Smygkissarn

Vädring efter Pampers urusla blöjor (men plus för mjukheten) som ger rumpan värmeutslag, jag måste lära mig att det finns en anledning till att man alltid får 30:- rabatt på dom...
Och - det slår aldrig fel - en golden shower!

Friday I´m In Love

Även om jag är 'föräldraledig' så tycker jag extra mycket om helgerna. Det är helt enkelt en annan stämning. Man fixar lite godare mat med dessert, man slappar och kanske tar en promenad eller åker någonstans. Framför allt är gubben hemma.
Men inte idag - ikväll är det den stora årliga pokerturneringen som hålls i byn och vi räknar kallt med att han vinner alltihopa så vi kan åka till Las Vegas och sätta ännu mer sprätt på pengarna och bli ännu rikare.

Så hela dagen och kvällen tillbringar jag och Stina tillsammans och jag har till och med köpt en liten efterrätt till henne också, Hipps ekologiska fruktpuré. Få se vad hon säger om det. Jag brukar egentligen göra alla puréer själv men inte när det gäller frukten - jag menar, en burk kostar runt åtta spänn och räcker till åtminstone två måltider. Köper jag en frukt kostar den minst samma summa och sedan ska den skalas, hackas och mosas. Nej, det är det inte värt.
Snacka om i-landsproblem. Love them.

Ha en skön fredag!

Onsdagslyx

Lyx är att ta en promenad i sin egen takt, ta en lång och skön dusch och sedan fixa naglarna. Mitt favoritlack kommer från Make Up Store, färgen Paris. Funkar finfint till både kalas och vardag, blir sådär mjölkigt ljusrosa med en blank yta.

Efter att Stina somnat passade jag på att ta en promenad i det becksvarta mörkret. Det är så mysigt att promenera ensam i den friska luften när det är kväll och stjärnklart som det är på vintern, särskilt eftersom vi bor på landet och man inte stöter på en käft. Man kan ha reflexväst och jordens fulaste tofsmössa utan att nån bryr sig.
Jag hade med mig min iPod men använde den inte, det var så skönt att lyssna på ingenting förutom kraset under kängorna.

Sedan man blev förälder har man ju fått andra prioriteringar, man blir glad över de enkla sakerna och njuter av det man förut såg som helt självklart. Och det ger en inre frid på något sätt, en slags return to innocence, skittöntigt jag vet, men sant.
Som när man är förkyld och heltäppt i näsan och lovar sig själv att vara mer tacksam över att vara frisk och kunna andas utan problem. Så är det, jag har blivit mer tacksam och kanske mer ödmjuk.

Förut kunde jag iskallt handla en outfit för flera tusen, ha den en kväll och sedan hade jag redan tröttnat på den och så hängde den bara i garderoben - och jag kände absolut ingenting. Shopping var liksom självklart, det gjorde mig inte särskilt glad utan jag ville liksom bara ha saker. Men nu när jag går och kikar efter något till mig själv, njuter jag av ensamheten, kanske tar en kaffe och strosar runt och är liksom närvarande i shoppingen på ett helt annat sätt. Det är helt enkelt mycket roligare.

Jag lovade mig själv innan Stina kom till världen att jag aldrig skulle bli en sån där mamma som aldrig unnar sig något utan bara i smyg är olycklig för att hon aldrig får känna lyx. En sån som offrar allt, inklusive sin egen kvinnlighet och självkänsla för sitt barn. Det löftet tänker jag hålla också, absolut, men jag ser det bara lite annorlunda.

Nu känns det helt uppriktigt som att ett tandlöst leende eller en kärleksgest från Stina slår det mesta här i livet, även om det skulle vara en liten hård ask från juveleraren. Det trodde jag aldrig, aldrig att jag skulle säga.

Noterat i Vakna!

