Stina

Underverket.

All min tid har de senaste veckorna gått åt till allt och ingenting, men nu ska jag presentera en liten tjej som tagit mitt hjärta med storm. Minst sagt.

Hon såg dagsljuset för första gången, eller lysrören på Gävle sjukhus, den 2 september 09 och kom till världen med ett hjärtligt illvrål. Personalen räckte fnittrande över den ilskna lilla damen och i samma ögonblick var jag såld. Här var hon ju, den älskade lilla tjejen som jag längtat så efter och fantiserat om, det var ju det mest självklara att det var hon. Jag sade hej med ett tårögt och barnsligt lyckligt leende och hon tystnade.

Efter ett par dagar vart vi utkörda från bb och veckorna som sedan följde var en bitterljuv blandning mellan himmel och helvete, antagligen har jag förträngt det mesta och lindat in det i någon slags amningsdimma.

Jag vet inte när jag exakt klev ur den där dimman, men nu är ju flickungen snart 4½ månad, så nog har tiden gått allt. Och nog stämmer den tjatiga klyschan Njut, för det går sååå fort! - får någon i min bekantskapskrets barn är det typ det första jag säger, ironiskt nog.
Jo, jag vart precis så där dryg som jag lovade mig själv att inte bli och helt uppslukad av min dotter, jag menar, jag har ju börjat med den här bloggen. Dessutom börjar jag gilla Polarn och Pyret, jag har stenkoll på hur bra olika blöjmärken är, jag har inga som helst problem med att dela min dotters små framsteg till helt främmande människor, nu snackar vi inklusive snusket.

Naturligtvis är det fritt fram att håna mig helt öppet ;)