Musikhjälpen

Jag älskar julen men så oambitiös som jag varit i år har jag inte varit sedan jag pluggade mode och design på Slotte gymnasiet i Ljusdal när jag var arton och bodde i en liten etta.
Två adventsstakar, varav en trasig som jag gett upp hoppet på, och en liten adventsljusstake med vanliga stearinljus är det enda jag mäktat med att ställa fram. I kökslampans kedja hänger en liten guldjulgran sedan förra året så jag vet inte om den räknas.

Ska jag vara ärlig så gör det mig ingenting, ingenting alls faktiskt. Tänker jag ur Stinas synvinkel så bryr hon sig inte hon heller, för henne är det långt mer värt att vi sitter ner och sjunger julsånger med henne istället för att i svett och stress byta gardiner, strö glitter över hela huset och ha porslinstomtar som man ändå bara säger åt henne att hon inte får röra.
Julhelgen är ju dessutom så kort i år och vi kommer ändå inte fira jul hemma.
Jag får skärpa mig till nästa år och Andreas får se till att odla skägg lagom till att agera jultomte, det ser vi fram emot.

Det ligger en känslomässig slöja över årets julfirande för mig. Dels har jag så ofantligt mycket att vara tacksam för och jag blir alltid extra blödig runt min familj, alltså mina bröder och mina föräldrar. Det är verkligen magiskt när vi är tillsammans.
På väg till och från jobbet lyssnar jag alltid på P3 och deras kampanj Musikhjälpen de kört den här veckan har ju inte direkt hjälpt till att hålla mina familjära känslovallningar i schakt.
Varje morgon och varje kväll har jag lyssnat på berättelser om barnhandel på olika sätt och hört alla fantastiska människor som samlat in pengar till denna änglalika insats. Visste ni att över 1,2 miljoner barn köps och säljs i olika former varje dag. Det motsvarar alla barn i hela Sverige. Tänk er att alla våra förskolor, skolor, fritidsanläggningar och hem där det bor barn istället skulle vara rena handelshus, barnbordeller, arbetsförmedlingar och traffickinganläggningar där barn är en handelsvara. Jag lovar, jag gråter när jag tänker på det. Det hade jag gjort förut också men ännu mer nu som förälder till en liten tjej. Tanken är ofattbar och extremt smärtsam.

En morgon brast det extra inombords när en av radiopratarna, Martina, med gråten i halsen berättade att det ringt in en tolvårig tjej kvällen innan som hade skänkt sin månadspeng för att hjälpa dessa utsatta barn. Jag svängde direkt in vid väggrenen och skänkte en summa jag med.

Det blir extra kontraster när man jobbar med det jag gör också. Dagligen möter jag människor som slösar pengar på sig själv (och det ska man också såklart!) och samtidigt suckar över allt som är jobbigt med julen. Klapparna, kläder, bakning och maten. Den där jobbiga maten.
Det finns verkligen orättvisor i vår värld.
Hur som helst så läser jag att Musikhjälpen fått in otroliga 12,2 mille under den här veckan. Wow! Jag hoppas djupt och stort inombords att det kommer göra en skillnad för några barns liv för det är ju trots allt det julen handlar mycket om, våra älskade älskade barn.

Bloggapatisk

För ett år sedan var lillskruttan ynkliga tre månader och jag var täckt av syrliga bröstmjölkskräkor, frottélappar från Ikea och fastkedjad i soffan och lagom amningsapatisk - detta år är jag istället lite bloggapatisk. Jag har kikat in här då och då, scrollat ner utan att läsa en rad och sedan klickat mig vidare trots att jag faktiskt har en hel del roligt och annat att dela med mig av. Favoritbloggarna läser jag dock regelbundet fortfarande.
Men det får bli en annan dag, jag får helt enkelt glädjas över de simpla orden jag trycker ner nu.

Life is good

Imorgon kan jag fira en vecka på jobbet och vet ni, det är jätteroligt. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara mer förslappad av 1½ års föräldraledighet men icke, inte om man är mamma till Stina kanske.
Klart att man kan känna att man är trött på kvällen av allt man insupit under dagen men det är en mycket behaglig känsla att vara lite matt av arbete. Hjärnan behöver sitt, kroppen sitt och hjärtat sitt. Just nu lever det mesta i mitt liv i harmoni med varandra and it feels good.

Stina har flyttat

Spjälsängen alltså.
Typ 2 meter från vår säng.
Vi klumpedunsar väcker henne på natten med vårt härjande och bökande, jisses vad hon är mer än redo för ett eget rum. Hoppas det här räcker ett litet tag till, vi hade behövt ett större hus nu! Helst igår. Nåja.

Sista dagen

Idag var det min sista dag som föräldraledig.

Imorgon börjar jag nya jobbet och det är med lite skräckblandad förtjusning jag kommer kliva in i min roll som chef. Vilka utmaningar kommer jag stöta på, vad kommer bli extra kul och vad kommer kännas lite särskilt svårt? Äsch, för mig är nyckelverktygen att helt enkelt bara försöka vara mig själv hela vägen ut och att förbli ödmjuk utan att för den sakens skull bli mesig. Jag vill ha roligt på jobbet, punkt.

Det ska bli häftigt att bli Josefin igen. Att plocka godbitarna ur två världar. Jag är inte bara mamma men jag är alltid mamma. Och alltid Josefin.

Mina 1½ år hemma har varit helt fantastiska och klart det känns i mammahjärtat att inte få snosa Stinis hela dagarna, samtidigt som jag unnar Andreas den här enkla vardagslunken i att bara vara förälder, att bara sitta på golvet och läsa samma bok om och om igen och äta middag i en timme.

Det ska bli intressant att se vem hon är när hon skolas in på dagis i augusti, förhoppningsvis har hon riktigt starka band till oss båda och att hon är lugn och trygg i sig själv och i oss. Och att hon vet att vi älskar henne, jösses vad jag älskar henne. För mig kommer hon alltid vara min alldeles egna lilla korv och jag kommer fortsätta tvångsgosa med henne tills hon blir tillräckligt stark för att knocka bort mig. Och det är i lika med typ aldrig.

En bild säger mer än tusen ord

Om Stina någon gång kommer över tv-dosan lägger hon den hos Sixten också. Och det, mina vänner, är stort.

Fritt fram

Igår fick vi ett samtal från Svensk Fastighetsförmedling gällande den preliminära värderingen på den kommande utbyggnaden som samtidigt ger oss en ungefärlig siffra på hur mycket vi har att röra oss med utan att riskera att gå back om vi skulle få för oss att sälja en dag.

Det var mycket positiva nyheter - det vi har tänkt oss ligger under låtsasvärderingen vilket innebär att vi kommer kunna lägga nästintill allt i bottenlån. När vi fick det skriftligt idag upptäckte jag att han dessutom fyllt i den blivande kvadratmetern för lågt, 172 istället för 200 av någon anledning, vilket innebär att det troligtvis kommer öka värderingen ytterligare.

Oooh, det här är farligt för min koncentrationsförmåga. Redan nu börjar jag fantisera hur varje rum ska inredas (äsch vem ljuger jag för, det gjorde jag redan när vi köpte stället för två år sedan) och vilka tapeter som ska sättas upp. Jag har nämligen heeelt fritt fram av min kära make, gosh vad vi passar bra ihop. Jag pekar, han gör, precis som det ska vara!

Min absoluta favoritsite vad gäller just tapeter är Engelska Tapetmagasinet, lyxig och bra kvalité med tusentals härliga motiv att frossa i. Och det är just vad jag gör. Tapeten på bilden tror jag hamnar i Stinas rum, kanske bara två väggar mot släta vita tapeter på de övriga väggarna. Jag tänker att färgklickarna i den kommer tas fint upp av hennes duplolego och färggranna leksaker utan att sticka ut alltför mycket.

Ja ni hör ju, jag är ju störd.

H&M loves Lanvin

Yes yes!

No no!

Alltså man ska verkligen ha koll på våra dynamiska svenska företag som Ikea och H&M, ingen kan marknadsföring och prisstrategi bättre än just dessa varumärken. Lågkonjunkturen kan komma och gå men det är ingenting som påverkar dessa världsledande företag - de når till alla, alla skikt av medelklassen och kommer alltid ligga flera, flera steg i förväg.

Och båda gör små roliga sidoprojekt med lite lyxigare kollektioner så de även når ut till gräddan.

H&M har gjort väldigt framgångsrika samarbeten med bl.a. Roberto Cavalli, Sonia Rykiel och Jimmy Choo och imorgon släpps Lanvin-kollektionen. Jag säger bara wow, de fortsätter alltid att fascinera mig - jag som själv är intresserad av och har studerat olika former av marknadsstrategi och vilka faktorer som faktiskt får oss att vilja handla.

Häromkvällen satt jag och maken och tittade på tv, ingen av oss riktigt tittade - jag stickade i vanlig ordning och han blippade med sin telefon. Men så kom Lanvinreklamen och vi båda tittade upp som två dummies.