Linda Rosing var på besök hos Vakna! imorse. Faktiskt inte alls så väck som jag trott.
Fast jag noterade ett uttryck hon sade gällande spädbarn och varför de gråter; "Oftast är det ju att de har kissat på sig eller så är det hungriga". Kan jag hålla med om. Men kissat på sig? Det är väl det små barn ska göra? Det är väl därför de har blöja? Hon får det ju att låta som "ooops, nu har bebisen kissat på sig igen" som om det vore en olycka.
Jag vet att jag gör en höna av en fjäder här, men är det inte liiite slarvigt sagt? Nåväl, nu ska jag gå och välja ut en liten outfit till fialotta och för säkerhets skull kolla så hon inte kissat på sig.

Normalt...?

Okej... Maken googlade just på "is it" - kolla vad du får upp för sidförslag... Hahaha...
Ähum.

Söndagen

"Hon sitter ju i min gåstol..." (Elias t.v. 8 månader, Stina t.h. 6 månader)


"Och så låter hon sådär läskigt!" Medan Stina inte bryr sig ett smack om vad som händer, vad gråter han för?


Lite lugnare efter hörselkåporna kom på i alla fall, nu kunde Stina leka vidare.


Men hon var iakttagen minsann, Elias var mest förskräckt över den tjutande tjejen.

I söndags åkte vi till badhuset tillsammans med våra goda vänner som också har en liten grabb, Elias. Stina är en van babysimmare medan Elias testade poolen för första gången, jag tror han tyckte det var rätt kul. De små ålade och plaskade och blev såklart trötta ganska snabbt, så medan jag och Elias mamma Elin njöt i bubbelpoolen en stund fick karlarna bära runt trötta bebisar.

Efter badstunden åkte vi till Max och köpte mat. Det övriga gänget valde standardmenyerna, dvs med plusmeny, strips, dipper och hamburgare, medan jag valde low carb menyn. Och det gjorde mig inte ett smack, grattis till mig! Och jag blev förvånansvärt positivt överraskad. Inuti ett stort, dubbelvikt salladsblad låg en vanlig hamburgerskiva, jag lade till extra ost och bacon så det vart dubbelt sånt och ovanpå det var det en fet hamburgerdressing och hackad gul lök. Till det drack jag Cola zero och istället för pommes åt jag en grönsallad med vinägrettedressing. Mycket gott för att vara bantarmat eller hur? Är så glad att det går så pass bra som det gör.

Senare drack vi kaffe och spelade Buzz och Stina fick låna Elias gåstol en liten stund. Jag vet att jag har läst någonstans att det hämmar barnens utveckling, vet inte riktigt om jag ska tro på det eller ej, men hursomhelst så har vi ingen själv. Och Stina tyckte det var rätt kul, hon gled snett bakåt, som en krabba - ibland gjorde hon små glädjetjut och skrämde naturligtvis livet ur lilla Elias med sin operastämma. Resten av kvällen satt han och iakttog Stina med stor skräck medan hon naturligtvis inte begrep alls vad vi ojade oss för utan grejade vidare med vad hon höll på med.

Av hennes ansiktsuttryck att döma kommer hon bli en rätt cool och självsäker tjej, det är åtminstone vad jag tror. Hon är inte rädd för någonting alls den tjejen och skrattar bara när man säger åt henne på skarpen, om jag ryter åt katten eller om något åker i golvet eller smäller högt. Nåja, det ska bli riktigt roligt att se vad lilla madame kommer hitta på för hyss framöver, just nu njuter jag bara av hennes och min nutid och hoppas, för tuttarnas skull, att den där lilla tanden inte har så bråttom att växa fram.

Vart är min bebis?

Inte så impad av att mamma petar i den ömma munnen...

Jag tror inte det är sant.
Stina tar tag i mitt finger och drar det snabbt in i sin mun. Det brukar hon inte få göra eftersom jag har ganska långa naglar, och vi vet ju alla vad mycket snusk som kan fastna där, dessutom kan hon ju riva sig i sitt fina, sköra och alldeles nya lilla tandkött.
Men idag var jag inte tillräckligt snabb och jäntan är stark och mycket målvedveten.
Och så känner jag. På den högra, nedre och främre delen av tandköttet. En liten kant.
Nästan i chock lirkar jag upp hennes lilla mun och efter lite trugande ser jag minsann en vitaktig liten utbuktning. Helt otroligt. Lilla tjejen börjar bli stor...

