Måndagsbarn

Tulpaner i olika färger blev kvar efter helgens festligheter, färg behövs minst sagt nu!

Det har varit en händelserik helg.
Stina har fått smaka sin första sked potatismos, bara det är ju big news i sig. Eller smakat förresten; snarare smackat runt i munnen, fått en liten kväljning och sedan har den hamnat på underläppen - än har hon inte riktigt fått till snitsen och jag vet inte om det här med fast föda imponerar henne särskilt mycket. Än. När det kommer till amning är hon ju en storätare så jag har en känsla av att hon kommer bli glad i mat, åtminstone är det vad vi hoppas på!
Men sen är det ju en del faktorer runt omkring måltiderna också - bara själva grejen att ha haklapp, den prasslar ju så härligt och att få sitta vid bordet är ju rätt stort det med. Jag fick mig ett riktigt gott skratt i alla fall och hela eventet är både film- och fotodokumenterat, ska dela med mig av det i veckan!

Vi har hunnit med att ha haft en barnvälsignelse för Stina också, en mycket lyckad dag tillsammans med härliga vänner och släkt. Min otroligt duktiga svägerska spelade Det vackraste på piano, jag sjöng Handens fem fingrar och vi talade om varför vi valt just Stina Agnes som namn åt vår flicka. Pastorn välsignade henne, dock under hög protest, och självklart valde Stina just detta ögonblick att illvråla och kråma sig i famnen som allra bäst. Och när jag slutligen hade gått ner och satt mig tillsammans med åskådarna för att amma Stinisen och försöka bota hennes trötthet, undrade jag varför inte hon kunde vara lugn och snäll, som ett vanligt litet barn? Hon lyckas liksom alltid pricka in fel ögonblick att skrika, och hon har inget nådigt tjut den tjejen.
Men sedan, när hon höll min tygros som satt på tunikan, slumrade mellan sugtagen och gosade in sig i mig, så insåg jag att självklart ska hon skrika, Stina är ju inget vanligt barn som inte säger något eller inte märks. Hon är något alldeles särskilt och kommer antagligen fortsätta förvåna oss på en massa olika sätt, hon är minst sagt färgstark och har en otroligt stark vilja.
Dessutom var det ju hennes dag, då får hon göra precis som hon vill, hon skiter ju blankt i vad vi vuxna tycker är passande och inte. Men efter en god tupplur i vagnen vaknade hon som den lilla solstråle hon är och charmade alla med sitt härliga leende och klara joller.

Jag kommer alltid vara oändligt tacksam för denna underbara varelse vi har fått, jag begriper inte alls hur jag kan förtjäna att få ha henne som min dotter. Okej att man kan göra, säg en klänning... Eller en paj eller en bok. Men ett liv. Wow.