Jag älskar de där pratbubblorna, det påminner mig om Romeo-serierna. Men så dyker hon den där tjejen på löpbandet upp, i en alldeles för stor och plufsig röd klänning som bara sitter väldigt illa. Både jag och A hånskrattar och påpekar hur ful den röda klänningen är, vem köper den liksom? Så kommer den äldre damen i gul klänning och jag inser plötsligt budskapet med hela reklamfilmen och slutar skratta. Klart det ska vara provocerande, klart det ska vara lite fult och konstigt, knepig musik och lite konstnärligt. Man ska känna att man själv skulle kunna bära upp det såååå mycket bättre. Och så är det ju trots allt Lanvin. Och H&M. And I looove H&M.

Nära-prostituerad-upplevelse

För mig har det inneburit en massa att få barn. Inte bara har hela min existens vidgat sig, jag har fått en annan självuppfattning som man skulle kunna beskriva som en aha-upplevelse. På både gott och ont. Världen och livet är helt fantastiskt samtidigt som man inser hur fruktansvärt snabbt mycket skulle kunna gå fel. Jag antar att det är en förbannelse som vilar över en förälder hela livet och precis som det ska vara.

Nu när S dessutom börjar visa sin personlighet får man liksom glimtar i hur hon kan tänkas vara när hon blir äldre. Hennes självförtroende och mod är det verkligen inget fel på, för min del kan hon gärna fortsätta kyssa sin egen spegelbild tills hon blir hundra år men däremot borde hon lära sig snart att man kan slå sig rätt rejält om man fortsätter hoppa från köksbordet. Hoppas hon kommer dit så småningom.

Det enda referensen man har är ju sig själv och vad man själv varit med om. Jag ångrar verkligen ingenting jag gjort, klart man klantat till sig rejält ibland, men det är fortfarande en del av mig och jag tycker faktiskt att jag är helt okej som livskamrat med allt mitt bagage och upplevelser genom mina hittills 26 år.

Som t.ex. när jag bodde i Tyskland som student och var i Berlin tillsammans med ett par tjejkompisar. Vi var på den hetaste gatan i stan och lyckades på något vis komma ifrån varandra. Bara det ger mig is i blodet om jag översätter det till framtida Stina. Det var sommar och rätt ljust ute, klockan måste ha varit runt fyra på natten. Jag träffade på ett par helylle naiva och snälla svenska killar som jag hängde med resten av kvällen tills barerna till slut stängde, då sken ju solen som om det var mitt på dagen. Jag satte mig på en av uteserveringarnas fastkedjade stolar och tänkte att jag borde ju faktiskt försöka få tag på mina vänner. Jag blickade mot gatan, gatan som jag inte minns namnet på, men jag kan ju tillägga att det är den hetaste gatan vad gäller prostitution i Berlin. På rad stod tjejerna och vaggade från höft till höft, vissa riktigt läckra, andra såg tragiskt slitna ut. Jag gick fram till en av tjejerna och bad att få låna en mobil mot betalning. De flesta viftade mig vidare utan att säga något, medan andra mest såg pengar rinna förbi medan jag slösade deras dyrbara tid på att ens ställa frågan innan jag fick ett nonchalant nej. Den sista tjejen jag frågade var redan less.
- Tycker du det ser ut som jag är nån jävla telefonkiosk? Move on, bitch, sade hon och gjorde något typiskt Ricki Lake med fingrarna. Jag var så trött då minns jag och ville egentligen bara hitta kompisarna, idag begriper jag inte hur jag vågade.
- Alltså ursäkta mig, det står hundratals tjejer här och det är nog inte jag som är bitchen på den här gatan.
Tystnad. Tills hon började skratta.
- Vet du, jag gillar dig. Ta inte för lång tid på dig, jag har inte hela dagen, och så fick jag en mobiltelefon. Jag hittade till slut mina vänner och jag har inte medvetet varit så nära en prostituerad sedan dess.

Den dagen S vill sticka utomlands tänker jag förse henne med en ordentlig mobiltelefon och lära henne lite kultur om landet innan hon åker dit.

Miljöamatör

Bild tagen i vår trädgård

Även om jag inte sponsrar regnskogen eller demonstrerar mot kärnkraft försöker jag dra mitt ynkliga lilla strå till den miljömedvetna stacken. Det behöver inte vara mycket, bara små saker i vardagen och jag försöker hela tiden fylla på mina rutiner för att bli lite mer ödmjuk inför vår fantastiska värld som vi lever i.

Exempelvis köper och säljer jag mycket begagnat, allra helst barnkläder. Detta stillar mitt köpsug på ett ekonomiskt positivt sätt, S har en fin garderob och jag konsumerar inte bara nytt. En slags återvinning så som jag ser det. Jag stänger av kranen medan jag borstar tänderna istället för att bara låta vattnet rinna, jag stänger av lampor och elektronik när det inte används och detta är ju bara bra på fler sätt än det miljövänliga. Vi sopsorterar och jag skulle för mitt liv aldrig slänga ett batteri bland hushållssoporna, det kunde jag faktiskt göra i smyg förut.

När lilla S var en kräkbebis använde jag Ikeas små frottélappar att torka upp det med och vi använder endast våtservetter till hennes fina lilla rumpa när vi är på vift.

Ni hör ju, detta är bara små små saker och ingenting att hurra särskilt högt för. Men jag tror det gör en liten skillnad ändå - ta bara det här med återvinning och sopsortering. När jag var liten kan jag inte minnas att man sorterade särskilt mycket, det man kunde eldade man upp på baksidan. Typ. För de flesta är sopsortering en självklarhet idag och framför allt kommer det vara det för Stina när hon blir äldre eftersom vi kommer fortsätta mer och mer under hennes uppväxt, troligtvis kommer hon göra väldigt mycket mer än jag. Och det är det som är det viktiga tycker jag, att man inte behöver sörja att man inte gör mer än så, att man inte åker till Afrika och planterar träd eller bidrar till WWF med astronomiska summor (även om jag gärna skulle göra det) - det man kan göra i all enkelhet hemma är minst lika viktigt.

Säg NEJ

Jag kan verkligen vara en expert på att liksom krångla till det för mig ibland som slutar med att jag retar upp mig i all oändlighet och detta stjäl ju naturligtvis massor med onödig energi.
Som att säga nej. Varför tar man hellre den långa, komplicerade vägen som ändå alltid slutar med att det inte blir riktigt bra - istället för att faktiskt säga vad man tycker, som nej exempelvis, och sedan stå för det? Jag måste bli bättre på det här, helt och hållet för min egen skull, för den inre friden, för att jag ska bli en bättre och ärligare människa.
Jag kommer på en rad situationer den senaste tiden där jag skulle tjänat mycket mer på att säga rakt ut vad jag känner i det långa loppet. Till exempel:

- För en vecka sedan var vi och åt på en restaurang tillsammans med familjen på min sida. Jag beställer in ett glas mjölk till Stina och servitören kommer med ett stort glas som är fyllt ända upp till kanten. Servitören förklarar att han sötat mjölken med sirap så hon ska tycka bättre om den. Som de flesta föräldrar försöker jag undvika sådant onödigt socker, allra helst eftersom hon äter och dricker alldeles utmärkt utan det söta. Jag ler mot servitören och säger "Hon får inte äta något socker" och han tittar på mig utan reaktion och säger än en gång varför han sötat den. "Hon tycker om mjölken ändå" säger jag. "Men det var bara väldigt, väldigt lite" påpekar han och är i färd med att lämna vårt bord utan att göra så mycket åt saken. Jag smakar snabbt på mjölken och anser att det inte var särskilt märkvärt (vilket egentligen gör saken ännu mer obegriplig) och säger att det är okej ändå då. Han lämnar oss och så fort han gått håller hela min familj med mig om att det var lite märkligt att han gjort så på eget initiativ utan att kolla om vi vill ha sirap i vår ettåriga dotters mjölk.
Varför sade jag inte bara nej? Skit samma om det inte är så mycket, så gör man bara inte tycker jag. Även om vi hade uppfattats som krångliga, so? Det är jag och min man som bestämmer vad vår dotter stoppar i sig och beställer vi ett glas mjölk så ska det bara vara ett glas mjölk också.

- Jag och en närstående till mig pratade resor tillsammans med barn och familjer varpå hon föreslår att vi borde göra en resa ihop någon gång. Jag utbrister lite för entusiastiskt att ja, det vore ju jätteroligt även om jag i samma sekund tänker att jag hellre sätter mig längst fram på en buss in till stan helt naken. Varför inte bara le vänligt och avfärda idén på ett smakligt och respektfullt sätt, eller rent av hålla tyst istället för att överdriva mitt intresse? Suck.

- En av mina vänner gör hela tiden mycket konstiga och naiva val när det kommer till män. Alla hon möter är hennes livs kärlek, hon ger hela sin själ i god tro och hon blir brutalt sviken varje gång. Och det skulle jag kunna säga till henne i förväg, varje gång. Och tro mig, jag försöker, och visserligen är det inte alltid så lätt att prata med någon som både är blind och döv av inbillad kärlek men nog kunde jag vara mer tydlig.
Men nu är jag less, riktigt less, eftersom jag också är den som får agera stöd och terapeut när alla dom här idioterna visat sitt rätta jag så tydligt så att inte ens hon kan undgå att inse det. Jag börjar faktiskt förlora respekten för vår vänskap eftersom hon är helt uppenbart lättlurad och faktiskt ganska korkad. Någon dag hoppas jag kunna säga till henne precis vad jag känner, det kommer krävas en hel del mod och kanske någon flaska vin, men någon dag ska jag baske mig hosta upp det - att hon får sluta ringa till mig mitt i natten när sånt här händer, lyssna på varningsklockorna när han ljuger, förolämpar och kanske även hotar, istället för att hela tiden förlåta. Ha lite självrespekt för tusan! Gah!