Lägesrapport

- 1,5 kg. Totalt alltså 4 kg på två veckor. Inklusive tre portioner saffranspannacotta i helgen, minst två koppar stora kaffe med rejäla klickar vispgrädde och kanel, per dag hela veckan, kära ni. Och en och annan tesked jordnötssmör. Helt enligt lchf. Kaloriräkning och lightprodukter är så otroligt passé, det ska vara fett, fett, fett!
Im telling ya, im hooked!

Ingen. Mera. Snö.

Alltså. Nu har det snöat och varit konstant minusgrader i princip tre månader. Kanske har vi fått se solen i ca tre dagar av dessa månader. Stina har knappt sett hur det ser ut utomhus sedan hon föddes. Visst är vi ute varje dag, men då är hon så nedbäddad och påbylsad i vagnen så att jag inte vet om jag tycker det räknas som frisk luft.

Och här har det verkligen rått snökaos och många har nog fruktat att det ska bli en repetition av -98. Fast jag minns det året som rätt soft. Vår snöälskande engelska cocker spaniel var helt salig under den tiden.
Jag gick på högstadiet och skolan vart inställd, det var ju rentav magiskt. Man var helt ledig och man behövde inte hymla med det. Bara att gå omkring helt fritt och öppet, kanske rentav utanför personalrummet på skolgården, en vanlig dag var skithäftigt.

Och eftersom vi bodde i ett villaområde hyfsat nära stan gick jag och polarna runt i city och bara mös en hel dag, åt lunch på skolan (jo de serverade lunch ifall att någon ville göra uppgifter i skolan trots att samtliga lektioner var inställda. Eller hur. Deras naivitet är ju nästan rörande när jag tänker på det) och sen fortsatte vi hur som helst vår rundtur på stan. Och det var en rätt skön stämning minns jag. Främmande människor hejade på varandra helt plötsligt. Det var en slags kristid och vi var i det tillsammans.

Men nu får det vara nog med snö. Vi ska ju till badhuset idag. Som tur är så är det lite varmare vid babybassängen, då kan jag åtminstone fantisera om playan i Italien.

Skönheten & Odjuret

Morgonrutiner & radioprogram

Stina somnar vanligtvis vid sjusnåret och vaknar vanligtvis vid sjusnåret. Det är ju oundvikligt att man skapar vissa morgonrutiner. Först byts naturligtvis Sveriges största och tyngsta kissblöja medan Stina ålar sig och vill rulla över på mage och slicka det uppblåsbara skötunderlaget. Sedan får hon en egen lekstund på lekfilten på köksgolvet medan jag steker bacon och ägg och kokar kaffe. Sedan slår vi på kanal 5 och Vakna! Med The Voice.

Underbara människor på morgonkvisten, särskilt Jacob Öqvist är en favorit som jag just fått upp ögonen för, för bara nåt år sen egentligen. Sådär lite härligt glad och spontan, man vet inte riktigt om han är på gränsen till lite dum eller om han är väldigt intelligent. Josefin Crafoord har jag faktiskt haft lite svårt för tidigare om åren, jag har verkligen ingen aning om varför, det har bara varit så. Men det är ju naturligtvis som bortblåst nu, hon känns ju väldigt jordnära och ödmjuk samtidigt som hon kan vara rätt krass och rak också. Vi har ofta samma värderingar hon och jag.
Paul Haukka är lite som Seinfeld. Han tillför inte sådär fantastiskt mycket men utan honom skulle det aldrig någonsin vara samma sak. Lite lugn, lite cool, en vanlig skön kille med grymma hoods och skjortor.

Sen är det ju alltid kul att de bjuder in en massa roliga människor också, vilket i och för sig de flesta morgonprogram gör.
Det har ju varit otroligt mycket snack om schlagern, ett jippo jag i princip alltid missar av enkelt ointresse men jag blir alltid galen av leda på hitsen som förföljer oss i all oändlighet resten av året. Med andra ord kommer man inte undan, jag vet ju att jag kommer kunna - liksom alla andra - ofrivilligt lära mig texterna och melodierna jag med. Suck. Förra årets demon var Amy Diamond minns jag.

