Alltså. Nu har det snöat och varit konstant minusgrader i princip tre månader. Kanske har vi fått se solen i ca tre dagar av dessa månader. Stina har knappt sett hur det ser ut utomhus sedan hon föddes. Visst är vi ute varje dag, men då är hon så nedbäddad och påbylsad i vagnen så att jag inte vet om jag tycker det räknas som frisk luft.
Och här har det verkligen rått snökaos och många har nog fruktat att det ska bli en repetition av -98. Fast jag minns det året som rätt soft. Vår snöälskande engelska cocker spaniel var helt salig under den tiden.
Jag gick på högstadiet och skolan vart inställd, det var ju rentav magiskt. Man var helt ledig och man behövde inte hymla med det. Bara att gå omkring helt fritt och öppet, kanske rentav utanför personalrummet på skolgården, en vanlig dag var skithäftigt.
Och eftersom vi bodde i ett villaområde hyfsat nära stan gick jag och polarna runt i city och bara mös en hel dag, åt lunch på skolan (jo de serverade lunch ifall att någon ville göra uppgifter i skolan trots att samtliga lektioner var inställda. Eller hur. Deras naivitet är ju nästan rörande när jag tänker på det) och sen fortsatte vi hur som helst vår rundtur på stan. Och det var en rätt skön stämning minns jag. Främmande människor hejade på varandra helt plötsligt. Det var en slags kristid och vi var i det tillsammans.
Men nu får det vara nog med snö. Vi ska ju till badhuset idag. Som tur är så är det lite varmare vid babybassängen, då kan jag åtminstone fantisera om playan i Italien.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar