Sista dagen

Idag var det min sista dag som föräldraledig.

Imorgon börjar jag nya jobbet och det är med lite skräckblandad förtjusning jag kommer kliva in i min roll som chef. Vilka utmaningar kommer jag stöta på, vad kommer bli extra kul och vad kommer kännas lite särskilt svårt? Äsch, för mig är nyckelverktygen att helt enkelt bara försöka vara mig själv hela vägen ut och att förbli ödmjuk utan att för den sakens skull bli mesig. Jag vill ha roligt på jobbet, punkt.

Det ska bli häftigt att bli Josefin igen. Att plocka godbitarna ur två världar. Jag är inte bara mamma men jag är alltid mamma. Och alltid Josefin.

Mina 1½ år hemma har varit helt fantastiska och klart det känns i mammahjärtat att inte få snosa Stinis hela dagarna, samtidigt som jag unnar Andreas den här enkla vardagslunken i att bara vara förälder, att bara sitta på golvet och läsa samma bok om och om igen och äta middag i en timme.

Det ska bli intressant att se vem hon är när hon skolas in på dagis i augusti, förhoppningsvis har hon riktigt starka band till oss båda och att hon är lugn och trygg i sig själv och i oss. Och att hon vet att vi älskar henne, jösses vad jag älskar henne. För mig kommer hon alltid vara min alldeles egna lilla korv och jag kommer fortsätta tvångsgosa med henne tills hon blir tillräckligt stark för att knocka bort mig. Och det är i lika med typ aldrig.

En bild säger mer än tusen ord

Om Stina någon gång kommer över tv-dosan lägger hon den hos Sixten också. Och det, mina vänner, är stort.

Fritt fram

Igår fick vi ett samtal från Svensk Fastighetsförmedling gällande den preliminära värderingen på den kommande utbyggnaden som samtidigt ger oss en ungefärlig siffra på hur mycket vi har att röra oss med utan att riskera att gå back om vi skulle få för oss att sälja en dag.

Det var mycket positiva nyheter - det vi har tänkt oss ligger under låtsasvärderingen vilket innebär att vi kommer kunna lägga nästintill allt i bottenlån. När vi fick det skriftligt idag upptäckte jag att han dessutom fyllt i den blivande kvadratmetern för lågt, 172 istället för 200 av någon anledning, vilket innebär att det troligtvis kommer öka värderingen ytterligare.

Oooh, det här är farligt för min koncentrationsförmåga. Redan nu börjar jag fantisera hur varje rum ska inredas (äsch vem ljuger jag för, det gjorde jag redan när vi köpte stället för två år sedan) och vilka tapeter som ska sättas upp. Jag har nämligen heeelt fritt fram av min kära make, gosh vad vi passar bra ihop. Jag pekar, han gör, precis som det ska vara!

Min absoluta favoritsite vad gäller just tapeter är Engelska Tapetmagasinet, lyxig och bra kvalité med tusentals härliga motiv att frossa i. Och det är just vad jag gör. Tapeten på bilden tror jag hamnar i Stinas rum, kanske bara två väggar mot släta vita tapeter på de övriga väggarna. Jag tänker att färgklickarna i den kommer tas fint upp av hennes duplolego och färggranna leksaker utan att sticka ut alltför mycket.

Ja ni hör ju, jag är ju störd.

H&M loves Lanvin

Yes yes!

No no!

Alltså man ska verkligen ha koll på våra dynamiska svenska företag som Ikea och H&M, ingen kan marknadsföring och prisstrategi bättre än just dessa varumärken. Lågkonjunkturen kan komma och gå men det är ingenting som påverkar dessa världsledande företag - de når till alla, alla skikt av medelklassen och kommer alltid ligga flera, flera steg i förväg.

Och båda gör små roliga sidoprojekt med lite lyxigare kollektioner så de även når ut till gräddan.

H&M har gjort väldigt framgångsrika samarbeten med bl.a. Roberto Cavalli, Sonia Rykiel och Jimmy Choo och imorgon släpps Lanvin-kollektionen. Jag säger bara wow, de fortsätter alltid att fascinera mig - jag som själv är intresserad av och har studerat olika former av marknadsstrategi och vilka faktorer som faktiskt får oss att vilja handla.

Häromkvällen satt jag och maken och tittade på tv, ingen av oss riktigt tittade - jag stickade i vanlig ordning och han blippade med sin telefon. Men så kom Lanvinreklamen och vi båda tittade upp som två dummies.