- För ett par veckor sedan ringde ett tvättmedelsföretag till oss och frågade om vi ville testa deras sortiment helt gratis i 20 dagar. Gratis tvättmedel tänkte jag och tackade ja, trots att försäljaren var ganska loj och inte särskilt trevlig. Stina var skapligt trött medan vi samtalade och hon måste hört hennes gnäll på andra sidan luren - jag påpekade att jag var tvungen att sluta, min dotter ska läggas för middagslur och vi avslutade snabbt samtalet. Tio minuter senare ringer försäljaren igen, naturligtvis precis när jag just lagt flickan. Hon vaknar. Jag svarar irriterat varpå försäljaren undrar vad vi har för postnummer. Eh? Jag svarar och efter jag lagt på svettas jag av ilska - hon fick ju uppenbarligen tag på mitt nummer från början, googla, sök på hitta.se, eniro eller nåt för bövelen! Hon visste ju att jag var mitt i en läggning. Idiot.
(Efter ett par dagar fick jag i alla fall en stor hink tvättmedel, vi skopade ur en rejäl mängd och jag väntade sedan exakt nitton dagar innan jag meddelade att jag inte ville köpa det utan de fick komma och ta tillbaka hinken. Ha! In. Her. Face.)
Även om hon säkert inte bryr sig kändes det ändå bra. Så.

På önskelistan

För första gången sedan jag kanske var sexton år har jag ett par saker jag önskar mig av tomten i år.
Hugo Boss Deep Red har länge varit en trogen vardagsdoft jag använt men nu är det dags att göra mig av med den röda, tunga mystiken och istället svepa om mig i denna underbara alkoholhaltiga vätska från Donna Karan. Snälla tomten, snälla?

En annan önskning är en vinylspelare som kommer platsa finfint i matsalen. Bara känslan av att dra ut en riktig platta ur ett fodral, att omsorgsfullt och sammetsmjukt lägga den på plats och dra nålen i början på spåret och så börjar spraket innan det äkta, riktiga och mäktiga ljudet hörs... Bara det.

Stina på Ekonomin

"Stina heter jag, jag är 14 månader och har sysslat en hel del med sannolikhetsberäkningar såsom klossar och vart de passar in. Man kan nog kalla mig expert på området.
Nu ska vi se här, om vi kan göra något åt de här fattiglapparnas situation.
Jag är skeptisk redan nu (jag menar, jag får sitta i deras kök - vart är mitt kontor med panoramautsikt, fri banantillgång och iskall mjölk?)"



"Jaha jaha, så här stod det här ja. Inte bra. Inte bra alls faktiskt" (river sönder en del papper).



"Nej det är lönlöst, vad är dom där två för idioter som strör pengar på det här sättet?! Siffror hit, siffror dit, nej jag ger upp!"

Det är dags för årsbudget och jag har just anställt ett nytt stjärnskott på företagarsidan. Med tanke på att min kommande lön blir retroaktiv kommer alla pengar behövas, särskilt med tanke på stundande juletider.

Om det ser bra ut? Nej.
Om hon är dyr? Ja.

Nya tag

Måndagsviktrapporterna har medvetet lyst med sin frånvaro, men nu kan jag upplysa om att det inte hänt något på vågen trots min maniska kolhydratsjakt den senaste veckan.

Ett restaurangbesök med fyra rätter och en flaska rött förra lördagen satte mig helt ur fokus och därefter tröck jag i mig så mycket jag bara kunde, det hade ju ändå gått åt skogen liksom. Så nu, med ett ökat midjemått på kanske 10 cm av alla brownies jag dreglande smaskat på så inser jag att detta inte är hållbart om jag inte ska rikta in mig på att utvecklas från mänsklig art till elefant eller möjligtvis mammut med tanke på snöovädret.

Nu är jag åter back on track lchf-style och jag ser med glädje fram emot att bli avgasfri, full av allmänt välbefinnande och förhoppningsvis lite slank igen. Helt sjukt vad kolhydrater gör mot mig, men det känns bra att få det bekräftat. Igen. För kanske hundrade gången.

Men äsch, julen nästa!

Försäkringskass

Jag hör av många vänner och bekanta hur de frustar och svettas av irritation över försäkringskassan, allra helst i samband med föräldraledighet, vabbande och så. Men jag har aldrig begripit det där, för oss har det inte varit några som helst konstigheter och problem även om telefontiderna känns onaturligt långa ibland.
Men man kanske inte ska säga hej i glashus - vi har ju ändå ytterligare ett år på oss att krångla så kanske vi får vår chans vi med.

Halloween

Alltså. Jag vet inte vad jag tycker om den här helgen, förutom att jag gläds oändligt med mina älskade föräldrar som nu har varit gifta i fantastiska 36 år! GRATTIS!

Jag minns när vi bodde i stan och det kom någon ensam liten stackare och plingade på dörren till vår ångestlägenhet. "Bus eller godis?" hördes klent från en liten tjej som knappt vågade titta mig i ögonen. Hon överöstes med godis (sen åt jag upp resten själv, åtminstone chokladen - nej det kom inga fler barn) och kilade sen nerför trapporna. Där nere väntade hennes mamma. Det berörde mig minns jag, jag tyckte att det kändes så tragiskt att det skulle behöva vara så.
Samtidigt som jag troligtvis inte kommer låta Stina knacka dörr själv ifall hon råkar hamna hos någon otäck gammal gubbe.

Vi förberedde inte något snask den här helgen och inte kom det några ungar heller. Hade det gjort det hade jag kanske gett dem en knölig tjuga i utbyte mot att de hämtade posten eller så. Nån måtta får det väl ändå vara.

Josefin mitt i livet

Vårt kök för 1½ år sedan. Ett minne man har förträngt.

Det är mycket som är på gång just nu.

För snart två år sedan köpte vi vårt torp med den stora trädgården för en struntsumma med drömmen om att bygga ut det lilla röda huset på 70 kvadrat med ytterligare 100. Det blir alltså ytterligare tre sovrum, en tvättstuga, ett till badrum, hallen flyttas och på övervåningen blir det en rejäl klädkammare och ett gigantiskt tv-rum. Nu har vi ett stort sovrum och en liten hall med klädkammare på övervåningen, ett kök, liten hall, ett mindre vardagsrum och en liten toalett med dusch på nedervåningen. Totalt kommer det alltså bli 4 sovrum, 2 vardagsrum, 2 toaletter (1 dusch, 1 bad), 2 klädkammare, 3 hallar och ett kök.

För två år sedan kändes det så himla avlägset men nu ska vi äntligen ta tag i det och göra den drömmen till verklighet, kanske till och med lite bättre än vad vi hade tänkt.

Så nu väntar vi på den preliminära värderingen på det framtida huset från vår bank och stämmer summan överens med vad vi ungefär kan tänka oss att lägga så sätter vi igång så snart som det bara går. Jag är väldigt noga med att vi inte lägger mer än vad vi kan tänkas få för det om vi någon gång skulle få för oss att sälja, även om det inte alls är aktuellt på minst 10 år så som det känns nu.

Men det är en hel del arbete kvar, vi ska prata med en arkitekt, få bygglov, en platta ska gjutas och brinna några månader innan själva bygget ens kan börja.

Jag hoppas vi får fira julen 2011 i vårt nya stora hus, ni kan tro att jag längtar.

Sista månaden

Jag fick jobbet!

Ni kan tro att jag är glad och framför allt oerhört smickrad!

En flygbiljett och ett hotellrum är nu bokat för första mötet tillsammans med de andra cheferna i Sverige som alltså äger rum i mitten på november, även om jag inte officiellt börjar förrän den 1 december. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att jag fick detta drömjobb och med en - så som jag förstod det - rätt kraftig marginal. Det känns otroligt bra att återgå till min favoritbransch av dem alla, kläder. Det är och kommer alltid vara min grej, being a seamstress and all.

Men även om det känns oerhört bekvämt att numer vara A´s sugarmama så innebär det samtidigt att jag måste lämna min älskade Stinabubbla som jag lyckligt lullat runt i, i nästan 1½ år. Jag lämnar nu över stafettpinnen (dränkt i dregel, bebisbajs och burkmat) till A med lite vemod i mammahjärtat, ett nytt kapitel börjar nu.

Tick tack

Just nu går jag med blandad förbesvikelse och förhoppningsfull förväntan och bara väntar. På det där förbenade samtalet som antingen ger mig en chefsbefattning på ett arbete jag verkligen vill ha, där jag passar perfekt och vet att jag skulle ge järnet för. Imorgon är slutdatumet.
Samtidigt som jag hela tiden försöker intala mig själv att jag ju faktiskt redan har ett trivsamt jobb med härliga arbetskamrater och i en bransch som jag gillar. Shoes you know.
Nåja, allt har en mening.

