Fantomen på operan

För några år sedan pratade alla om boken Gömda av Liza Marklund. Hur bra den var, vilket monster hennes utländska pojkvän med de mörka ögonen var, hur han misshandlade henne och hur hon föll offer för hans typiska manipulativa sida och var tvungen att fly landet för att överleva.
Så, när jag och maken skulle iväg på en lång resa stod den där bland pocketböckerna, kanske på topplistan. Jag köpte hela serien och läste dem allesammans inom loppet av någon vecka.

Jag ska erkänna, de var bra. Fängslande, skapligt välskrivna och upprörande. Precis som den här typen av historier ska vara, särskilt eftersom det hävdades vara en sann sådan.
Men när jag menar upprörande syftar inte jag enbart på Mias olyckliga öde, huvudpersonen i boken. Jag blev även väldigt arg och ilsken på henne.

Förstå mig rätt nu, eller försök åtminstone, när jag säger detta - idioter finns det verkligen gott om. Det finns oerhört många, både kvinnor och män, som föds på en särskild plats här på jorden. Elaka människor. Vad de förtjänar i sin tur kan diskuteras i all oändlighet men det jag blir så arg på gällande just de här böckerna är hur märkligt Mia stundvis agerar. Det fanns vissa gråzoner i böckerna där jag spontant kände, men herregud, han ger sig på barnen, gör något!

Jag är lite i samma situation i verkligheten också. Jag ser på när en fruktansvärd akt utspelar sig i min närhet och jag är en åskådare. Det handlar också om en lika illa funtad man som gör sitt barn och barnets mamma till ett levande helvete och han försöker fortfarande, på de mest vridna sätt, att fortsätta ha kontroll över henne och hennes lycka trots att de inte lever ihop. Men på något sätt kan jag i smyg tänka att "Hur kan man tillåta det hända?"

Kanske är jag naiv?
Jag tar Stina som referens. Om något mörker, någon ondska, på något sätt närmade sig henne skulle jag offra mitt liv flera gånger om för att hålla det borta. Jag skulle slåss på det mest övernaturliga sätt som bara en mamma kan och jag skulle skydda min unge, även om det innebar att jag själv blev ett monster.
Varför orkar man inte ta fighten som dessa kvinnor hävdar? Hittar man inte kraften att vägra leva i ständig skräck, både för sitt eget och sitt barns liv? Vad kan bli värre?
Just de här frågorna gör att jag saknar den allra sista millimetern empati.

Jag vill tillägga att jag har själv aldrig behövt vara i en sådan situation och självklart är jag medveten om att jag kan ha förfärligt fel. I såna fall står jag naturligtvis för det.
Det som retar mig allra mest är att den mörka mannen i min verklighet är en ganska offentlig person och som har vridit så talangfullt på sanningen och ingen skulle någonsin kunna drömma om vad han har gjort. Ironiskt nog svartmålade han själv sin systers förra man för att vara en sådan person, just den han själv är.
Sanningen kommer komma fram, hans barn kommer ställa frågor och kommer att få svar. Det är min enda lilla tröst i hela den här sörjan.

Och om du läser, du skådespelare, så ska det baske mig bli en ära att få se slutet på den här pjäsen. Du kommer att bli avslöjad.