Jag älskar de där pratbubblorna, det påminner mig om Romeo-serierna. Men så dyker hon den där tjejen på löpbandet upp, i en alldeles för stor och plufsig röd klänning som bara sitter väldigt illa. Både jag och A hånskrattar och påpekar hur ful den röda klänningen är, vem köper den liksom? Så kommer den äldre damen i gul klänning och jag inser plötsligt budskapet med hela reklamfilmen och slutar skratta. Klart det ska vara provocerande, klart det ska vara lite fult och konstigt, knepig musik och lite konstnärligt. Man ska känna att man själv skulle kunna bära upp det såååå mycket bättre. Och så är det ju trots allt Lanvin. Och H&M. And I looove H&M.

Nära-prostituerad-upplevelse

För mig har det inneburit en massa att få barn. Inte bara har hela min existens vidgat sig, jag har fått en annan självuppfattning som man skulle kunna beskriva som en aha-upplevelse. På både gott och ont. Världen och livet är helt fantastiskt samtidigt som man inser hur fruktansvärt snabbt mycket skulle kunna gå fel. Jag antar att det är en förbannelse som vilar över en förälder hela livet och precis som det ska vara.

Nu när S dessutom börjar visa sin personlighet får man liksom glimtar i hur hon kan tänkas vara när hon blir äldre. Hennes självförtroende och mod är det verkligen inget fel på, för min del kan hon gärna fortsätta kyssa sin egen spegelbild tills hon blir hundra år men däremot borde hon lära sig snart att man kan slå sig rätt rejält om man fortsätter hoppa från köksbordet. Hoppas hon kommer dit så småningom.

Det enda referensen man har är ju sig själv och vad man själv varit med om. Jag ångrar verkligen ingenting jag gjort, klart man klantat till sig rejält ibland, men det är fortfarande en del av mig och jag tycker faktiskt att jag är helt okej som livskamrat med allt mitt bagage och upplevelser genom mina hittills 26 år.

Som t.ex. när jag bodde i Tyskland som student och var i Berlin tillsammans med ett par tjejkompisar. Vi var på den hetaste gatan i stan och lyckades på något vis komma ifrån varandra. Bara det ger mig is i blodet om jag översätter det till framtida Stina. Det var sommar och rätt ljust ute, klockan måste ha varit runt fyra på natten. Jag träffade på ett par helylle naiva och snälla svenska killar som jag hängde med resten av kvällen tills barerna till slut stängde, då sken ju solen som om det var mitt på dagen. Jag satte mig på en av uteserveringarnas fastkedjade stolar och tänkte att jag borde ju faktiskt försöka få tag på mina vänner. Jag blickade mot gatan, gatan som jag inte minns namnet på, men jag kan ju tillägga att det är den hetaste gatan vad gäller prostitution i Berlin. På rad stod tjejerna och vaggade från höft till höft, vissa riktigt läckra, andra såg tragiskt slitna ut. Jag gick fram till en av tjejerna och bad att få låna en mobil mot betalning. De flesta viftade mig vidare utan att säga något, medan andra mest såg pengar rinna förbi medan jag slösade deras dyrbara tid på att ens ställa frågan innan jag fick ett nonchalant nej. Den sista tjejen jag frågade var redan less.
- Tycker du det ser ut som jag är nån jävla telefonkiosk? Move on, bitch, sade hon och gjorde något typiskt Ricki Lake med fingrarna. Jag var så trött då minns jag och ville egentligen bara hitta kompisarna, idag begriper jag inte hur jag vågade.
- Alltså ursäkta mig, det står hundratals tjejer här och det är nog inte jag som är bitchen på den här gatan.
Tystnad. Tills hon började skratta.
- Vet du, jag gillar dig. Ta inte för lång tid på dig, jag har inte hela dagen, och så fick jag en mobiltelefon. Jag hittade till slut mina vänner och jag har inte medvetet varit så nära en prostituerad sedan dess.

Den dagen S vill sticka utomlands tänker jag förse henne med en ordentlig mobiltelefon och lära henne lite kultur om landet innan hon åker dit.

Miljöamatör

Bild tagen i vår trädgård

Även om jag inte sponsrar regnskogen eller demonstrerar mot kärnkraft försöker jag dra mitt ynkliga lilla strå till den miljömedvetna stacken. Det behöver inte vara mycket, bara små saker i vardagen och jag försöker hela tiden fylla på mina rutiner för att bli lite mer ödmjuk inför vår fantastiska värld som vi lever i.

Exempelvis köper och säljer jag mycket begagnat, allra helst barnkläder. Detta stillar mitt köpsug på ett ekonomiskt positivt sätt, S har en fin garderob och jag konsumerar inte bara nytt. En slags återvinning så som jag ser det. Jag stänger av kranen medan jag borstar tänderna istället för att bara låta vattnet rinna, jag stänger av lampor och elektronik när det inte används och detta är ju bara bra på fler sätt än det miljövänliga. Vi sopsorterar och jag skulle för mitt liv aldrig slänga ett batteri bland hushållssoporna, det kunde jag faktiskt göra i smyg förut.

