Onsdagslyx

Lyx är att ta en promenad i sin egen takt, ta en lång och skön dusch och sedan fixa naglarna. Mitt favoritlack kommer från Make Up Store, färgen Paris. Funkar finfint till både kalas och vardag, blir sådär mjölkigt ljusrosa med en blank yta.

Efter att Stina somnat passade jag på att ta en promenad i det becksvarta mörkret. Det är så mysigt att promenera ensam i den friska luften när det är kväll och stjärnklart som det är på vintern, särskilt eftersom vi bor på landet och man inte stöter på en käft. Man kan ha reflexväst och jordens fulaste tofsmössa utan att nån bryr sig.
Jag hade med mig min iPod men använde den inte, det var så skönt att lyssna på ingenting förutom kraset under kängorna.

Sedan man blev förälder har man ju fått andra prioriteringar, man blir glad över de enkla sakerna och njuter av det man förut såg som helt självklart. Och det ger en inre frid på något sätt, en slags return to innocence, skittöntigt jag vet, men sant.
Som när man är förkyld och heltäppt i näsan och lovar sig själv att vara mer tacksam över att vara frisk och kunna andas utan problem. Så är det, jag har blivit mer tacksam och kanske mer ödmjuk.

Förut kunde jag iskallt handla en outfit för flera tusen, ha den en kväll och sedan hade jag redan tröttnat på den och så hängde den bara i garderoben - och jag kände absolut ingenting. Shopping var liksom självklart, det gjorde mig inte särskilt glad utan jag ville liksom bara ha saker. Men nu när jag går och kikar efter något till mig själv, njuter jag av ensamheten, kanske tar en kaffe och strosar runt och är liksom närvarande i shoppingen på ett helt annat sätt. Det är helt enkelt mycket roligare.

Jag lovade mig själv innan Stina kom till världen att jag aldrig skulle bli en sån där mamma som aldrig unnar sig något utan bara i smyg är olycklig för att hon aldrig får känna lyx. En sån som offrar allt, inklusive sin egen kvinnlighet och självkänsla för sitt barn. Det löftet tänker jag hålla också, absolut, men jag ser det bara lite annorlunda.

Nu känns det helt uppriktigt som att ett tandlöst leende eller en kärleksgest från Stina slår det mesta här i livet, även om det skulle vara en liten hård ask från juveleraren. Det trodde jag aldrig, aldrig att jag skulle säga.