

Jag minns den här dagen nästintill exakt. Stina är sex månader ung och hade just börjat åla på sitt särskilda sätt. Sixten började vänja sig vid hennes tjut, små konstiga rörelser och aktiviteter. Vi började alla lära känna henne på riktigt. Alltså inte få grepp om hennes vanor och signaler utan mer känna henne och hennes personlighetsdrag.
Hur hon vrålade och kravlade hela vägen fram till en leksak med hundraprocentig beslutsamhet för att sedan tvärtystna och vara hur nöjd som helst när hon väl kommit fram till sitt mål. Och hur hon grejade med prylar på egen hand så länge hon visste att vi fanns i närheten, hon utvecklade en trygg självständighet tidigt. Hon började babbla och ha åsikter, långa tal och utskällningar fick både vi och gosedjuren minsann. Hon hatar, verkligen hatar att bli påklädd. Smörjd i rumpan däremot är ganska trevligt. Blöja är sådär. Utan blöja däremot är det frid och fröjd.
Den 2 september, om lite mer än en månad, fyller hon ett vår lilla skruttelutta. Idag älskar hon att åka skottkärra, äggröra med korv och att gräva ner händerna under alla stenar i grusgången. Hon kissar alltid när hon får röja runt nakenfis. Hon dansar till det mesta med takt - i rätt takt dessutom - dock inte till Paris Hilton, nej RnB är det som diggas mest och rockklassiker som Queen. Hon har smak. Hon är inte alls särskilt imponerad av babyprogram som Teletubbies eller Drömmarnas Trädgård, hon gillar mer att bara umgås och stimuleras av fysiska saker.
Varje dag överväldigas jag av en enorm kärlek till min älskade lilla trollunge som jag blir alltmer förälskad i. Det är verkligen en känslochock att få barn och man får en helt annan syn på livet. Underbart, det är vad det är och jag kommer aldrig någonsin bli densamma.