När lilla S var en kräkbebis använde jag Ikeas små frottélappar att torka upp det med och vi använder endast våtservetter till hennes fina lilla rumpa när vi är på vift.

Ni hör ju, detta är bara små små saker och ingenting att hurra särskilt högt för. Men jag tror det gör en liten skillnad ändå - ta bara det här med återvinning och sopsortering. När jag var liten kan jag inte minnas att man sorterade särskilt mycket, det man kunde eldade man upp på baksidan. Typ. För de flesta är sopsortering en självklarhet idag och framför allt kommer det vara det för Stina när hon blir äldre eftersom vi kommer fortsätta mer och mer under hennes uppväxt, troligtvis kommer hon göra väldigt mycket mer än jag. Och det är det som är det viktiga tycker jag, att man inte behöver sörja att man inte gör mer än så, att man inte åker till Afrika och planterar träd eller bidrar till WWF med astronomiska summor (även om jag gärna skulle göra det) - det man kan göra i all enkelhet hemma är minst lika viktigt.

Säg NEJ

Jag kan verkligen vara en expert på att liksom krångla till det för mig ibland som slutar med att jag retar upp mig i all oändlighet och detta stjäl ju naturligtvis massor med onödig energi.
Som att säga nej. Varför tar man hellre den långa, komplicerade vägen som ändå alltid slutar med att det inte blir riktigt bra - istället för att faktiskt säga vad man tycker, som nej exempelvis, och sedan stå för det? Jag måste bli bättre på det här, helt och hållet för min egen skull, för den inre friden, för att jag ska bli en bättre och ärligare människa.
Jag kommer på en rad situationer den senaste tiden där jag skulle tjänat mycket mer på att säga rakt ut vad jag känner i det långa loppet. Till exempel:

- För en vecka sedan var vi och åt på en restaurang tillsammans med familjen på min sida. Jag beställer in ett glas mjölk till Stina och servitören kommer med ett stort glas som är fyllt ända upp till kanten. Servitören förklarar att han sötat mjölken med sirap så hon ska tycka bättre om den. Som de flesta föräldrar försöker jag undvika sådant onödigt socker, allra helst eftersom hon äter och dricker alldeles utmärkt utan det söta. Jag ler mot servitören och säger "Hon får inte äta något socker" och han tittar på mig utan reaktion och säger än en gång varför han sötat den. "Hon tycker om mjölken ändå" säger jag. "Men det var bara väldigt, väldigt lite" påpekar han och är i färd med att lämna vårt bord utan att göra så mycket åt saken. Jag smakar snabbt på mjölken och anser att det inte var särskilt märkvärt (vilket egentligen gör saken ännu mer obegriplig) och säger att det är okej ändå då. Han lämnar oss och så fort han gått håller hela min familj med mig om att det var lite märkligt att han gjort så på eget initiativ utan att kolla om vi vill ha sirap i vår ettåriga dotters mjölk.
Varför sade jag inte bara nej? Skit samma om det inte är så mycket, så gör man bara inte tycker jag. Även om vi hade uppfattats som krångliga, so? Det är jag och min man som bestämmer vad vår dotter stoppar i sig och beställer vi ett glas mjölk så ska det bara vara ett glas mjölk också.

- Jag och en närstående till mig pratade resor tillsammans med barn och familjer varpå hon föreslår att vi borde göra en resa ihop någon gång. Jag utbrister lite för entusiastiskt att ja, det vore ju jätteroligt även om jag i samma sekund tänker att jag hellre sätter mig längst fram på en buss in till stan helt naken. Varför inte bara le vänligt och avfärda idén på ett smakligt och respektfullt sätt, eller rent av hålla tyst istället för att överdriva mitt intresse? Suck.

- En av mina vänner gör hela tiden mycket konstiga och naiva val när det kommer till män. Alla hon möter är hennes livs kärlek, hon ger hela sin själ i god tro och hon blir brutalt sviken varje gång. Och det skulle jag kunna säga till henne i förväg, varje gång. Och tro mig, jag försöker, och visserligen är det inte alltid så lätt att prata med någon som både är blind och döv av inbillad kärlek men nog kunde jag vara mer tydlig.
Men nu är jag less, riktigt less, eftersom jag också är den som får agera stöd och terapeut när alla dom här idioterna visat sitt rätta jag så tydligt så att inte ens hon kan undgå att inse det. Jag börjar faktiskt förlora respekten för vår vänskap eftersom hon är helt uppenbart lättlurad och faktiskt ganska korkad. Någon dag hoppas jag kunna säga till henne precis vad jag känner, det kommer krävas en hel del mod och kanske någon flaska vin, men någon dag ska jag baske mig hosta upp det - att hon får sluta ringa till mig mitt i natten när sånt här händer, lyssna på varningsklockorna när han ljuger, förolämpar och kanske även hotar, istället för att hela tiden förlåta. Ha lite självrespekt för tusan! Gah!

