Måndag

Vad är det med måndagar egentligen? Varför tycker man att när ska det påbörjas något stort så gör man det en måndag? Som det här med dieter exempelvis. Är det av praktiska skäl - så att man har bättre koll på hur många veckor man genomlidit?
Nåväl. Jag är sådan själv och för min del är det nog just det, jag behöver en början och ett slut. För nog är väl måndagar just starten på en ny vecka, det kan nog de flesta hålla med mig om.

När jag väntade Stina gick jag upp hela trettio fantastiska, fruktansvärda, vätskefyllda kilon. Från 67 till 97. Jo. Jag var uppe och nosade på hundra kilo. Jag kan nästan ångra att jag inte satsade fullt ut de sista dagarna och tröck i mig några extra Marabou mjölkchoklad så jag hade kunnat skryta med att jag vägde 0,1 ton. Deprimerande.
Men något som inte är deprimerande är att jag är ganska långt ifrån den vikten idag och jag kommer aldrig någonsin tillåta mig själv inför nästa bebisbakande att bli så stor igen, min gräns är max - jag repeterar - max tjugo kilo. För de första femton svischade förbi ganska obemärkt men jag har fortfarande en hel del härligt hull att få bukt med.
Och det är just därför jag skriver det här - jag ska som så många andra börja rapportera måndagsvikt. Fast en fiktiv sådan, jag tycker helt enkelt att jag väger för mycket för att hänga ut det här och vad tusan, lite kvinnlighet kan man väl få behålla?

Dagens vikt är alltså 120 kilo. Japp. Vad tung man är alltså. Detta borde innebära dubbla sittplatser på bion (möjligtvis extra breda) och jeans som nöts blanka mellan låren. Kan knappt sitta med benen i kors. Verkligen dags att loosa litegrann eller vad säger ni?