Bombnedslag

Den senaste veckan har det sett ut som ett bombnedslag hemma. Katten fäller vinterpäls, det är tjocka hjulspår av lera tvärs över golven från vagnen och härliga dammtussar lite varstans. Min pedantiska sida tvärlessnar då, det blir liksom för mycket och till slut kliver jag bara över tvätthögarna och sätter mig i soffan och väntar på motivationen. Jodå den kommer, och då går det minsann undan.

Hur som helst, utöver detta att huset såg ut som ett bombnedslag så var dessutom maken på fjällvandring med skolan i början på veckan och när han kom hem glömdes liksom ryggsäcken bort, halvuppackad och tömd på smutstvätt, i hallen.

Och sånt gillar ju Stina, sånt man kan rota i och dra fram saker ur. Hon kommer säkert bli en grym reashoppare. Eller nej förresten, verkligen inte, glöm att jag skrev så.

Det både jag och A kommit fram till är att leksaker verkligen är överskattat, Stina (och säkert de allra flesta andra barn, detta är nog inget nytt för nån) älskar verkligen vardagsprylar som bakmått, ett kastrullock eller en plastskål eller så. Ge henne något elektriskt, som dosan eller en mobiltelefon och hon är din för evigt.

Hon är faktiskt så till den grad nöjd med de enkla tingen att vi funderar på att tacka nej till leksaker på hennes ettårsdag, hon har redan hur mycket som helst och de dräller bara ändå och jag tycker det kan vara tragiskt med barn som sitter i sina överfyllda rum där det knappt finns plats att leka på för alla leksaker. De får liksom ingen chans att ens försöka fantisera själva.

Äsch, än är det 4 månader kvar, kanske vi också hinner bli hjärntvättade och manipulerade till att handla en massa krafs till nån som verkligen inte bryr sig. Vi får väl se. Nu är det i alla fall städat, jag ska ta en kopp kaffe och en bit choklad. Gokväll.