Fredag

Finns det något sötare än en blöjrumpa i strumpbyxor...?! Klänningen och den blårosa bildboken är från mig sen jag var i samma ålder som Stina.

Ibland blir Stina så himla glad i precis hela kroppen, nästan så hon får en lite läskig och halvgalen blick. Om man busar igång henne tjuter hon ofta av förtjusning och den lilla damen har en sån otrolig stämma så det ljudet får de allra flesta små barn att börja gråta.

Vilket inte alltid är så lätt när man exempelvis är på besök hos vänner som har småttingar.

Det räcker att Stina börjar göra krypförsök och lessnar ur på sin oförmåga eller att hon skäller ut en leksak som råkar ligga bredvid henne, vad som än orsakar ljud ur hennes lilla mun får de flesta att stanna upp. "Oj vilken röst hon har..." är kommentaren vi alltid får. Sen när hon väl skriker snackar vi billarm/överfallslarm. Jag skojar inte, det är inte att leka med. Trumhinnorna vibrerar så ivrigt att jag flera gånger undrat om hon möjligtvis kan göra sig själv hörselskadad. Eller vi förtvivlade föräldrar för den delen. Andra bebisar låter rent ut sagt rätt mesiga jämfört med henne. Jag och maken brukar börja garva när vi hör en vanlig bebis gråt och tycker det rentav låter ganska trevligt och gemytligt.

På babysimmet häromdagen gjorde hon sig ordentligt hörd för första gången efter att jag tagit av henne en leksak, då fick jag minsann veta hut. Och det slår verkligen aldrig fel när hon sätter igång, föräldrar runt omkring ojar sig och trycker sitt barn närmare sig som om vi vore spetälsk eller nåt, skrattar nervöst och tittar på mig som om jag torterade ungen. Är det män eller möjligtvis musikkunniga i närheten tycker de att det är skitcoolt och säger saker i stil med att hon kommer bli en grym operasångerska såsmåningom, vilka stämband, vilken lungkapacitet!

Tack och lov är hon allt som oftast en glad tjej numera, men det var inte kul den allra första tiden när hon kunde bli ett riktigt monster och skrek i falsett rätt ofta. Tösen vägrar ju napp också. Då skulle man haft de stora traditionella och industriella röda skogshuggar-hörselkåporna som införskaffades (dock senare än vad som egentligen behövdes...) som nu hänger på hennes vita fina spjälsäng, just in case, i väntan på nästa skrik- eller vakenperiod som kommer inom det närmsta året.

Vi får däremot hoppas att hon lärt sig att använda rösten på annat sätt när hon väl kommer i tonåren och det är dags för andra verbala utbrott. Eller då kanske vi är döva vid det laget förresten.