Måndag

Vad är det med måndagar egentligen? Varför tycker man att när ska det påbörjas något stort så gör man det en måndag? Som det här med dieter exempelvis. Är det av praktiska skäl - så att man har bättre koll på hur många veckor man genomlidit?
Nåväl. Jag är sådan själv och för min del är det nog just det, jag behöver en början och ett slut. För nog är väl måndagar just starten på en ny vecka, det kan nog de flesta hålla med mig om.

När jag väntade Stina gick jag upp hela trettio fantastiska, fruktansvärda, vätskefyllda kilon. Från 67 till 97. Jo. Jag var uppe och nosade på hundra kilo. Jag kan nästan ångra att jag inte satsade fullt ut de sista dagarna och tröck i mig några extra Marabou mjölkchoklad så jag hade kunnat skryta med att jag vägde 0,1 ton. Deprimerande.
Men något som inte är deprimerande är att jag är ganska långt ifrån den vikten idag och jag kommer aldrig någonsin tillåta mig själv inför nästa bebisbakande att bli så stor igen, min gräns är max - jag repeterar - max tjugo kilo. För de första femton svischade förbi ganska obemärkt men jag har fortfarande en hel del härligt hull att få bukt med.
Och det är just därför jag skriver det här - jag ska som så många andra börja rapportera måndagsvikt. Fast en fiktiv sådan, jag tycker helt enkelt att jag väger för mycket för att hänga ut det här och vad tusan, lite kvinnlighet kan man väl få behålla?

Dagens vikt är alltså 120 kilo. Japp. Vad tung man är alltså. Detta borde innebära dubbla sittplatser på bion (möjligtvis extra breda) och jeans som nöts blanka mellan låren. Kan knappt sitta med benen i kors. Verkligen dags att loosa litegrann eller vad säger ni?

Note to self: Stina 13 månader

- Besök hos bvc. Skruttan vägde 11980g, var 82 cm lång och 47,5 cm runt huvudet. Ganska precis 1,5 snäpp över det som anses normalt på samtliga kurvor. Fick samtidigt två vaccinationssprutor i vardera lår och lyckades slita sig ur sköterskans grepp av ren överraskning. Hon hävdade att hon aldrig kunde tro att en ettåring kunde vara så stark.

- Leksakerna är inte så intressanta. Helst går hon omkring med ett stort äpple som hon tar hand om en hel dag och småtuggar på för att slutligen plumsa ner det i toaletten. Som hon även gjorde med min iPhone. Yay.

- Pojk- och flickmallarna kan slänga sig i väggen. Stina äger inte en enda docka, faktiskt helt utan anledning, kanske lata föräldrar som inte bryr sig om just det. Ändå, när vi är på kyrkis (öppna förskolan) går hon ibland och bär på en docka och gosar in sig i den och kör runt med en liten docksulky. Hon brummar även med bilar och kör med dem på golvet. Hon gillar även verktyg och hammare som hon bankar med på väggen.

- Hon älskar mat! Till frukost äter hon en vuxenportion havregrynsgröt med äppelmos och standardmjölk. Banan till mellanmål, vanlig mat till lunch. Ett äpple som hon gnager på under eftermiddagen. Vanlig mat till middag och sedan en flaska välling på 300 ml. Hon får inte - under några omständigheter - sötsaker, bullar, godis whatsoever. Speciellt inte eftersom hon är så nöjd ändå.

- Hon gillar kyrkis. Ställer sig ofta på bordet och håller tal och pekar med hela handen. Tycker det är kul att bli runtskjutsad i rallyfart på Bobby-bilen och att suga på småprylarna som dräller (mm bakterier). Sitter helst i sångledarens knä medan det är sång, pillrar på gitarren när den används. Dansar. Gör imse-vimse-rörelser, särskilt när regnet faller. Tigger/snor ofta fika av de andra barnen/vuxna om vi inte hunnit satt oss än.

- Att bada is the shit. En gång tömde hon hela badrumsskåpet, inklusive parfymer, trosskydd och sådant i badbaljan så vattenytan blev helt täckt av prylar. Sedan satte hon sig själv i badet och var väldigt nöjd över sitt verk naturligtvis. Nu är skåpet igenbommat.

- Sover mellan 19:30-07:00 utan avbrott. Yes yes yes.

- Säger "taba" till tandborste (som är hennes favoritgrej), "bampa" till lampa och såklart "mamma" och "pappa". Vinkar hejdå självmant och imiterar djur-ljud. "Bass" betyder varmt som i het mat eller varmt vatten. Har koll på olika människors namn och hur olika djur ser ut.

- Rotade i min sminkväska, fick tag på en ögonskugge-applicerare. Ställde sig framför spegeln och började måla sitt lilla ögonlock. Och jag sminkar mig kanske tre gånger i veckan, jösses.

- Gillar hårdrock och fortfarande RnB, satte på Celine Dion häromdagen och det fick godkänt det med. Har börjat headbanga men fortfarande är det mestadels höftböj som gäller. Började dansa när hon kunde stå, runt nio månader kanske.

- Lyckades klättra ur spjälsängen en morgon. Hann fånga henne i fallet, thank God. Nu är den extrasänkt. Funderar på att ta bort en kortsida så hon kan klättra ur själv på morgonen.

- Pussas. Bits. Kramas, både på beställning och självmant.

Så. Det borde täcka historiken ett tag, nu kan jag känna mig lugn - jag har nog fått med det viktigaste.

Herr Sergel på besök

Jag har lyst med min bloggfrånvaro den senaste veckan, detta på grund av en glömd obetald faktura sedan augusti. Eftersom vi betalat andra fakturor sedan dess har det blivit ett ekonomiskt virrvarr av pengar och det är fortfarande oklart hur fakturan ser ut som vi tydligen missat. Nåja, nu har jag återigen en tillfällig navelsträng till omvärlden i form av en liten sticka från Telia. En vecka fri surf slash djupa andetag av frisk luft i cyberspejs.
Så lätt blir ni inte av med mig.

Här och nu

Kom just hem från ett Zumbapass, något som alltid får mig att må bra. Även om jag tycker att Afro är snäppet roligare, älskar jag musiken, rörelserna, koreografin. Nu börjar jag känna ordentlig träningsvärk också, det gjorde jag inte förr. Antagligen för att jag kan stegen och låtarna nu.

Annat som också får mig att må bra är vin.
Singstar.
Shoppa.
Vackra tyger.

Och vin.

Dålig förälder

Idag hade jag och lilla S en väldigt enkel och till synes alldeles skön och behaglig dag. Men bakom eftermiddagens lilla schema döljer sig en dimma av ganska uselt föräldraskap enligt mig, eller kanske det är en tolkningsfråga. Jag och primadonnan är av samma skrot, korn och diamanter i alla fall, den saken är då helt klar. Antagligen just därför jag blir så hjärtligt ilsken på henne ibland. Det här hände:

Efter vår sedvanliga middagslur och en trevlig lunch tillsammans packade jag vagnen full med paket som skulle läggas på posten och klädde på en liten tjej och även mig själv. Solen sken, vilken underbar höstdag det var idag! Vi traskade över åkrarna och ängarna, uträttade lite ärenden och stannade till vid en lekpark på vägen hem så Stina skulle få sträcka på benen. En liten 2½ årig grabb kom han med, vi kan kalla honom Kalle, och blev genast Stinas idol. Hon var allmänt lillasyster-dryg på honom, hängde efter, försökte ta hans spade, imiterade och drog till sist av honom hans mössa. När hon, som märkligt nog var lika stor som honom trots 1½ års skillnad mellan dem, försökte sätta sig i Kalles knä fick han nog och gav henne en knuff. Då lackade hon ur och började stortjuta och det var väl då helvetet bröt ut kan vi säga.
Ingenting vart riktigt bra igen, inte ens rutschkanan var kul längre.
Jag tittade på klockan och insåg att vi varit i lekparken i nästintill en timme och förstod att hon var rätt trött - klockan var nu runt 17:30 och det var dessutom snart middagsdags. Under högljudd galen-psycho-monsterskrikprotest bäddade jag ner henne i vagnen och började rulla hemåt.
Nä. I princip h e l a vägen hem fick jag lyssna till detta demoniska illvrål och hon liksom kastar sig bakåt som om hon var besatt av något, hade hon varit en vuxen människa hade jag rått henne att söka psykiatrisk hjälp. Minst. Och det händer något inom mig när hon blir sådär fantastiskt jobbigt envis, vilket ofta händer när hon blir överstimulerad, jag blir liksom så frustande irriterad att jag till slut bara vill sätta henne på vägen och ärtigt säga "Så. Men kliv ur vagnen här då. Gå tillbaka de två kilometrarna till lekparken då. Gör vad du vill. Hejdå." och gå hem. Det gör jag naturligtvis inte men ändå.

Och jag har något principfast inom mig att såna här enkla grejer liksom ska funka, jag vill inte kompromissa när det kommer till självklarheter som att sitta i en vagn i tjugofem minuter. På hemvägen, medan odjur... prinsessan dåsade till av allt gråt, tänkte jag att nästa gång ser jag till att gå både ut och hem tidigare helt enkelt, vi hade ändå varit ute på vift flera timmar och det vart nog lite för sent för henne. Uppenbarligen gjorde jag nåt knasigt som fått henne på detta otrevliga humör och jag måste ju försöka lära mig något av den här dryga incidenten.
Hon vaknade när jag dunkade upp vagnen för hustrappan och var på väg att börja tjuta igen. Men så fort vi kom innanför dörren - sådär bara - vart hon helt lugn igen och gav mig världens största kram med tjockkinden mot mitt nyckelben. Länge.
Hon tar verkligen fram det allra bästa, och sämsta ibland, hos mig min älskade lilla skrutta. Och jag gör nog samma med henne.