Sen har det ju diskuterats om Elisabeth Höglund. Men kom igen. Skvallerpressen gnider händerna och manipulerar rubriker, medan feministerna skriker åldersdiskriminering och de andra programledarna i Förkväll ler sina tandkräms-reklam-leenden och allt är frid och fröjd och underbara Gynning hoppar in som 'vikarie'. Skvaller och diskussioner frodas. Om hela den här grejen nu är så besvärande så begriper inte jag varför inte samtliga sätter sig i en Förkvällsändning och helt enkelt förklarar vad det är som hänt, ärlighet är ju så extremt avväpnande. Dessutom skulle ju tittarsiffrorna stiga i höjden. Men antagligen skulle de sjunka lika snabbt när spänningen lagt sig.

Äsch, vad vet jag egentligen. Jag tittar inte ens på programmet, jag har fått för mig att det är lite tantsnuskigt och sådär ärtigt och klämkäckt som jag får lite kväljningar av. Men jag kan tänka mig att Elisabeth är lite för tung och stark så att säga, om inte annat så är de där strålkastarna inte särskilt smickrande. För nån. Men nu ska hon komma tillbaka, grattis, av med hatten för henne!

Apropå radioprogram så är annars p3 den absolut bästa och skönaste radiokanalen, vilken humor och intelligens! Sveriges fjäder i kulturhatten om ni frågar mig. Skön musik också.
Rix FM´s Morgonzoo var rätt trevligt det med, tills Mix Megapol tog över deras sändning i Gävleborg, och enbart därför lyssnar jag inte på vare sig Mix eller Rockklassiker heller. Mycket oartigt att bara ta över sådär.


Efter Vakna! blir det lite plock, en förmiddagslur för både mig och Stina ibland, idag står det storstädning på schemat, det är så skönt när det är rent och snyggt inför helgen så kan man lata sig sen. Trevlig fredag!

Bästa barnvakten

Akut nödig och behöver en stund utan en närhetstörstande och uttråkad bebis på armen?

Har du en katt så ställ bara ner kattmat BIGsize (så den föredrar den istället för den ordinarie matskålen) framför ungen så har du minst fem minuter. Det handlar ju främst om att hålla katten kvar inom tösens synfält. I krig, kärlek och småbarnstid är allt tillåtet, eller hur?

En stor tisdag

Lite småirriterad...


Men ett nytt försök... Strax brister hon ut i ett förtvivlat illvrål.


Men efter lite provocerande leenden och uppmuntran får man snart sessan på gott humör igen!


De senaste två veckorna har sessan utvecklats nåt oerhört, det måste verkligen vara supergrädde i tuttarna eller nåt - kanske beror det på dieten?

På en och samma dag satt hon ordentligt för första gången, hon fick ett rejält sugtag om sin egen fot (och det är STORT, mina vänner, ack så som hon försökt komma runt den där magen...) och hon började visa riktiga kryptendenser. Om hon inte vore så välsignat envis och ha sånt rödhårigt temperament (undrar vem hon fått det ifrån, höhö...) utan istället fokuserade på det hon gjorde så skulle hon antagligen hjula runt här hemma vid det här laget. Man kan i princip inte ge henne en leksak för hon kastar iväg den rätt långt och sen blir hon bara arg och frustrerad för att hon inte kan hämta den. Stackars liten, det kan inte vara lätt att vara så rörelsehindrad. Men jag njuter av hennes mobilitet än så länge, snart kommer man ju inte kunna ha en endaste vas framme längre. Eller smycken... Och kläder... Eller mina... pumps... Hm...

Flottrester och -2,5 kg

Om möjligt ännu godare dagen efter. Köttfärsgratäng med philadelphiaost, sambal oelek och svarta oliver. Inte vacker men yummy!

I allsin dar, jag har ju glömt att berätta om gårdagens premiärvägning! Minsann, vågen stod på -2,5 kg efter en vecka hutlöst fettätande. Jag skojar inte. Överallt där det varit möjligt att trycka in lite extra smör, grädde eller creme fraiche, där har det petats in. Det har frossats bacon, ägg, gorgonzola, fläskfilé och majonnäs så jag i princip har kunnat svettats ut bearnaisesås. Det är inte längre blod som flyter i mina ådror, ja ni fattar...

