Imorgon - för fem månader sedan

På bb. Lägg märke till de vulgärt stora händerna fyllda med vatten... Har aldrig känt mig så smal som jag gjorde när det försvann.

Imorgon är det fem månader sedan Stina kom till världen. Helt sjukt. Nästan ett helt halvt år. För henne är det en livstid.
Och för fem månader sedan satt jag med min stora mage och kunde inte fatta någonting. Stina var ju en rumpnissa som absolut inte ville flytta sig (vi borde ha fattat redan då att hon var envis...) så hon blev förlöst med planerat kejsarsnitt.
Vilket i sig är sjukt, eftersom de ringer från sjukhuset och ger dig ett datum. Och tidpunkten du antecknar blir barnets födelsedag. Fast så typiskt mig ändå, och mitt flyt. Jag är ju lite av ett kontrollfreak så jag antar att det blev som det skulle...

För fem månader sedan satt jag och fantiserade om hur det skulle kännas... Att bli förälder. Jag packade väskan så omsorgsfullt, donade det sista inför att mamma skulle komma och vara kattvakt, jag rensade i kylen eftersom jag visste att vi skulle bli borta ett tag.
Så totalt ovetandes om det kommande helvetet. Och himmelriket. Jag kunde aldrig tro att man skulle bli fastkedjad i soffan och amma hela tiden och ha en kräklapp på axeln som höstens accessoar. Och att ungen skriker så fort hon läggs ner och att man ska undvika att äta massor med gott på grund av barnets eventuella magknip. Men jag hade heller aldrig en aning om känslan att se in i sitt eget barns ögon, när de små fingrarna kniper om sitt eget, känna den där söta, runda mannagrynsdoften i fjunet på huvudet...

Jag hörde av en bekant nångång som sade att det här med att få barn är verkligen inte alls som man tror. Det är typ hundra gånger värre. Och tusen gånger bättre.
Amen.