onsdag, mars 31, 2010
My Milk Toof
Men - kolla in denna underbara bloggen, den gör mig alltid på gott humör...
My Milk Toof!
Godnatt.
tisdag, mars 30, 2010
Friskförklarad



måndag, mars 29, 2010
Tack och lov för...
- Andreas, som mår bra. Och som åkte och handlade havrekuddar och Bollnäsfil (min morfar som komponerat den, det ni) till mig och som roar Stina och ger mig tv-dosan.
- Takduschen. Har stått ynkligt lutad under den mot väggen under största delen av dagen, om jag inte sovit, och att känna de stora tunga dropparna rakt ovanifrån är baske mig kanske det skönaste som finns.
- Oändligt med varmvatten. Hade kunnat stått med ovan men förtjänade en egen spalt. Ju hetare desto bättre, man ska nästan skålla sig.
- Tråkigt grått väder. Hade solen skinit idag hade jag varit skitarg och mitt huvud hade sprängts.
- Inget mer hulkande eller kräkande, nu är jag bara trött. Så fort Stina slår ihop ögonen för natten, vanligtvis runt 18, gör jag detsamma.
Jag kommer säkert komma på mer men det orkar jag inte skriva nu. Eller jo, viktminskningen. Och att det är okej att fiffla med dieten denna enda, sjuka dag. Jo, så är det.
Well hello

Morgonnatt
Stina ligger och suger på en kabel och krystar fram grovkornig skånsk senap. Storlek avspolning.
Okej om det bara var tidigt på morgonen, jag vet ju att jag snart kan gå och lägga mig igen. Men jag mår verkligen ap-illa, jag rapar sunkig vitlökssås sedan gårdagens kebabsallad och den står mig fortfarande upp i halsen. Kommer inte bli mer av det på ett bra tag känner jag. Önskar att jag också kunde få bajsa ur mig slafset. Jag mår som Stinas blöja luktar skulle man kunna säga. Inget vidare.
söndag, mars 28, 2010
Fröken Fidelin

Jag t.v. - med småsten i fickan redo att kasta iväg en näve om jag inte fick vara med. Vilket enkelt liv.
Folk har frågat mig vad fröken Fidelin egentligen kommer ifrån. Det är min mamma som är den ansvarige, hon kallade mig det när jag var liten - förutom Snuttan då - och sedan omedvetet passerat över det på Stina. "Och hur går det med lilla fröken Fidelin då?" kunde hon fråga när Stina var en liten en-veckas-grönsak.
När Stina var nyfödd var hon nämligen en exakt liten kopia av mig, även jag såg det, och mamma blev alldeles stum när de träffades för första gången. Nu är hon en salig blandning av mig och maken, hon har min näsa och mun och A´s mörkblå ögon.
Egentligen kunde den här bloggen lika gärna kunnat heta "Mamma behöver en drink" men det skulle väl sluta med löpsedlar och socialens ingripande. Vissa har lite svårt för ironi. Därför fick det bli något mindre förargelseväckande, som just Josefin & fröken Fidelin. Så. Nu vet ni.
The bunny massacre


lördag, mars 27, 2010
Caroline L Jensen

Lördag

fredag, mars 26, 2010
Graviditetsflashback

Logistik

torsdag, mars 25, 2010
Stina & Olle



"Nej", "Fy!" eller "Ajabaja?"


onsdag, mars 24, 2010
Dagens lunch - Skaldjurssoppa
Photoshoot

Testbild.
Vi hade ju barnvälsignelse för Stina för någon månad sedan.
Tänkte att man skulle ta och beställa lite fina tack-kort och samtidigt önska en glad påsk, sånt är ju alltid trevligt. Kanske med något påskägg runt henne, en kvast, lite fjädrar... Hur är det egentligen med make up på så små barn, tänkte något i stil med påskkärring, röda kinder och fräknar. Eller det kanske blir too much? Kanske finns ett jätte-påskägg som hon kan sitta i till och med... Jag återkommer.
tisdag, mars 23, 2010
Synsk?

Alltså jag tror, jag skojar inte nu, att små barn har förmågan att se mer än vi vuxna. De har ett extra, ännu oförstört sinne där de helt enkelt uppfattar något/någon som inte vanliga människor ser. Och jag tror att den förmågan på något vis antingen avvecklas på grund av en viss typ av uppfostran eller så kan den utvecklas tack vare uppmuntran och stöd av omgivningen. Det beror helt enkelt på de människor barnet har runt omkring sig.
Ibland ser Stina saker, det är jag övertygad om. Hon kan tvärt vända sig om och liksom skratta och göra små kluckande pratljud mot absolut ingenting. Hon låter på samma sätt när hon ser ett glatt ansikte eller när någon pratar med henne, det går inte att ta miste. Jag blir oftast lite överrumplad när det händer och känner mig som en åskådare, blir alldeles stilla och betraktar hela händelsen, känslan är faktiskt ganska egendomlig.
Ibland ser hon förbi mig på ett särskilt sätt och ler ett hemlighetsfullt snett Mona-Lisa-leende, som om hon besatt svaret på livets gåta. Det gör hon säkert förresten, bara det att vi vuxna pajar det under resans gång.
Jag tror att Stina har en hel drös skyddsänglar, kanske är det någon av dom hon ser. Jag kan komma på tio pers direkt som jag vet skulle skriva under på det. Det känns bra.
måndag, mars 22, 2010
At the dentists
Klockan tio imorse infann jag mig hos tandläkaren.
Jag älskar att gå till tandläkaren. Eller ja, åtminstone när man är klar, visst är det väl en underbar känsla att låta tungan glida över de rena, glatta tänderna. Idag skulle vi ta itu med min tandsten. Jag har skrapat bort det en gång förut och då minns jag att jag undrade om det någonsin hänt att de råkat dra ut en tand av misstag någon gång? Ont gör det i alla fall när de rycker och drar, fy tusan. Särskilt om man har tätt sittande tänder utan några mellanrum som jag, då känns det verkligen när de skrapar med den där sylvassa metallkroken in under tandköttet. Man är så underlägsen när man ligger där med öppen mun under en lampa, man är så totalt ovetandes om vad som händer och de kan ju i princip göra vad som helst utan att man ifrågasätter. Det var första gången jag träffade min nya tandhygienist här ute på landet sedan vi flyttat hit, hon hade blänkande vita tänder och ett varmt och fint leende. Bra andedräkt också. Sånt är viktigt, det ska hon verkligen ha för. Kvinnan jag hade inne i stan var rätt hafsig och hade såna där mörka missfärgningar längst in på tänderna. Vad är det för något, vet någon?
Varje gång jag lägger mig för att gapa tänker jag tvångsmässigt på pepparkakor. Jag har verkligen ingen aning om varför, jag gillar dom ju knappt. Kanske tänkte jag en gång att "find a happy place, find a happy place" inför en borrning eller så och så kanske det var juletider och pepparkakor låg närmast till hands och så har det etsat sig fast i tandläkar-be-strong-mekanismen. Vad vet jag. Fast idag tänkte jag inte på pepparkakor, jag tänkte på Bill Cosby när jag såg den där metallskrapan. Den är lite läskig men effektiv, precis som tandläkare. Munhygien är oerhört viktigt, finns det något mer avtändande än en kass andedräkt? Bara ordet andedräkt känns sådär varmt och fuktigt, inte på ett bra sätt.
Från och med nu ska jag köra med tandtråd, mellanrumsborste och fluor minst två gånger varje dag - ja jag vet att man lovar sig själv det varje gång men den här gången menar jag det - för känslan av att vara fräsch i munnen är oslagbar. Men först ska jag låta tungan rulla över tänderna en gång till...
söndag, mars 21, 2010
Matchdag