Jag är toksåld, verkligen, och lillpruttan verkar inte ha några som helst problem med min kostomläggning - är det såhär enkelt att tappa vikt och goffa obehindrat så kör jag vidare tills min tvåsiffriga viktminskning är verklighet! Jag kommer lägga upp massa goda recept framöver, i helgen åt vi t.ex. pannacotta med riktig vaniljstång och färska hallon och i fredags stod tacos på menyn. Skillnaden är väl egentligen att lightprodukter totaldissas och det förekommer inga som helst halvfabrikat eller färdiga kryddblandningar, allt görs från grunden.

Och faktiskt känns det extra bra att lära sig att göra riktig mat utan tillsatser, t.ex. tacokrydda med riktiga kryddor (jo det smakar hyfsat lika och jag är kritisk...!) så lilla Stinis kan förmultna som en vanlig, dödlig människa utan att förbli konserverad när den dagen väl kommer, förhoppningsvis oerhört långt fram i tiden.

Helt sjukt vad mycket snusk man stoppar i sig. Vem vill veta vad det finns i typ kaviar från budgetmärket Eldorado eller nåt. Huäck.

Nåja, här kommer receptet på den egenpåhittade köttfärsgratängen - och som dessutom suktades efter på makens jobb när han tog fram sin väldoftande matlåda.

500 g nöt/fläsk/blandfärs - smör att steka i

1 gul lök

2 paket krossade tomater

2 tsk sambal oelek

en liten skvätt soja

svarta oliver

chilikrydda, salt & peppar, cayennepeppar, oregano eller vad man nu gillar

hackad jalapeno är gott i för den som, liksom jag, gillar lite sula :)

1 burk creme fraiche

1 burk philadelphia

valfri ost till gratinering, t.ex. mozarella, cheddar, edamer

färska grönsaker (grönsallad, gurka, tomat...)

Sätt på ugnen, jag brukar köra 200 grader i varmluftsugn.

Stek köttfärsen i smör, i med lök och stek tillsammans en stund. I med kryddor och tomat och alla andra smaksättningar t.ex. oliver och jalapeno. Låt det puttra en stund. Häll köttfärsen i en ugnsfast form. Blanda creme fraiche och philadelphia. Bred över köttfärsblandningen, strö på rikligt med ost och in i ugnen i typ 15-20 min (tills den ser fin ut och är gratinerad helt enkelt). Gör sallad och jag brukar dricka vanligt vatten eller Ramlösa till, mango är favoriten. Bon Appétit!

Varde ljus

Jag har alltid varit en sån som var rätt kass på det här med att hålla växter fina och vid liv. Har jag inte övervattnat dem så har de varit torra som fnöske och de stackars blommorna har fått stått och glott ner i jorden i all oändlighet. Folk har snackat om gröna fingrar medan jag har haft... tja, orangeprickiga eller så. Tills nu. Eller sedan vi flyttade in i vårt hus i somras.

På något magiskt sätt frodas mina växter, de tittar uppåt och de mår bra! Helt fantastiskt!
Vi fick en liten julgrupp av grannarna, ni vet en sån där korg med juldekorationer och blandade småväxter som är söta till jul men sedan känns de bara tacky. Jag t.o.m. flyttade över de växterna till mindre krukor och de frodas och växer vidare de med!
Det är något med fönstrena i köket, kanske är det något särskilt med ljuset. Hursomhelst är jag glad att vi går mot längre dagar och ljusare tider och jag ser riktigt fram emot våren, när man har en tunn canvas-vårjacka och känner hur solen värmer ryggen, eller knastret under fötterna som ligger kvar på den torra asfalten efter vintersaltet. Doften av blött gräs, friska vindar, krokusar, plopp-ljud från hängrännorna. Men än så länge ligger ju snön rätt tjockt kvar, men idag är det i alla fall härligt solsken och som upplagt för en långpromenad med iPoden!

Ha en skön måndag!

