Myter om rödhåriga

"Åh hon är ju rödhårig..." säger folk ofta med ett snett, drömskt leende när jag och lilla S är ute och rör på oss bland andra människor. Vad är det med det egentligen? Jag har aldrig hört någon påpeka till någon annan att wow, vilken fin brun/blond hårfärg du har.

Det röda har hon ärvt av mig, vi har i princip identisk hårfärg, och jag hoppas att hon ärver mina pigment också då jag har ovanligt lätt att bli brun och bränner mig nästintill aldrig.
Jag minns när jag var yngre att jag kunde leka med mina kompisar i exempelvis en lekpark som vilket barn som helst. Ibland vart jag antastad av vilt främmande människor som frågade mig om det var min egen hårfärg. Hallå, jag kanske var fem, sex, sju år. Vad annars liksom? Nej mina föräldrar färgar det...?

Jag vet att mamma har berättat för mig att hon var lite fundersam över mitt hår, det var så otroligt tunt. Skallen i princip lyste igenom de röda lockarna när jag stod i solljus. Hon frågade sin väninna som är frisörska om detta som skrattade henne rakt i ansiktet. Kära du, hon är rödhårig, oroa dig inte.
Men jag förstår mamma. Jag kan se andra knoddar på stan och de flesta ett-någonting-barn har en rejäl kalufs. Vänner till mig snackar t.o.m om hur de klipper sina jämngamla barn. Och man jämför ju, klart man gör det - hela tiden om allt.
Stina har ju bara en tät liten röd hjälm, ungefär som på en legogubbe, och det verkar vara väldigt segväxt. Så jag frågade mamma. Och hon skrattade hon också.

Hur som helst så undrar jag om Stina också kommer ärva samma förbannelse kring detta som jag fick bära på. Idag är jag skitstolt över denna gåva men det har verkligen inte alltid varit så. Och det är inte bara på dagis som man hör det, jag kan fortfarande höra vissa påpekanden om rödhåriga. Vissa fördelar finns det.

Man syns i en folkmassa (inte alltid kul i och för sig...)
Kan ha kul utan att bli anklagad för att vara ytlig, billig eller dum.
Får ha ett häftigt humör och avvikande beteende.
Får vara hur knäpp som helst – alla förväntar sig det ändå.
Blir betraktad som andlig och skärpt.
Är en het och eldig älskare (eh...?)

Men det finns också en rad myter kring rödhåriga.
För några år sedan kom en forskningsrapport som påstod att rödhåriga är mer känsliga för smärta än blondiner och brunetter. Enligt rapporten skulle rödtoppar behöva 20 procent mer narkosmedel än andra. Detta är jag faktiskt ett levande bevis på att det stämmer. Jag har varit med om tre operationer i mitt liv. Under samtliga behövdes extra narkosmedel - jag höll på att vara med om min egen blindtarmsoperation om jag inte påpekat att jag fortfarande var vaken.

Rapporten om att röda kalufser håller på att bli en raritet och på väg att dö ut, väcker givetvis känslor. Att placera oss i samma utrotningshotade fack som bergsgorillor, blåvalar, snöleoparder, svarta noshörningar och livska – ett språk som talas av endast 150 personer är enbart ett försök att trycka till oss rödhåriga.

Nej, nu slår vi tillbaka, med mig och Stina som grundare.
Jag föreslår att vi bildar hemliga röda celler, arbetar för att införa en helig röd dag och kvotering av naturligt rödhåriga till alla styrelser. Tanken är att jorden inom kort skall översvämmas av rödhåriga. Ett demokratisk rike där ingen längre kan reta den andre för att påminna om morot eller liknande.
Jag tror inte en sekund på att de forskarnas påstående att de rödhåriga snart är ett minne blott. Den röda genen är urstark. Det vet alla som läst Darwin.
Och sist - vad tror ni Pippi Långstrump hade varit utan sitt eldhår?