Idag har det varit fotboll för hela slanten här hemma, vi har inte satt en fot utanför dörren p.g.a. otrevligt väder - var inte våren här alldeles nyss?
J var här och tittade på matchen mellan Liverpool och Manchester United och männen satt i soffan med sina supportertröjor och klart Stina ska vara med och stötta också, även om det är en Brynäströja hon har på sig.
Hade hon haft en Man Utd bodie hade den självfallet åkt på istället, men men, man får ta det som finns. Brynäs kan känna sig hedrade.
Själv ligger jag i lä både atletiskt och supporttröjemässigt, jag saknar helt den där lagsportsliga ådern - jag red och tävlade när jag var yngre men that´s about it - har aldrig varit särskilt intresserad heller.
Stina däremot kommer nog bli tvångsmatad av fotboll och allt vad det innebär; redan när hon var nyfödd viskade maken "M a n c h e s t e r U n i t e d..." långsamt och tydligt i hennes öra...
lördag, mars 20, 2010
Nåt jag läst

En ny kategori, tillägnat andra bloggar som jag dagligen läser.
Alex Schulman är en av dom. Ibland är han helt sjukt träffsäker och ibland slutar jag läsa och går vidare till nästa. Men det jag läste idag var riktigt kul, han skriver om sin mat-avundsjuka när han var liten, hur han fick sitta och vänta medan kompisen skulle äta, hur andras familjers mat verkade så mycket godare. Haha. Jag har inte mycket alls gemensamt med honom förutom kanske detta, vilket är intressant eftersom jag är delvis uppvuxen utomlands och han är säkert sju, åtta år äldre än mig.
Vi hade också en tråkig, hård och hålig ost, alltid Lätta och alltid osockrade Corn Flakes och lättfil. Start, Havrekuddar eller Frosties var ju som godis enligt pappa. När vi bodde i Tyskland hade vi ibland sån där fejk-Oboy som liksom inte gick att röra så den löstes upp. Glassen var frostig om vi ens hade någon.
Mina vänner i Hamburg hade alltid omsorgsfulla matlådor med perfekta, fina gurk- och morotsstavar och kanske en salamikorv i portionsförpackning. Jag hade en färdig fryspizza.
Och visst är det fruktansvärt att man fick sitta och vänta medan kompisen åt, vilka hemska föräldrar gör så egentligen?
Nej, så ska absolut inte Stinas vänner behandlas. De ska få pannkakor med vispad grädde och hallon och nybakta scones med smör och marmelad.
Bara så ni vet...
Så här är det;
Igår träffade ju jag vänner och kom först till reserveringen och beställde ett glas rött medan jag väntade. Vi beställde in mat, jag valde en slags blandtallrik med kyckling, grönsaker och nån dipp - inte en kolhydrat i sikte vilket passade bra. Sedan fick vi vänta i 100 år på maten. Och vad är det med svenska servitriser? Man behöver ju en visselpipa, de verkar ju inte vilja sälja nånting alls trots att vi viftade med både ögon och händer. Ingen dricks där inte.
En kille i sällskapet, J, fick resa sig från maten och gå till baren och beställa ytterligare en Staro. Uselt! När jag själv var servitris var jag så extremt noga med sånt där och det sitter verkligen i fortfarande. Och då var jag sexton år och kunde ligga flera moment i förväg, innan gästen ens känt att han/hon faktiskt var törstig. Äsch, hursomhelst.
Efter 100 år kom maten äntligen in. Och vad ligger på min tallrik om inte pommes frites, eller jag vet inte vad såna där tjocka pommes heter. Suck. Och jag orkade inte tjafsa, jag var bara hungrig, så då åt jag, fast bara några stycken. Resten av kvällen var dock riktigt trevlig, självfallet tack vare sällskapet!
Men imorse när jag vaknade kände jag mig som ett riktigt praktfetto, uppsvälld som attan och alldeles knepig i magen av de där kolhydraterna. So not worth it.
Jag inser ju att detta kan vara negativt för viktminskningen så därför skjuter jag det till på onsdag istället, då har jag lite tid på mig att rätta till det.
Hela dagen idag har jag känt mig däst och att magen liksom står rakt ut. Hemskt.
fredag, mars 19, 2010
Fredag

Ska det vara så svårt?

torsdag, mars 18, 2010
För ett år sedan

Stinisen var bara en liten groda i magen. Stina var det enda namn vi var helt överens om tidigt i graviditeten, möjligtvis att Oscar hade varit aktuellt om hon hade varit en liten gosse.
Helt sjukt att man inte kände Stina då, nu är det så självklart.