Fredag

Finns det något sötare än en blöjrumpa i strumpbyxor...?! Klänningen och den blårosa bildboken är från mig sen jag var i samma ålder som Stina.

Ibland blir Stina så himla glad i precis hela kroppen, nästan så hon får en lite läskig och halvgalen blick. Om man busar igång henne tjuter hon ofta av förtjusning och den lilla damen har en sån otrolig stämma så det ljudet får de allra flesta små barn att börja gråta.

Vilket inte alltid är så lätt när man exempelvis är på besök hos vänner som har småttingar.

Det räcker att Stina börjar göra krypförsök och lessnar ur på sin oförmåga eller att hon skäller ut en leksak som råkar ligga bredvid henne, vad som än orsakar ljud ur hennes lilla mun får de flesta att stanna upp. "Oj vilken röst hon har..." är kommentaren vi alltid får. Sen när hon väl skriker snackar vi billarm/överfallslarm. Jag skojar inte, det är inte att leka med. Trumhinnorna vibrerar så ivrigt att jag flera gånger undrat om hon möjligtvis kan göra sig själv hörselskadad. Eller vi förtvivlade föräldrar för den delen. Andra bebisar låter rent ut sagt rätt mesiga jämfört med henne. Jag och maken brukar börja garva när vi hör en vanlig bebis gråt och tycker det rentav låter ganska trevligt och gemytligt.

På babysimmet häromdagen gjorde hon sig ordentligt hörd för första gången efter att jag tagit av henne en leksak, då fick jag minsann veta hut. Och det slår verkligen aldrig fel när hon sätter igång, föräldrar runt omkring ojar sig och trycker sitt barn närmare sig som om vi vore spetälsk eller nåt, skrattar nervöst och tittar på mig som om jag torterade ungen. Är det män eller möjligtvis musikkunniga i närheten tycker de att det är skitcoolt och säger saker i stil med att hon kommer bli en grym operasångerska såsmåningom, vilka stämband, vilken lungkapacitet!

Tack och lov är hon allt som oftast en glad tjej numera, men det var inte kul den allra första tiden när hon kunde bli ett riktigt monster och skrek i falsett rätt ofta. Tösen vägrar ju napp också. Då skulle man haft de stora traditionella och industriella röda skogshuggar-hörselkåporna som införskaffades (dock senare än vad som egentligen behövdes...) som nu hänger på hennes vita fina spjälsäng, just in case, i väntan på nästa skrik- eller vakenperiod som kommer inom det närmsta året.

Vi får däremot hoppas att hon lärt sig att använda rösten på annat sätt när hon väl kommer i tonåren och det är dags för andra verbala utbrott. Eller då kanske vi är döva vid det laget förresten.

Fett bra mat

Lchf-frukost. Knaperstekt bacon med lite skinka och en skvätt grädde. Gurka och avokado till. Fullt tillåtet att dricka kaffe såklart, gärna med en klick vispad grädde om man vill. Mums!


Kasslersallad, dvs innan jag dränkte den i rhode island gjord på fet creme fraiche och tomatpuré, salt och peppar. Helst ska man ha osttärningar i också, eller varför inte mozarella och ett ägg. Nåväl, får bli nästa gång!

Sedan i måndags kör jag och maken lchf, dvs low carb high fat. Självklart för att tappa en hel del kilon och graviditetsvobbel, men självklart också för att nå den där piggheten som folk snackar så ivrigt om. Mer och mer börjar jag känna att det här behöver nödvändigtvis inte vara enbart en metod för att gå ner i vikt, det kan nog bli något permanent om det vill sig.
Maten är ju riktigt god och menyn inte alls svår på något sätt, bara man får till det där tänket. Just själva grejen att man får äta goda såser och vilket kött man vill, tillsammans med grönsaker och gratänger med t.ex. fetaost, bacon, ädelost, kycklingvingar, ägg mmm...

