Vardagskärlek

Det är tidigt när jag går till jobbet och rätt så folktomt på stan. Torghandlarna packar lugnt upp sina blommor och grönsaker medan människor i regnjackor, kaffemuggar och hörlurar har bråttom dit dom ska. Precis innan jag drar mitt passerkort in på gallerian där jag jobbar ser jag en liten tant med rollator dona och greja med en plastpåse och hon tar upp lite bröd som hon kastar till duvorna.

Alltså sånt där gör mig alldeles rörd.
Men tänk er själva, det är en tidig och helt vanlig onsdagmorgon och den lilla tanten har vaknat och klivit upp, klätt på sig och packat ner brödrester för att helt obemärkt ta sin resa ner på stan för att mata fåglarna. Dessutom har hon ju rollator och säkerligen lite problem med att röra sig helt som hon vill. Och så går hon kanske hem sen, till en tom lägenhet som är alldeles tyst.
Jag kan nog ångra mig nu att jag inte bara gick fram till henne och sa nåt, men vad ska man säga? "Det du gör för duvorna är helt fantastiskt" eller "You go girl!". Nej, det är jag nog alldeles för svensk för.