Såhär såg vårt kök ut - eller hela huset rättare sagt som vi köpte fallfärdigt runt julen 2008 för att totalrenovera själva.

Såhär såg köket ut innan vi gick lös med yxa och kofot.

Köket idag.

.jpg)

För ett år sedan flyttade vi ur vår ångestlägenhet på 75 kvadrat på söder, för att temporärt flytta in hos svärföräldrarna medan vi renoverade. Temporärt my ass, det blev ett halvår.

Skinnpumps var favorit-skodonet både till vardags och på jobbet. Nu kan jag vara glad om jag kommer i dem utan att bli påmind om kassler i nät.

På entreprenörskolan, Design & Layout i butik-kursen; vi skulle göra ett säljande skyltfönster. Självklart vilar mitt högklassiga examensbevis i min fina pärm idag. En riktigt rolig distansutbildning.
Sammanfattningsvis... Har hunnit med en hel del, jag känner mig nöjd.
onsdag, mars 17, 2010
Oopsies

Låtsas-lchf-bröd gjort på ägg och philadelphiaost! Inte så vackra, men vem bryr sig.
Men i allsin dar, jag har ju glömt att lämna viktrapport. Det var lite motgångar i veckan som var, vi vart bjudna på gott födelsedagsfika hos vänner i söndags och då åt jag en kärleksmums, ni vet såna där gudomliga med kladd och kokos, och en bulle med daimfyllning. Ni hör ju, det var dömt att misslyckas.
Så vågen hamnade på -0,6 kg den här veckan, (totalt -5,6 kg) tuffare tag nu, det är mycket fläsk som ska bort! Finns ingen tid att slarva bort!
Här kommer i alla fall ett recept på ett skapligt 'bröd' som man kan ha istället för hamburgebröd, korvbröd, i smörgåstårta, som pannkaka, ja allt möjligt! Allt hänger på kryddning, sötning och smaksättning - jag körde au naturel men nästa gång ska jag sprinkla på lite sesamfrön innan de åker in i ugnen, kan nog bli hur gott som helst. Jag körde med bregott, skinka och gurka, ja som en vanlig smörgås och det smakade ungefär som vitt bröd, dvs inte så mycket, men mörare konsistens.
Du behöver...
3 separerade ägg
100 g fullfet philadelphiaost
1 nypa salt (om man vill...!)
Vispa vitorna hårt, hårt, hårt! Du ska alltså kunna vända bunken upp och ner, som om du gjorde maräng. Vispa ihop gulor och ost. Rör försiktigt ihop alltsammans. Klicka ut 6 högar på bakplåtspapper, in i ugn 150 grader i 30 minuter. Klart!
Hela smeten motsvarar ungefär 480 kcal och 2 kolhydrater.
Sixten


Kinkigt

Fördelen med gammal telefon...
tisdag, mars 16, 2010
Telephone

Kom just hem från en hurtig promenad runt byn, självklart med iPoden i öronen. Min outfit bestod av en svart tofsmössa, militärgrön anorak, rosa läppglans, jeans och boots. För att inte glömma den obligatoriska reflexvästen. Ni kan tro att jag såg het ut. Ähum.
Sitter nu och eftersvettas innan jag hoppar in i duschen.
Hade Lady Gaga och Beyoncés nya hit "Telephone" på hög volym, det är en perfekt promenadlåt och särskilt här på landet när man kan göra små danssteg i all hast när ingen ser. Beyoncé är nog den vackraste tjejen jag vet, hon har sån härlig utstrålning och är sådär underbart chokladmjölksbrun med kurvorna på helt rätt ställen. För att inte tala om hennes röst, my gosh. Och Lady Gaga är skitfräck och gör riktigt bra hits, extra pluspoäng för att hon skriver sina låtar också. Jag gillar att hon är lite halvsnuskigt vulgo.
Visste ni förresten att hon bara är 23 år? För mig kom det som en chock. Två år yngre än mig.
Ni som inte sett "Telephone"-videon borde verkligen göra det, Jonas Åkerlund har gjort den och den är runt 9 minuter lång, riktigt cool. Lite Quentin Tarantino över den. Ska bli spännande att se vad VEVO är för något också.
Ni kan se den här. (OBS! Du behöver vara registrerad på youtube)
Jag är en dålig, dålig mamma