Resor jag tar

Det kan räcka med att känna en doft, höra en låt eller se något särskilt för att slungas bakåt i tiden och få den där exakta nostalgikänslan. Man är genast tillbaka till just den där perioden, man får tillbaka samma känslor och tankar. Idag hade jag en sådan upplevelse.

När Stina var en pytteliten bebis brukade jag lägga mig med henne i vår säng och ligg-amma och ha en skiva spelandes, ett 45-minuter långt spår med djungelljud. Idag vid lunchluren satte jag på den igen och direkt var jag tillbaka. Lite vemodigt men samtidigt så fantastiskt och det märktes tydligt att även Stina kände igen de där aporna och palmerna som svajade.

Hösten är också en sådan tid, särskilt kastanjeträd ligger mig varmt om hjärtat. Även gigantiska ekar och andra bladträd med sina otroliga färger och mäktiga stammar. Det är något särskilt med de där enorma träden och deras storhet, jag blir alltid lite blown away när jag stannar och tittar på dem.
Jag tänker på hur jag gick här på grusvägarna, med min musik i öronen och en nyfödd liten Stina sovandes i vagnen. Jag kan inte fatta att det redan gått över ett år.

Andra saker som också har en nostalgisk effekt på mig är höstens krispiga, klara och höga luft och även ironiskt nog avgaser sedan vi bodde i Tyskland och vi barn pendlade till privatskolan i Hamburg med vår chaufför och minibussen. Jag minns att vi åkte igenom ett slumkvarter med för mig främmande ord sprayade på stora grå blockhus för att sedan glida igenom den tjusigare delen av stan med boutiquer och parker. Innocentiapark som låg i närheten av vår skola. För ett par år sedan gick jag där och jag vill verkligen åka dit igen.

När jag känner parfymen Poême eller Oilily.
Och när jag öppnar mamma och pappas linneskåp och känner doften av nytvättade lakan, deras lakan, blir jag fem år igen och ligger nybadad i mitt flickrum. Eller om jag burrar in mig i Sixtens päls minns jag alla våra älskade hundar vi har haft genom åren, särskilt vår vackra schäfer Tilda. När jag känner doften av en cigarett är jag på massor av platser; jag är 8 år på Hansa Park och det är någon i närheten som röker eller jag själv som 19-åring på Sams Bar i Köpenhamn och jag sluddrar glatt med någon jag träffat. Det är fantastiskt hur hjärnan funkar, jag kan fortsätta i all oändlighet med alla dessa trippar jag tar.
Framför allt ska det bli väldigt kul att se allt detta, hela denna barndomsresa, på nytt och genom Stinas ögon i hennes värld. Jag hoppas innerligt att den blir minst lika bra som min.

Hos frisören

Äntligen lite fason på barret!

Efter att ha letat länge och väl efter en duktig frisör hittade jag en specialist på lockigt hår. "Om en frisör föreslår att du ska klippa upp och tunna ur ska du gå någon annanstans" är hennes motto. Ha! Hur många gånger har man inte hört det?

Dessutom är hon förespråkare för balsam-metoden, eller "no poo" som den egentligen kallas.

Så urtunningskammen lös med sin frånvaro och efter 15 cm vasst avkapande, flera rejäla lager hår bortklippt så kan min hårbotten äntligen andas igen och lockarna få härja fritt!

Fantomen på operan

För några år sedan pratade alla om boken Gömda av Liza Marklund. Hur bra den var, vilket monster hennes utländska pojkvän med de mörka ögonen var, hur han misshandlade henne och hur hon föll offer för hans typiska manipulativa sida och var tvungen att fly landet för att överleva.
Så, när jag och maken skulle iväg på en lång resa stod den där bland pocketböckerna, kanske på topplistan. Jag köpte hela serien och läste dem allesammans inom loppet av någon vecka.

Jag ska erkänna, de var bra. Fängslande, skapligt välskrivna och upprörande. Precis som den här typen av historier ska vara, särskilt eftersom det hävdades vara en sann sådan.
Men när jag menar upprörande syftar inte jag enbart på Mias olyckliga öde, huvudpersonen i boken. Jag blev även väldigt arg och ilsken på henne.

Förstå mig rätt nu, eller försök åtminstone, när jag säger detta - idioter finns det verkligen gott om. Det finns oerhört många, både kvinnor och män, som föds på en särskild plats här på jorden. Elaka människor. Vad de förtjänar i sin tur kan diskuteras i all oändlighet men det jag blir så arg på gällande just de här böckerna är hur märkligt Mia stundvis agerar. Det fanns vissa gråzoner i böckerna där jag spontant kände, men herregud, han ger sig på barnen, gör något!

Jag är lite i samma situation i verkligheten också. Jag ser på när en fruktansvärd akt utspelar sig i min närhet och jag är en åskådare. Det handlar också om en lika illa funtad man som gör sitt barn och barnets mamma till ett levande helvete och han försöker fortfarande, på de mest vridna sätt, att fortsätta ha kontroll över henne och hennes lycka trots att de inte lever ihop. Men på något sätt kan jag i smyg tänka att "Hur kan man tillåta det hända?"

Kanske är jag naiv?
Jag tar Stina som referens. Om något mörker, någon ondska, på något sätt närmade sig henne skulle jag offra mitt liv flera gånger om för att hålla det borta. Jag skulle slåss på det mest övernaturliga sätt som bara en mamma kan och jag skulle skydda min unge, även om det innebar att jag själv blev ett monster.
Varför orkar man inte ta fighten som dessa kvinnor hävdar? Hittar man inte kraften att vägra leva i ständig skräck, både för sitt eget och sitt barns liv? Vad kan bli värre?
Just de här frågorna gör att jag saknar den allra sista millimetern empati.

Jag vill tillägga att jag har själv aldrig behövt vara i en sådan situation och självklart är jag medveten om att jag kan ha förfärligt fel. I såna fall står jag naturligtvis för det.
Det som retar mig allra mest är att den mörka mannen i min verklighet är en ganska offentlig person och som har vridit så talangfullt på sanningen och ingen skulle någonsin kunna drömma om vad han har gjort. Ironiskt nog svartmålade han själv sin systers förra man för att vara en sådan person, just den han själv är.
Sanningen kommer komma fram, hans barn kommer ställa frågor och kommer att få svar. Det är min enda lilla tröst i hela den här sörjan.

Och om du läser, du skådespelare, så ska det baske mig bli en ära att få se slutet på den här pjäsen. Du kommer att bli avslöjad.

The apple of my eye

Är det så enkelt?

I fredags kom maken hem med en jättefin bukett blommor.
Cynikern i mig kisade med ögonen, bet ihop och log lite snett undrandes varför?

- Därför att jag älskar dig.

Så enkelt och så fint. Allt måste inte vara så komplicerat jämt.

Idag, torsdag

Här har man gått och skrutit vilken exemplarisk liten a-bebis Stina är som somnar kl 20:00 och vaknar 08:00 (för er som inte har barn kan jag upplysa om att detta är väldigt bra och framför allt skönt för föräld-ern-rarna).

Så självklart började prinsessan S att prata extremt högljutt och uppmanande runt en sisådär... fem. Alltså 05:00. Och ville inte somna om. Dessutom har hon börjat knöka lite på natten också, hon vill ha välling och helst ska hon sova hos oss. Det här innebär ju naturligtvis mindre sömn för den som inte jobbar, dvs mig just nu, och shit vad jobbigt det är alltså.

Vart tog min a-bebis vägen? Vem är den här ungen, som sparkas och fäktas i sängen, och är det inte lite trots som märks där ibland? Redan?

Jaja, vi klev upp, härjade framför Vakna! som vanligt. Stekte äggröra och lite korv och så åt vi av samma tallrik med en varsin gaffel och ett varsitt glas iskall mjölk medan vi tittade.

Vi åkte iväg till kyrkis en sväng, ganska trevligt, Stina snubblade ner för stentrappan och började blöda lite i kinden men det gick snabbt över. Somnade i bilen på väg hem och ligger nu fortfarande däckad i vår säng.

Själv känner jag mig sådär tjock och lite obekväm idag. Vet inte om det beror på mina jeans som har en fantastiskt dålig dragkedja som bara åker ner hela tiden så det gapar ett stort O mellan benen. Man känner sig inte direkt sexig. Och vad är det med Cheap Monday förresten, jag tycker alla deras jeans blir så i dragkedjan? Nåja, jag ska sätta mig nån kväll och sy om dem allihop, såhär kan man ju inte gå omkring.

Jahapp, plan för eftermiddagen i alla fall - fixa en lätt lunch, något som motverkar den här svällnadskänslan. Ett glas vatten blir bra. Stinas lunch. Slänga i en tvätt. Gå till lekparken. Leka (?). Gå hem. Hänga tvätt. Plocka och dona, dvs flytta krafs från ett ställe till ett annat. Dammsuga övervåningen. Bäst jag sätter i gång.

