En stor tisdag

Lite småirriterad...


Men ett nytt försök... Strax brister hon ut i ett förtvivlat illvrål.


Men efter lite provocerande leenden och uppmuntran får man snart sessan på gott humör igen!


De senaste två veckorna har sessan utvecklats nåt oerhört, det måste verkligen vara supergrädde i tuttarna eller nåt - kanske beror det på dieten?

På en och samma dag satt hon ordentligt för första gången, hon fick ett rejält sugtag om sin egen fot (och det är STORT, mina vänner, ack så som hon försökt komma runt den där magen...) och hon började visa riktiga kryptendenser. Om hon inte vore så välsignat envis och ha sånt rödhårigt temperament (undrar vem hon fått det ifrån, höhö...) utan istället fokuserade på det hon gjorde så skulle hon antagligen hjula runt här hemma vid det här laget. Man kan i princip inte ge henne en leksak för hon kastar iväg den rätt långt och sen blir hon bara arg och frustrerad för att hon inte kan hämta den. Stackars liten, det kan inte vara lätt att vara så rörelsehindrad. Men jag njuter av hennes mobilitet än så länge, snart kommer man ju inte kunna ha en endaste vas framme längre. Eller smycken... Och kläder... Eller mina... pumps... Hm...