Visst tror jag att VV funkar toppenbra också men det är lite för mycket kompromissande och kaloriräkning, eller points, för att det ska passa mig. Bara jag säger ordet banta, lägger jag på mig fem kilo direkt. Jag måste få äta obehindrat, annars är det typ kört. Säger någon "nu räcker det" till mig vill jag genast ha mer, plus en slags kompensation.
I slutändan funkar ju alla dieter, mer eller mindre, allt handlar ju om att minska eller utesluta, det gäller bara att hitta det som passar en bäst. Helst ska man ju fortsätta livet ut, alla vet ju vad som händer om man "går tillbaka till det man kallar det normala" - jo man går upp allt igen. Gärna plus lite till.

Anywhooo... Hittills går det riktigt bra. Inga konstigheter i magen, inget illamående eller huvudvärk eller trötthet whatsoever. Jag har fått noja på philadelphiaost och försöker komma på så många rätter som möjligt som passar till det, det är ju så himla gott och såklart fullt tillåtet enligt metoden. Samtidigt som jag smygsuktar efter vetebullarna och hallongrottorna som står staplade i Tupperwareburkar i frysen, eller vilka mördegskakor som helst egentligen. Kan rentav vara degen också, de behöver inte ens vara gräddade. Mördegsdeg. Just själva konsistensen, lite mjukt och smörigt men ändå sockrigt utan att vara alltför sött. Jag inser ju samtidigt att ju större sötsug jag har, desto mer sockerberoende är jag. Jag får piska mig själv med den tanken.

Nåja, vi ska testa slaviskt i två veckor utan att äta mer kolhydrater än 20 g per dag så får vi se vad som händer med kroppen på den tiden, både vad gäller vikt och humör. Jag är minst sagt förväntansfull och fram tills dess tänker jag njuta av maten och passa på att goffa i det som erbjuds. Mer fett åt folket!

Måndagsbarn

Tulpaner i olika färger blev kvar efter helgens festligheter, färg behövs minst sagt nu!

Det har varit en händelserik helg.
Stina har fått smaka sin första sked potatismos, bara det är ju big news i sig. Eller smakat förresten; snarare smackat runt i munnen, fått en liten kväljning och sedan har den hamnat på underläppen - än har hon inte riktigt fått till snitsen och jag vet inte om det här med fast föda imponerar henne särskilt mycket. Än. När det kommer till amning är hon ju en storätare så jag har en känsla av att hon kommer bli glad i mat, åtminstone är det vad vi hoppas på!
Men sen är det ju en del faktorer runt omkring måltiderna också - bara själva grejen att ha haklapp, den prasslar ju så härligt och att få sitta vid bordet är ju rätt stort det med. Jag fick mig ett riktigt gott skratt i alla fall och hela eventet är både film- och fotodokumenterat, ska dela med mig av det i veckan!

Vi har hunnit med att ha haft en barnvälsignelse för Stina också, en mycket lyckad dag tillsammans med härliga vänner och släkt. Min otroligt duktiga svägerska spelade Det vackraste på piano, jag sjöng Handens fem fingrar och vi talade om varför vi valt just Stina Agnes som namn åt vår flicka. Pastorn välsignade henne, dock under hög protest, och självklart valde Stina just detta ögonblick att illvråla och kråma sig i famnen som allra bäst. Och när jag slutligen hade gått ner och satt mig tillsammans med åskådarna för att amma Stinisen och försöka bota hennes trötthet, undrade jag varför inte hon kunde vara lugn och snäll, som ett vanligt litet barn? Hon lyckas liksom alltid pricka in fel ögonblick att skrika, och hon har inget nådigt tjut den tjejen.
Men sedan, när hon höll min tygros som satt på tunikan, slumrade mellan sugtagen och gosade in sig i mig, så insåg jag att självklart ska hon skrika, Stina är ju inget vanligt barn som inte säger något eller inte märks. Hon är något alldeles särskilt och kommer antagligen fortsätta förvåna oss på en massa olika sätt, hon är minst sagt färgstark och har en otroligt stark vilja.
Dessutom var det ju hennes dag, då får hon göra precis som hon vill, hon skiter ju blankt i vad vi vuxna tycker är passande och inte. Men efter en god tupplur i vagnen vaknade hon som den lilla solstråle hon är och charmade alla med sitt härliga leende och klara joller.