Men först - sova med Stinafisen såklart.

Vi lchf-ar vidare!

Köttfärs- och böngryta med creme fraiche, mumma!

Josefin

Har ni märkt att jag bytt header?
Just nu befinner jag mig någonstans i ingenkvinnasland. Jag svajar mittemellan att vara mamma Josefin, fru Josefin och att bara vara Josefin. Jag älskar att vara mamma, jag älskar att vara A´s fru men jag är fortfarande och kommer alltid vara bara jag. Nyckeln för mig är att hitta den optimala balansen mellan allt detta och fortfarande gå min väg och inte drunkna i roller.

Man kan tänka på sig själv utan att vara ego - säkert väldigt självklart för många men inte för alla och ibland inte heller för mig.

Jag är jag, hon som älskar att lyssna på favoritmusiken i tinnitushög volym, hon som passar i skogsgrönt, hon som tycker om att sy och har bra känsla för människor. Hon som lagar de grymmaste daimmuffinsen, som direkt kan placera kända personer i filmer och som älskar humor och självironi. Hon som i princip aldrig kör lagligt, kan teckenspråk, spelar lufttrummor till Queens och som inte är rädd för att bli gammal. Som gillar att smutta på ett glas rött, helst ensam på ett café någonstans i en riktigt stor stad, som kan ägna timmar i ett skållhett bad och vars käraste klädesplagg är ett par jeans. I ett år har jag levt för min dotter, min älskade Stina och kommer göra det för resten av mitt liv, men nu är det dags att se lite åt mitt eget håll också.

Välkomna kära läsare, till ett nytt kapitel i min blogg. Det här är jag och döm mig om ni vågar.

Tack Lindex

Dagistankar

Kyrkis har dragit igång igen där vi bor, två gånger i veckan av fikande, jämförande och skönt häng bland ungar och föräldrar. Stina älskar det och jag tycker det är trevligt, det finns många sköna mammor och så finns det några som man kanske inte skulle umgås med i vanliga, barnfria fall men som är behagliga att prata med om just detta centrala: barn. Det kan vara skönt att sänka sin sociala ribba och se bort från egna värderingar, tunga grejer och bara snacka om mer enkla saker som nattning och matrutiner. Varför inte.

Det diskuteras också om de växande barngrupperna på förskolan som finns i trakten och där Stina så småningom kommer gå. Tjugo barn mellan 1-3 år på tre vuxna känns snålt. Alltså jag är imponerad att de ens överlever, de små, att inte en liten kotte glöms bort någonstans och kanske äter ihjäl sig på sand eller så. Jag tycker det är sjåigt att ha koll på två småttingar trots att föräldern är närvarande. Det känns bra att Stina kommer vara två år när hon börjar, så hon har lite koll på sin rultande motorik och kanske kan säga några ord.

Det började pratas om att kanske starta ett föräldrakooperativ förra gången vi var där och entreprenören i mig började spekulera och brainstorma direkt. Vi kom även in på det här med barnuppfostran och hur olika föräldrar kan vara och vilka olika synsätt man har och att detta måste dras parallellt på ett helt annat sätt när föräldrarna helt plötsligt blir delaktig i pedagogiken.
Själv vet jag att jag kan uppfattas som väldigt kylig när det gäller Stina och om hon exempelvis ramlar. Jag anser att jag kan läsa av både situationen och henne väldigt snabbt, och är det ingenting märkvärdigt är jag inte sen med att titta åt ett helt annat håll och låta henne avgöra hur allvarligt det är. Oftast reser hon sig upp och fortsätter leka.
Min åsikt är att jag tror att många föräldrar skrämmer barnet i hur de själva agerar och kanske omedvetet uppmuntrar barnet till att bli ledset och få det att tycka att det behöver bli tröstat. Ibland kanske Stina får gråta lite för sig själv också om hon nu gör sig lite illa. Helt enkelt för att jag vill ge henne en chans att lugna sig själv först, för mig är det vad barnuppfostran just handlar om - att hjälpa sitt barn bli så självständigt som möjligt. (Jag vill tillägga att Stina är ett mycket harmoniskt och förnöjt barn, hon gråter sällan i onödan och är rejält tuff så ni behöver inte ringa soc.)
Sist vi var på bvc frågade till och med sköterskan hur vi hade agerat för att få henne så självsäker, modig och social. Jag berättade. Hon sade att mitt sätt var det optimala, vad nu det betyder, men att förstagångsföräldrar ofta är lite känsligare än när det kanske gäller det andra eller fjärde barnet.

I alla fall. Det här med dagislämningar kan jag bli galen på. Föräldrar som lämnar sitt barn och gör en jättestor grej av sitt avsked. "Ååååh jag kommer sakna dig så mycket, kommer du sakna mig?" och yadayada. Klart barnet blir ledset och får separationsångest.
Och lika de här föräldrarna som sysselsätter sitt barn och sedan smyger iväg. När ska då barnet lita på att föräldern verkligen är där eller har gått?
Nu är jag verkligen inte rätt person att döma detta eftersom jag själv aldrig har lämnat Stina på dagis någon gång. Det enda jag kan referera till är när vi haft barnvakt och varit väldigt tydliga med att glatt vinka hejdå och att Stina dessutom ser oss gå. Inget krimskrams och bomullsinlindning. Hon vet vad som gäller och har aldrig gråtit för att vi gått.

Jag inser också att i och med detta måste jag släppa hela den här dagisgrejen och kooperativ-lösningen, i alla fall om jag själv skulle medverka på något sätt. Stackars barn, jag skulle väl skrämma dem till skräck varje gång för att jag låter dem ramla och lära sig resa sig upp själva.

Jag ber om ursäkt

De senaste inläggen har varit ganska trista - jag har skrivit om sådana saker som jag själv tycker är rätt lamt att läsa om hos andra. Kanske är det min iPhone som är problemet, det är så lätt att bara slänga iväg en kort text utan närmare eftertanke - är någon verkligen intresserad liksom. Nä.

Så. Kort och koncist, jag ska bättra mig.

Sovstund

Mellan 10-11 till 13-14 sover vi, alltså oftast 2,5-3 timmar tillsammans i dubbelsängen.
Det är så sjukt skönt och vad är det med bebisar, de måste utsöndra gos eller nåt för det är nästintill omöjligt att hålla sig vaken.
Det här med att ta en lur borde alla göra, det borde rent av vara lika självklart som lunchtimmen att ha en liten nap på eftermiddagen eller när man nu vill.
För mig är det superviktigt med den här stunden och det märks verkligen om den uteblir. Det känns som man liksom nollas, man vaknar pigg och utvilad och allt man gör senare blir mycket mer effektivt. Bara plus enligt mig.
Sov gott.

- Posted using BlogPress from my iPhon

Grattis till mig på 26 års dagen!

Sixtens present till mig, fint upplagt under köksfönstret.
Antagligen det finaste han kunde tänka sig.

- Posted using BlogPress from my iPhone

På promenad med Stina the clown

Posted using BlogPress from my iPhone

Mobilblogg

Ha! Första gången jag bloggar med mobilen, behöver ju knappt knäppa på datorn längre.
Jahapp, det är morgon, Rachel Ray på tv, inte så bra tycker jag, Stina leker med krack i blöjan. Ska snart byta på henne.
Åt knapersmörstekt äggröra som vanligt och det var gott. Så mycket mer har det inte hunnit hända. Hej så länge!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Balsammetoden

Wow, tre inlägg på en och samma dag. Men hey, mycket är på gång i mitt annars så stillsamma liv och detta måste jag ju självfallet dela med er.

Igårkväll schamponerade jag mitt hår för allra sista gången och ska alltså enbart använda balsam och hårinpackningar för att rengöra mitt barr. Detta är ett försök att få lite struktur på mina röda lockar och vet ni vad, jag tror på det.

Jag har spenderat tusentals, nej tiotusentals kronor på en miljard olika hårprodukter för att ge håret fukt. Alltifrån Eldorados egna femkronors-blask som man tömmer på en tvätt till Redken, Clinique eller Kérastases serie no 3. Det enda jag vill ha, det enda mitt hår behöver är fukt, tänk smör eller majonnäs. Och ändå går det inte. Ändå sloknar det och ser aptrist ut efter någon dag, hårbotten blir irriterad (ibland illaluktande, urk) och det slutar alltid med samma sak. En längtan att bara raka av mig skiten eller låta håret få bli en enda tjock dreadlock som det verkar vilja sträva efter.

Men nu är det slut med det, jag ska helt enkelt gå back to basics och göra mitt hår oberoende av schampon. Jag återkommer med resultatet.

Intressant tal av Stellan Skarsgård

Jag gjorde just ett politiskt test på Kompassen. Många av frågorna kan jag inte riktigt relatera till och vissa frågor hade jag gärna fördjupat mig i, men ändå kändes det på nåt vis mer bekvämt att få en slags bekräftelse i vad jag själv trott att jag lutar åt. Skit i de enskilda partierna kan jag känna, det handlar ju mest om de två blocken, rött eller blått. Fredrik Reinfeldt, aka Alfons Åbergs pappa, känner jag inte mycket alls för, något måste ju hända.