söndag, mars 14, 2010
Bebistidens väl bevarade hemlighet

2 veckor.
När H och E var här pratade vi lite om den allra första bebistiden. De har inga barn själva ännu men de var hos oss på besök när Stina var runt fem-sex veckor och i princip hängde vid mina tuttar hela kvällen. Emma berättade att hon vart lite avskräckt, och med all rätt.
Jag har glömt det mesta av den där tiden faktiskt, eller har jag kanske förträngt, jag vet inte. Men jag minns den där känslan, ibland kunde man sitta på toaletten med en skrikande bebis i knät och hoppas att man kunde slappna av tillräckligt för att kunna uträtta sitt behov. Man var förstoppad, skitig, hungrig och en mjölkslav för den där lilla hjälplösa krabaten som var både ett monster och en ljuv fjäril. Det var underliga känslor. Jag kommer ihåg att jag ringde Andreas på jobbet och sade mycket sakligt att det här funkar inte, jag ställer helt enkelt inte upp på det här nu.
Alltså varför säger ingen något? Står det skrivet någonstans i mödraskapets stadgar att den första tiden - som är en ren och skär blandning mellan himmel och helvete och hela livet vänds upp och ner - får absolut inte under några omständigheter nämnas. Att ungen skriker så fort den läggs ner, att man sitter fastkedjad i soffan med en kräklapp som viktigaste klädesplagget, förutom en sur morgonrock dränkt i bröstmjölk. Var bara glad om ungen kan sova själv nån timme så du hinner äta, gå på toaletten och med lite tur duscha åtminstone en gång om dagen.
Visst, det är en rätt tuff tid och man måste ta sig igenom den. Man kanske kan se det som ett slags barnkörkort. Okej, kanske ett dåligt exempel eftersom det inte finns någonstans att reklamera en bebis (tack och lov) men har man klarat den tiden kan man nog klara det mesta. Och nu snackar jag ur egen synvinkel, utifrån hur Stina var, hon kunde vara ett riktigt litet monster ibland. Nästa bebis kommer bli bra mycket enklare, i alla fall kommer jag vara förberedd på ett helt annat sätt. Fast å andra sidan har man ju då ett storasyskon också.
Men det är ju det som är charmen med att vara förälder. De kan vara hur vidriga och jobbiga som helst de små och man kan titta på dem med en slags apati när de skriker hysteriskt, man känner sig som världens sämsta mamma för att man inte vet hur man ska få dem glada igen men man älskar ju denna lilla person så oändligt trots att de bara visar en massa missnöje och ingen som helst tacksamhet. Men så helt plötsligt är den där tiden förbi och man fattar inte riktigt vad som hände. Där är jag nu. Stina är ju gudskelov en helt annan liten person nu, inte alls samma tjej. Någonstans runt två-tre månader vände det ganska drastiskt och jag har verkligen ingen aning om varför.
Kanske får man inte veta för att man inte kan föreställa sig. Och för att det är över och förträngt inom ett par veckor.
Vem vann?

