Jobbpremiär

Imorgon ska jag hoppa in och jobba ett par timmar, för första gången på ganska precis ett år. Jag hade turen att gå hem på föräldraledighet väldigt tidigt, nästan två månader före beräknad nedkomst som det så vackert heter. Ett år. Ett år utan daglig make up, pumps och schyssta outfits. Eller ja, vad jag nu kunde klämma mig i vid det laget, en sisådär 7 månader gravid.
Det ska bli roligt och uppfriskande att komma ut och lufta sig, träffa lite människor och få uppdatering om events och annat som är på gång i stan.

Jag kom att tänka på det här med arbetande mammor. Bara det låter ju extremt förlegat, arbetande mammor. Som en slags förvrängd och svartvitflimrande bild av kvinnor i hucklen som slitsamt gnuggar stora sjok av tvätt vid en sjö någonstans, stånkandes och med en alldeles svettblank panna och smutsiga förkläden. Jag vet inte varför men det är den bilden som spelas upp när jag tänker mig de orden, arbetande mammor.

Jag läste Katrin Z´s inlägg om det här med att mammor per automatik blir lite sämre arbetskraft än andra människor. Att om man gallrar bort invandrare, ungdomar, 55-plusare och småbarnsföräldrar så har man de äkta arbetarna kvar, den optimala styrkan.

Alltså jag fattar inte det där riktigt. Varför blir man sämre bara för att man är förälder, på vilket sätt? Blir man mer korkad än andra, lite extra väck i huvudet eller tappar man någon sorts förmåga? Upplys mig! Handlar det om prioritering gällande tid, sömn, mat eller vad?
När man är på jobbet jobbar man ju och arbetstiderna är ju ofta schemalagda. Man går väl inte och tänker på sitt barn hela tiden? Spontant känns det ju som att om man nu gör det, alltså är ofokuserad bara för att man inte är tillsammans med sitt barn, att barnet är med pappa, på dagis eller förskola, whatever, då har man nog problem med något.
Och då kan vi ju lägga till människor mitt i skilsmässa/bröllop, semesterplanering, villaköp, hundägare (djurägare i allmänhet) och kiss- och bajsnödiga människor om vi ska snacka om fokusvilsenhet (okej ett ord jag just hittade på, ni fattar) och okoncentration. Och de som då blir över är ju människor helt utan liv. Och antagligen utan ett fungerande tarmsystem.

Summan av det här är att hallå, man är inte bara mamma, åtminstone inte jag. Jag vill i varje fall vara mer än så, jag behöver mer än så - en stimulans annat än blöjbyten och att torka upp överkokta makaroner från golvet. Jaja, vi får väl se om jag blir motbevisad imorgon. Kanske jag finner mig själv bara stå där i ett hörn, apatiskt gloendes in i väggen full i sorg på grund av min frånvaro från min dotter. Min dotter som jag vet har det alldeles gemytligt och trevligt hos sin pappa och som glömde bort mig fem minuter efter att jag stängt ytterdörren.

Jag fattar inte hur kvinnor kan påstå sig vara förtryckta när det är vi (läs kvinnor) som förtrycker? Det är inlägg som Katrin Z´s som gör att vi hela tiden får börja om när vi äntligen kommit nån vart. Det börjar bli väldigt tröttsamt tycker jag.
Tack för mig.