Nu är det nära

Hon har dragit upp knäna, tagit ett kliv med handen men det räcker liksom inte riktigt hela vägen fram för att det ska bli ett ordentligt transportsätt. Men det är riktigt nära.

Ibland blir det helt plötsligt alldeles knäpptyst och så finner jag henne någonstans på golvet, stående i den här positionen maximalt koncentrerad, liksom juckgungande. De senaste dagarna har hon dessutom börjat vråla av frustration också. Hon har fattat att man kan göra nåt, att hennes kropp ska klara av det här men hon kan inte riktigt hantera det ännu. Jag avundas henne inte, vad sjukt frustrerad man skulle bli av att gång på gång försöka men inte riktigt lyckas hela vägen fram. Men visst, man har ju själv varit där och se på mig, jag kan ju gå helt normalt idag. Det ser ljust ut även för Stina.

Vissa veckor är bara helt mongo och totalt fullbokade och man bara irrar runt på massa grejer, en sådan vecka är jag mitt i nu. Därav lugnet här på bloggen men så får det vara vissa perioder, det kommer snart en dag när jag kan sätta mig med en riktigt mörk pralin och en stor kopp kaffe och skriva av mig ordentligt, det ser vi fram emot. Men tills dess... Godspeed.