SATC2

Macaroons i Marrakesh, kan det bli så mycket bättre? Lakrits och caramel är favoriten.

Äntligen har jag sett den, filmen 2010.
Den var faktiskt riktigt bra vågar jag säga, men jag tillägger att varken jag eller min goda väninna hade särskilt mycket förväntningar. Fast jag kan fortfarande inte begripa vad de hade i Abu Dhabi (läs Marrakesh, Marrakech eller hur du nu vill stava det) att göra när de har världens mest fantastiska stad till sitt förfogande? Och vad betalade förresten UAE:s turistbyrå egentligen? Ah, cynikern i mig bråkar med romantikern. Men jag tror faktiskt romantikern vann den här gången.

För oss två småbarnsföräldrar var hela den här kvällen magisk. Vi, två tjejer, bästa vänner, som gjort allt och ingenting tillsammans beslutade oss spontant för att gå ut och käka och äntligen se denna guldrulle som vi reserverat varandra för. Vi har skrattat, gråtit, varit fjortisar med stringtrosor ihop, vi har tjuvrökt, vi har lullat i föräldrarnas barskåp, ljugit oss rödblommiga och gjort slut med killar ihop. Och här satt vi, som i psykos i biosalongen, tio år senare i tiden, tillsammans med Carrie, Miranda, Charlotte och älskade Samantha (som vi nog känner igen oss lite för mycket i...). När filmen var slut, och även om det var ett lyckligt och svartvitt sådant, så kände vi bara för att brista ut i gråt. Vi vet ännu inte riktigt varför.

Lite bakgrundshistoria, väldigt kort; det fanns en period i vårt liv då vi festade rätt rejält och hade skitkul och som en slags efter-krogen ritual lade vi oss alltid i sängen och tittade på avsnitt efter avsnitt med SATC ur skokartongen tills vi somnade. Det höll oss liksom flytande och var alltid vår bestående trygghet. Då var man hemma. Det minnet är väldigt kärt för oss och tjejerna i filmen ser jag på något sätt, som så många andra, som goda vänner. Man har gjort en resa med dem allihop.
Jag minns, och detta var på den tiden då man inte tankade hem, när jag såg de sista timslånga avsnitten på tv. Jag grät så tårarna sprutade och var fullkomligt förkrossad i flera dagar minns jag. Då kan ni fatta värdet i denna underbara serie, inklusive litteraturen. Jag sydde upp en SATC-kollektion med kopior av Carries garderob, kan ni fatta vad det sålde...?
Nu väntar jag med spänning på trean, det måste, bara måste komma en.