Sist det var val var jag 22 år, dvs vare sig särskilt intresserad eller motiverad att läsa på så mycket. Jag tror jag till och med var bakis på valdagen och glömde bort alltihop. Nej jag hade ju mitt enkla liv, mitt jobb som jag gick till, lönen trillade in som jag var hyfsat glad med, jag var nöjd med det mesta och orkade inte bry mig så mycket om förändringarna. Det viktiga i livet för mig just då var sena partykvällar, tv-spel och schyssta pjucks. Typ. Precis som det ska vara när man är 22.

Fast den här gången är det en enorm skillnad, jag är inte bara äldre, jag är mycket mer insatt och dessutom mamma. På samma gång är det oerhört intressant att se hur det här kommer utveckla sig och framför allt hur resultatet blir, oavsett vilken färg det nu blir.

Fjärtfri tillvaro

A har varit på fjällvandring med elever ett par dagar så jag och lilla S har alltså haft hela dagarna för oss själva. Mitt under förmiddagsluren, som jag också självfallet tar, lägger jag av en riktig brakare (uppenbarligen kolhydraterna som jag tryckt i mig den senaste veckan OCH helgen...). Stina sätter sig yrvaket upp och tittar med klotrunda ögon mot dörren:
"Pa-pa?"

Nåja. Jag har bidragit till väderspänningarna i hushållet den senaste tiden men nu är det ännu en gång dags att återgå till en lukt- och smärtfri tillvaro igen, i det här huset är det inte mamma som pruttar.

Stina Longlegs

Inte så imponerad av vare sig mammas sydda galonbyxor eller gummistövlar.

Ettåringen i tidningen idag

Älskade dotter

För ett år sedan kom du och vände hela min värld upp och ner, jag hade ingen aning om att man kunde känna såhär för en liten skit som du, en liten människa jag hittills bara känt ett litet litet tag.

Grattis älskade, älskade unge på ettårsdagen.

Spaghetti - Work of Art

Vissa dagar blir bara skitdryga. Stina är allmänt gnällig och trökig, hänger i byxbenet och ingenting är bra. Man gör allt. Erbjuder favoritmaten, nä, byter blöja, nä, leker, nä, bäddar ner mysigt i vagnen på långpromenad, nä, lägger sig på golvet och agerar klätterfort, nä, testar att sova en stund, nä, fuck that. Ingenting duger, du är bara helt kass. Till slut vill man bara i princip sätta henne i spjälsängen och ta bilen nånstans och supa sig full. Den nivån är det på.
Att en sån liten prutt kan suga så mycket energi.

Andreas hade en sådan drygdag igår.
När jag kom hem från jobbet var han helt slut, bruten och mentalt utmattad och han har en ängels tålamod kan jag tillägga så han är inte särskilt lättirriterad. Det var hans första drygdag så han var i lätt chock faktiskt.
Ha! Äntligen kan jag känna. Äntligen lite förståelse.

Tampongplock

Och med detta är det offentligt; jag har fått min mens. Suck.

Myter om rödhåriga

"Åh hon är ju rödhårig..." säger folk ofta med ett snett, drömskt leende när jag och lilla S är ute och rör på oss bland andra människor. Vad är det med det egentligen? Jag har aldrig hört någon påpeka till någon annan att wow, vilken fin brun/blond hårfärg du har.

Det röda har hon ärvt av mig, vi har i princip identisk hårfärg, och jag hoppas att hon ärver mina pigment också då jag har ovanligt lätt att bli brun och bränner mig nästintill aldrig.
Jag minns när jag var yngre att jag kunde leka med mina kompisar i exempelvis en lekpark som vilket barn som helst. Ibland vart jag antastad av vilt främmande människor som frågade mig om det var min egen hårfärg. Hallå, jag kanske var fem, sex, sju år. Vad annars liksom? Nej mina föräldrar färgar det...?

Jag vet att mamma har berättat för mig att hon var lite fundersam över mitt hår, det var så otroligt tunt. Skallen i princip lyste igenom de röda lockarna när jag stod i solljus. Hon frågade sin väninna som är frisörska om detta som skrattade henne rakt i ansiktet. Kära du, hon är rödhårig, oroa dig inte.
Men jag förstår mamma. Jag kan se andra knoddar på stan och de flesta ett-någonting-barn har en rejäl kalufs. Vänner till mig snackar t.o.m om hur de klipper sina jämngamla barn. Och man jämför ju, klart man gör det - hela tiden om allt.
Stina har ju bara en tät liten röd hjälm, ungefär som på en legogubbe, och det verkar vara väldigt segväxt. Så jag frågade mamma. Och hon skrattade hon också.

Hur som helst så undrar jag om Stina också kommer ärva samma förbannelse kring detta som jag fick bära på. Idag är jag skitstolt över denna gåva men det har verkligen inte alltid varit så. Och det är inte bara på dagis som man hör det, jag kan fortfarande höra vissa påpekanden om rödhåriga. Vissa fördelar finns det.

Man syns i en folkmassa (inte alltid kul i och för sig...)
Kan ha kul utan att bli anklagad för att vara ytlig, billig eller dum.
Får ha ett häftigt humör och avvikande beteende.
Får vara hur knäpp som helst – alla förväntar sig det ändå.
Blir betraktad som andlig och skärpt.
Är en het och eldig älskare (eh...?)

Men det finns också en rad myter kring rödhåriga.
För några år sedan kom en forskningsrapport som påstod att rödhåriga är mer känsliga för smärta än blondiner och brunetter. Enligt rapporten skulle rödtoppar behöva 20 procent mer narkosmedel än andra. Detta är jag faktiskt ett levande bevis på att det stämmer. Jag har varit med om tre operationer i mitt liv. Under samtliga behövdes extra narkosmedel - jag höll på att vara med om min egen blindtarmsoperation om jag inte påpekat att jag fortfarande var vaken.

Rapporten om att röda kalufser håller på att bli en raritet och på väg att dö ut, väcker givetvis känslor. Att placera oss i samma utrotningshotade fack som bergsgorillor, blåvalar, snöleoparder, svarta noshörningar och livska – ett språk som talas av endast 150 personer är enbart ett försök att trycka till oss rödhåriga.

Nej, nu slår vi tillbaka, med mig och Stina som grundare.
Jag föreslår att vi bildar hemliga röda celler, arbetar för att införa en helig röd dag och kvotering av naturligt rödhåriga till alla styrelser. Tanken är att jorden inom kort skall översvämmas av rödhåriga. Ett demokratisk rike där ingen längre kan reta den andre för att påminna om morot eller liknande.
Jag tror inte en sekund på att de forskarnas påstående att de rödhåriga snart är ett minne blott. Den röda genen är urstark. Det vet alla som läst Darwin.
Och sist - vad tror ni Pippi Långstrump hade varit utan sitt eldhår?

Månadens Dra åt helvO&/¤(&W#(&%HGB

Ok, sommaren är nog officiellt över och jag startar hösten med att klaga, jag känner att jag behöver vädra ur mig nu och det är över Eskas nappflaskor. Alltså vad är det för skit. För det första så kan man inte mixa nappringarna mellan flaskorna, det fick jag lära mig den extremt störiga vägen häromnatten när Stina för ovanlighetens skull ville ha välling mitt i natten. Vi har tetravälling i reserv bredvid spjälsängen men självklart var dessa slut. Så jag tog upp ledsen bebis, tassade ner i köket och gjorde i ordning välling i en av Eskaflaskorna. Jag ruskade flaskan och svisch sade det så var hela jag geggig av vällingsörja eftersom ringen inte slöt tätt. Jag ställer ner flaskan på bänken och försöker torka av mig och tippar mitt i all frustration omkull vällingen så sörjan kommer på hela köksgolvet. Vällingföräldrar vet hur det känns, det är som klister efter ett tag av all stärkelse. Vid den här punkten känner jag rent hat.

Och inte nog med det, vad är det med själva flaskmynningen på dessa flaskor? Hur har de tänkt, när man skopar i välling med ett matskedsmått (som det står angivet att man ska göra på förpackningen) så rasar ju det mesta utanför eftersom hålet är på tok för smalt. Återigen klibbfaktor, återigen rena hatkänslor. Hat!

Aaaah, det känns skönt att vara igång igen, den här hösten blir nog riktigt härlig.

Hang with me

Barnprogram

Det finns många glädjeämnen och välsignelser när det kommer till att ha barn.

Helt plötsligt är det ju exempelvis tillåtet att helt öppet och ogenerat titta på barnprogram, jag älskar verkligen tecknat. Som så många andra ser jag gärna en Disneyfilm eller ett annat spännande sagoäventyr, bara för att inte tala om Astrid Lindgren eller Kalle Anka. Man stimulerar en annan sorts del av sin hjärna än de man vanligtvis använder i sitt normala och vuxna liv, man bibehåller en slags känsla av enkelhet och så blir man påmind om hur underbart det är med lyckliga barndomar. Det räcker att jag känner en doft och så slungas jag direkt 15 år tillbaka i tiden och sitter där och donar med mina Barbiedockor. Det är en fantastisk känsla.