Stiltje på tv-fronten.
Jag vaknade runt femsnåret imorse av att Stina skrek i sin spjälsäng. Det brukar betyda tutte. Eftersom hon är en liten tjockis och i teorin inte behöver nattmål lät jag henne ligga ett tag för att se om hon kanske skulle somna om. Hon låg nog och gnölade i en tre minuter, sedan hörde jag istället katten börja gnöla utanför vår sovrumsdörr också. Han var nog värre och jag insåg att jag måste övertyga honom att bebisen inte var övergiven och öppnade dörren, annars skulle han stå där hela morgonen och ängsla sig.
Han smet in - han får absolut inte vara i sovrummet - hoppade upp på vår säng och ställde sig på bakbenen lutad mot spjälsängen. Hon tystnade när hon såg hans lilla oroliga ansikte, Sixten är hennes stora förälskelse.
Han hoppade ner när han såg att det verkade okej och så fort han försvann började hon gråta igen. Äsch, jag plockade upp henne, lade henne hos mig och försökte somna om. Eller inte. Så här sitter jag nu, klockan är strax efter sju och lillpruttan har ätit lite gröt och gör nu en besvärande morgontoalett.
Kikade just in på facebook. Jag glömde naturligtvis helt bort Melodifestivalen igår, och jag förstod att jag skulle göra det. Jag borde ha sett det. Idag ska vi till vänner och fika och man vet ju att ämnet kommer dyka upp och där kommer jag sitta med totalt ointresserad, glasartad blick för jag har ingen aning. Men det verkar som en Anna vann? Var det hon med Conversedojorna? Eller med sneda tänderna? Äsch, jag googlar eller kollar Aftonbladet. Vad kan jag säga, lysrör och fejkad vind är helt enkelt inte min grej.
lördag, mars 13, 2010
Var det så det kändes...

fredag, mars 12, 2010
Dagens lunch - lax med räkröra


Det är ju fredag, klart man ska lyxa till det litegrann.
Jag blandade hälften fullfat keso, hälften fullfat creme fraiche, i med lite hackad purjo, räkor och nymalen svartpeppar. Rör om. Inte så svårt. Hade jag haft lite röd eller svart kaviar hade det åkt i också. Har lite röra kvar som blir perfekt på avokadohalvor imorgon.
Laxfiléerna bakades som de var på bakplåtspapper i varmluftsugn 150 grader i typ 10 minuter. Lite gurka till det och två kokta ägg, mums!
(En filé och ett ägg hade räckt, gosh vad mätt jag blev.)
Lågkalori men ändå fett, perfekt!
Är det inte lite likt?
torsdag, mars 11, 2010
onsdag, mars 10, 2010
Sexmånaderskoll


Stina när hon var 5-6 veckor.
Jag kan inte fatta att pruttan är sex månader. Det var ju alldeles nyss man hade det där lilla paketet, den där grönsaken som skulle bytas på, matas, kläs och tröstas dygnet runt. Nu är hon ju minst sagt en egen liten person och definitivt vare sig ett paket eller en grönsak längre. I wish.
Hon fick andra svängen vaccin idag och som vanligt började läkare, sköterska och assistent fnissa när hon började tjuta. Till och med tjejen i väntrummet fnittrade när vi kom ut. Visserligen höll det bara i ett par sekunder men hon kan verkligen göra sig hörd vår lilla madame. Nästan lite synd att man knappt hör de där fantastiska tonarterna längre, jag hoppas innerligt att de inte utvecklas bort på nåt vis.
Nåja, hon ligger fortfarande fint på kurvorna, nu är hon 68 cm, väger 8,6-nånting kg och huvudomfånget låg runt 43,5 om jag inte missminner mig. Läkaren sade att det inte gör något om hon inte äter så bra någon dag, det fanns definitivt att ta av menade hon, att Stina var en rejäl liten tjej. Och särskilt eftersom hon nästan kryper och ändå går upp mycket i vikt.
Ha! Det skulle minsann sköterskan ha fått hört när Stina var alldeles nyfödd och låg under kurvan, när hon var så extremt snabb med att rekommendera ersättning utan att ens ge mig minsta råd i hur jag kunde göra för att få upp mjölkprodouktionen. Men envis som jag var kontaktade jag amningshjälpen som definitivt tyckte att jag skulle byta barnmorska och efter det svävar Stina högt uppe på kurvan. In. Her. Face.
Jag har lärt mig en sak inför nästa bebis - att inte lyssna på så mycket råd och rekommendationer utan helt enkelt göra på sitt eget sätt. Att bebisen är nöjd och glad, skiter och pinkar är det bästa betyget man kan få.
Förresten! Har fått en del frågor gällande 5 minutersmetoden och om det fortfarande funkar bra - sedan kväll 6 är det bara att lägga ner en vaken Stina och utan ett knyst somnar hon. Så ska det va!
Och tusen tack för alla positiva kommentarer, både på nätet och ansikte mot ansikte!