Jag kommer alltid vara oändligt tacksam för denna underbara varelse vi har fått, jag begriper inte alls hur jag kan förtjäna att få ha henne som min dotter. Okej att man kan göra, säg en klänning... Eller en paj eller en bok. Men ett liv. Wow.

Traderanörd

Jättesöta små stövlar från H&M som bara väntar på rätt tillfälle...

Har spenderat den senaste veckan med att rensa bland Stinas kläder. Ibland åker liksom något med av bara farten, utan att kolla storleken på plagget, till skötbordet på morgonen när det är dags för ombyte och efter lite bändande upptäcker man att hon ser ut typ som typ Svullo i en för liten t-shirt. Nalle Puh kanske är en mer passande jämförelse förresten.

Det jag i alla fall vill komma fram till är att hon växer ju helt fantastiskt snabbt och det behövs minst sagt handlas nytt. Eller ja, nygammalt.

De flesta i min vänskapskrets, framför allt min make, vet att jag gillar att handla. Inredning, kläder, småkrafs, whatever. Och såklart bebiskläder... Jag vill ju helst inte använda sakerna alltför ofta heller, då tröttnar man ju. Men till och med jag inser att när det kommer till barnkläder är det inte ekonomiskt hållbart att köpa nytt hela tiden, vissa grejer hinner hon ju inte ens använda innan de är alldeles för små. Och då är ju tradera helt perfekt, dessutom passar det min tävlingsinstinkt och målmedvetenhet och jag har en taktik som aldrig slår fel. För att inte tala om att jag är vaken lite hipp som happ på dygnet och har möjligheten att pricka in auktionernas sluttid.

Fast nu skulle jag ju sälja också, och fantastiskt nog fick jag ihop en rätt rejäl slant som gick oavkortat till sessans nya garderob, uppgraderad till 74/80.

Idag var vi även på bvc och tösen var exemplarisk, trots att hon försökte snatta en blöja och en pingvin i samma storlek som hon själv på vägen ut. Stina har vuxit 6 cm och gått upp 2 kg sedan sist, nu väger hon 7700 kg och är 67 cm lång. Sköterskan var även imponerad av hur social och kommunicerande Stina var och trodde att det inte dröjer länge innan hon kryper. Vår dotter, minsann, jag är så stolt! :)

Imorgon - för fem månader sedan

På bb. Lägg märke till de vulgärt stora händerna fyllda med vatten... Har aldrig känt mig så smal som jag gjorde när det försvann.

Imorgon är det fem månader sedan Stina kom till världen. Helt sjukt. Nästan ett helt halvt år. För henne är det en livstid.
Och för fem månader sedan satt jag med min stora mage och kunde inte fatta någonting. Stina var ju en rumpnissa som absolut inte ville flytta sig (vi borde ha fattat redan då att hon var envis...) så hon blev förlöst med planerat kejsarsnitt.
Vilket i sig är sjukt, eftersom de ringer från sjukhuset och ger dig ett datum. Och tidpunkten du antecknar blir barnets födelsedag. Fast så typiskt mig ändå, och mitt flyt. Jag är ju lite av ett kontrollfreak så jag antar att det blev som det skulle...

För fem månader sedan satt jag och fantiserade om hur det skulle kännas... Att bli förälder. Jag packade väskan så omsorgsfullt, donade det sista inför att mamma skulle komma och vara kattvakt, jag rensade i kylen eftersom jag visste att vi skulle bli borta ett tag.
Så totalt ovetandes om det kommande helvetet. Och himmelriket. Jag kunde aldrig tro att man skulle bli fastkedjad i soffan och amma hela tiden och ha en kräklapp på axeln som höstens accessoar. Och att ungen skriker så fort hon läggs ner och att man ska undvika att äta massor med gott på grund av barnets eventuella magknip. Men jag hade heller aldrig en aning om känslan att se in i sitt eget barns ögon, när de små fingrarna kniper om sitt eget, känna den där söta, runda mannagrynsdoften i fjunet på huvudet...

Jag hörde av en bekant nångång som sade att det här med att få barn är verkligen inte alls som man tror. Det är typ hundra gånger värre. Och tusen gånger bättre.
Amen.