Imorgon får vi äntligen hit en installatör från Viasat som ger oss många fördummande, allmänbildande och härliga kanaler. Viktiga fotbollsmatcher hade nog A inflikat om han hade haft någon talan här. Tre veckor har vi väntat och under tiden alltså enbart haft kanal 1,2, 4 och barnkanalen. De ska få kompensera oss för detta.
Anywho har vi naturligtvis utformat någon slags ritual kring detta på morgnarna - Stina somnar runt 21 och vaknar ganska exakt halv sju. Då börjar ju Bolibompa, en klassiker man känner igen sedan jag själv var liten, även om introt och signaturmelodin inte är densamma. Är det förresten någon som minns hur den var?
Vi avnjuter Drömmarnas Trädgård med Makka Pakka, Upsy Daisy och Igglepiggle. Rätt skön melodi och Stina verkar gilla det där knarkade programmet. För att inte tala om Teletubbies, där kan vi snacka some heavy shit. Eller väl spenderat gräs.
Mina personliga favoriter är Fåret Shaun (både Stina och jag breakar loss på vardagsrumsgolvet när melodin drar igång! Yeah!), Timmy Lamm (vadå rip-off förresten) och Dra mig baklänges. Alltså pappan eller vad han nu är i Dra mig baklänges är ju helt sjukt rolig, vilken oslipad diamant! Han gör ju en massa sköna karaktärer och verkar avslappnad och jag garvar varje morgon åt honom. Kanske han också röker gräs. Troligen.

Vissa grejer kan jag inte se eller höra igen för att de på olika sätt är förstörda p.g.a. kassa parodier. Typ Skurt, Björnes magasin, Televinken eller Ferdinand. Jag ska försöka åsidose detta när Stina börjar intressera sig för de här långsam-talande karaktärerna.

När jag var liten var det My little Pony, Lady Lovely Locks, Teskedsgumman och tyskdubbade Disneyfilmer, t.ex. Aschenputtel eller Die Schöne und das Biest som gällde. Och The Goonies och Den oändliga historien. Och Agnes Cecilia. Det ska bli intressant att se vad Stina kommer ha på sin fan-tischa. Kanske Zlatan, Lasse Kronér eller läskiga Lindsay Lohan. Blir det inte bättre än så trycker jag upp egna.

Köttburgare

Hamburgare á la lchf med 100% svenskt nötkött ovanpå en skiva bifftomat ekologiskt odlad av svärfar. En rejäl näve ost, lite hackad gul lök, hamburgerdressing bacon (mums...) och lite sockerfri ketchup. Inte så fantastiskt vackert men GOTT!

Stina går!

Sedan två veckor tillbaka, ganska precis 11 månader ung, går Stina.
De senaste dagarna går hon dessutom enbart utan att krypa något alls, hon dansar gående, vänder och hoppar gående. Och självklart började hon med detta precis under de tre veckor jag jobbade som mest intensivt. Hon är så duktig vår tjej och jag grips stundvis av panik av hennes hastighet i utvecklingen. Snart kommer hon börja gå ner i vikt också, eller kanske stå still, och liksom tappa det där mufsiga, härliga babyhullet. Hon blir en liten tjej, ett småbarn.
Jag känner redan nu att jag ser fram emot ett andra barn så man får uppleva hela den här resan igen.
Någon i min närhet sade häromdagen att "vad skönt, nu är ju den jobbigaste bebistiden förbi, nu blir hon ju en individ på ett annat sätt särskilt när hon kan gå". Jag kunde inte hålla med mindre, jag känner verkligen inte alls så. Hon har ju varit Stina under hela tiden, med ett eldigt humör och en enorm vilja, bara det att hon kan visa det på andra sätt nu. Visst ger gåendet en frihet men jag har verkligen älskat den här tiden. Och älskar det bara mer och mer.

Det var längesen jag skrev, jag har varit på väg flera gånger men loggar bara snabbt ut igen. Jag vet inte varför faktiskt, men nu känns det skönt att skriva av sig. Jag känner att tiden finns återigen att kunna ägna sig mer åt bloggen. Alla ni som frågat, uppmuntrat och gett feedback om inlägg ska ha ett stort tack. Det känns så himla kul att någon läser, framför allt att ni är så många!

Det känns på något sätt att mitt liv kan komma att förändras litegrann också. Kanske hela familjens liv kan bli lite bättre. Jag har varit på en första intervju för ett jobb jag väldigt gärna vill ha och blev snabbt kallad till ytterligare en som ska hållas tillsammans med företagets regionchef och den svenska försäljningschefen. Vilken ära att de tar sig tiden att träffa mig!
Nu gäller det att vara ordentligt förberedd och helt enkelt hålla tummarna att det går som det ska.

Wow

Runt mitten av april skrev jag att jag gillade Lady Gagas Alejandro, först idag såg jag videon. Alltså videon är ju helt grym och lite konst-vulgo och vilken koreografi! Och är det inte en massa olika inslag i stilarna, lite Madonna där på slutet? Notera att de manliga dansarna har högklackat. Så typiskt Gaga.

Rörande

Jag har en del bloggar jag följer så ofta jag hinner, har lust till och vill och en av dessa favoriter är Apan. Hon är en skön, snygg och avslappnad tvåbarnsmamma som jag känner igen mig väldigt mycket i. Hon skriver med klass, humor och en självdistans som jag alltid imponeras av. Häromveckan länkade hon till en fantastisk sida som jag måste tipsa om, ännu en sak som gör mig sådär blödig. Så genialiskt. Och jag blir så trött på mig själv att jag aldrig kan komma på något så kreativt.
Kolla in den här bloggen och njut av helt otroliga bilder hos Mila´s Daydream.

Vardagskärlek

Det är tidigt när jag går till jobbet och rätt så folktomt på stan. Torghandlarna packar lugnt upp sina blommor och grönsaker medan människor i regnjackor, kaffemuggar och hörlurar har bråttom dit dom ska. Precis innan jag drar mitt passerkort in på gallerian där jag jobbar ser jag en liten tant med rollator dona och greja med en plastpåse och hon tar upp lite bröd som hon kastar till duvorna.

Alltså sånt där gör mig alldeles rörd.
Men tänk er själva, det är en tidig och helt vanlig onsdagmorgon och den lilla tanten har vaknat och klivit upp, klätt på sig och packat ner brödrester för att helt obemärkt ta sin resa ner på stan för att mata fåglarna. Dessutom har hon ju rollator och säkerligen lite problem med att röra sig helt som hon vill. Och så går hon kanske hem sen, till en tom lägenhet som är alldeles tyst.
Jag kan nog ångra mig nu att jag inte bara gick fram till henne och sa nåt, men vad ska man säga? "Det du gör för duvorna är helt fantastiskt" eller "You go girl!". Nej, det är jag nog alldeles för svensk för.

S som i Schanel

Nej jag vet att Chanel stavas med C. Och jag använder inte ens den parfymen.
Det jag vill komma fram till är att igår, den första augusti, slutade jag amma så det är alltså fritt fram för mig att doftsätta klyftan igen.
Jag jobbar ju helt sjukt mycket - jag åker hemifrån 07:00 och är hemma 21:00 - under tre veckor och detta är den sista veckan. Med andra ord var det rätt så lägligt att sluta nu, även om det är med visst vemod jag tar det beslutet. Stina är offeciellt ingen bebis längre. Hon klarar sig utan mig nu. Och idag är det exakt en månad tills hon fyller ett. Lillpruttis.

Stina, ett halvår ung

Jag minns den här dagen nästintill exakt. Stina är sex månader ung och hade just börjat åla på sitt särskilda sätt. Sixten började vänja sig vid hennes tjut, små konstiga rörelser och aktiviteter. Vi började alla lära känna henne på riktigt. Alltså inte få grepp om hennes vanor och signaler utan mer känna henne och hennes personlighetsdrag.
Hur hon vrålade och kravlade hela vägen fram till en leksak med hundraprocentig beslutsamhet för att sedan tvärtystna och vara hur nöjd som helst när hon väl kommit fram till sitt mål. Och hur hon grejade med prylar på egen hand så länge hon visste att vi fanns i närheten, hon utvecklade en trygg självständighet tidigt. Hon började babbla och ha åsikter, långa tal och utskällningar fick både vi och gosedjuren minsann. Hon hatar, verkligen hatar att bli påklädd. Smörjd i rumpan däremot är ganska trevligt. Blöja är sådär. Utan blöja däremot är det frid och fröjd.

Den 2 september, om lite mer än en månad, fyller hon ett vår lilla skruttelutta. Idag älskar hon att åka skottkärra, äggröra med korv och att gräva ner händerna under alla stenar i grusgången. Hon kissar alltid när hon får röja runt nakenfis. Hon dansar till det mesta med takt - i rätt takt dessutom - dock inte till Paris Hilton, nej RnB är det som diggas mest och rockklassiker som Queen. Hon har smak. Hon är inte alls särskilt imponerad av babyprogram som Teletubbies eller Drömmarnas Trädgård, hon gillar mer att bara umgås och stimuleras av fysiska saker.

Varje dag överväldigas jag av en enorm kärlek till min älskade lilla trollunge som jag blir alltmer förälskad i. Det är verkligen en känslochock att få barn och man får en helt annan syn på livet. Underbart, det är vad det är och jag kommer aldrig någonsin bli densamma.