Funderingar om amning

Stina 5 månader.

Innan jag fick barn tyckte jag att mammor kunde vara skitdryga och både jag och A lovade oss själva och varandra att aldrig bli lika dum i huvudet. Hur länge kan man liksom prata om en bebis bajs egentligen och om man inte har barn själv kan man omöjligtvis vara uppriktigt intresserad utan att på något sätt vara sinnessjuk.

Hur som helst, jag syftar inte på att jag aldrig pratar om Stinas bajs för det gör jag - men jag försöker att inte prata om det med människor som inte har barn. Jag skrev ju exempelvis att hennes blöja var blå efter att hon ätit blåbär. Så är det, så gör småbarn och sånt intresserar mig till en viss gräns. Eller fascinerar är väl kanske rätt ord. Jag tycker kroppen är rätt ball och jag är glad att hennes funkar och bajs är helt enkelt en perfekt barometer för att få bevis på det.

Och jag tycker amning är ashäftigt. Och är du som jag var innan jag blev mamma så kan du sluta läsa nu. This is some deep shit.

Stina är ju snart åtta månader och älskar fortfarande tutte. Visst, hon äter gröt till frukost och kvällsmat, får ett mål matpuré runt lunch och en flaska välling innan hon läggs för natten och i teorin borde hon bli mätt på det. Förutom detta ammas hon tidigt på morgonen, en gång på eftermiddagen och helst en gång på natten också. Men ändå kommer det gnölstunder på dagen då det bara är tuttgos som gäller och hon lapar i sig som om hon vore utsvulten den lilla tjockisen.

Men inte mig emot. Jag tycker det är hur mysigt som helst när hon ligger där och kikar på mig med sina runda ögon, pillar på min halslinning, gör svävande gester med händerna och när hon himlar med ögonen som i trans. Det är så coolt att hon blir så. Av mig liksom. Att hon och jag hör ihop på det här planet, inget annat får henne i sån extas, hon älskar ju i princip med tutten. Det är så fascinerande hur vi funkar och det är så slående när man får barn. Det kan ju så oerhört lätt bli knasigt och det är rätt många i min vänskaps- och bekantskapskrets som amningen inte funkat sådär jättebra för eller så har de helt enkelt strävat efter att barnet ska äta vanlig mat snabbt. Inget fel med det på något sätt.

Jag trodde nog bara inte att jag skulle tycka det var så mysigt, praktiskt, skönt och avkopplande som det faktiskt är. Naturen har ju tänkt ut det så bra liksom.

Att hon äter på mig, att det är allt hon faktiskt behöver och att hela hon är jag. Som A en gång sade när hon var alldeles nyfödd och vi fick kväljningar av hennes första, senapsgula praktblöja; "Egentligen skulle ju du kunna äta hennes bajs eller snor eller vadsomhelst av henne, det borde ju inte vara så äckligt eftersom hela hon är ju materia av dig själv". Haha. Sant. Och sjukt.

Nu är det snart dags för mig att sluta amma och jag fasar över hur det ska gå. Jag får mer och mer mjölk och den blir bara fetare och fetare. Kroppen anpassar sig för att hon ska fortsätta amma och är ännu totalt ovetandes om att jag snart kommer tvinga den att upphöra produktionen.

Det ju ett avslutande kapitel på nåt sätt, då blir ju Stina helt fri. Jag blir helt fri. Hon blir ett småbarn och inte längre en bebis på sätt och vis och jag är Josefin igen och kan göra vad jag vill och vara borta en hel dag helt plötsligt. Underligt.

På torsdag ska jag träffa L och diskutera min föräldraledighet och när jag ev. ska komma tillbaka till jobbet. Jag måste börja fundera ut på vad jag ska framföra och vad jag faktiskt har tänkt mig, än så länge är mycket oklart och jag känner att jag är lite på resande fot utan att riktigt veta min destination ännu... Spännande.