- För ett par veckor sedan ringde ett tvättmedelsföretag till oss och frågade om vi ville testa deras sortiment helt gratis i 20 dagar. Gratis tvättmedel tänkte jag och tackade ja, trots att försäljaren var ganska loj och inte särskilt trevlig. Stina var skapligt trött medan vi samtalade och hon måste hört hennes gnäll på andra sidan luren - jag påpekade att jag var tvungen att sluta, min dotter ska läggas för middagslur och vi avslutade snabbt samtalet. Tio minuter senare ringer försäljaren igen, naturligtvis precis när jag just lagt flickan. Hon vaknar. Jag svarar irriterat varpå försäljaren undrar vad vi har för postnummer. Eh? Jag svarar och efter jag lagt på svettas jag av ilska - hon fick ju uppenbarligen tag på mitt nummer från början, googla, sök på hitta.se, eniro eller nåt för bövelen! Hon visste ju att jag var mitt i en läggning. Idiot.
(Efter ett par dagar fick jag i alla fall en stor hink tvättmedel, vi skopade ur en rejäl mängd och jag väntade sedan exakt nitton dagar innan jag meddelade att jag inte ville köpa det utan de fick komma och ta tillbaka hinken. Ha! In. Her. Face.)
Även om hon säkert inte bryr sig kändes det ändå bra. Så.

På önskelistan

För första gången sedan jag kanske var sexton år har jag ett par saker jag önskar mig av tomten i år.
Hugo Boss Deep Red har länge varit en trogen vardagsdoft jag använt men nu är det dags att göra mig av med den röda, tunga mystiken och istället svepa om mig i denna underbara alkoholhaltiga vätska från Donna Karan. Snälla tomten, snälla?

En annan önskning är en vinylspelare som kommer platsa finfint i matsalen. Bara känslan av att dra ut en riktig platta ur ett fodral, att omsorgsfullt och sammetsmjukt lägga den på plats och dra nålen i början på spåret och så börjar spraket innan det äkta, riktiga och mäktiga ljudet hörs... Bara det.

Stina på Ekonomin

"Stina heter jag, jag är 14 månader och har sysslat en hel del med sannolikhetsberäkningar såsom klossar och vart de passar in. Man kan nog kalla mig expert på området.
Nu ska vi se här, om vi kan göra något åt de här fattiglapparnas situation.
Jag är skeptisk redan nu (jag menar, jag får sitta i deras kök - vart är mitt kontor med panoramautsikt, fri banantillgång och iskall mjölk?)"



"Jaha jaha, så här stod det här ja. Inte bra. Inte bra alls faktiskt" (river sönder en del papper).



"Nej det är lönlöst, vad är dom där två för idioter som strör pengar på det här sättet?! Siffror hit, siffror dit, nej jag ger upp!"

Det är dags för årsbudget och jag har just anställt ett nytt stjärnskott på företagarsidan. Med tanke på att min kommande lön blir retroaktiv kommer alla pengar behövas, särskilt med tanke på stundande juletider.

Om det ser bra ut? Nej.
Om hon är dyr? Ja.

Nya tag

Måndagsviktrapporterna har medvetet lyst med sin frånvaro, men nu kan jag upplysa om att det inte hänt något på vågen trots min maniska kolhydratsjakt den senaste veckan.

Ett restaurangbesök med fyra rätter och en flaska rött förra lördagen satte mig helt ur fokus och därefter tröck jag i mig så mycket jag bara kunde, det hade ju ändå gått åt skogen liksom. Så nu, med ett ökat midjemått på kanske 10 cm av alla brownies jag dreglande smaskat på så inser jag att detta inte är hållbart om jag inte ska rikta in mig på att utvecklas från mänsklig art till elefant eller möjligtvis mammut med tanke på snöovädret.

Nu är jag åter back on track lchf-style och jag ser med glädje fram emot att bli avgasfri, full av allmänt välbefinnande och förhoppningsvis lite slank igen. Helt sjukt vad kolhydrater gör mot mig, men det känns bra att få det bekräftat. Igen. För kanske hundrade gången.

Men äsch, julen nästa!

Försäkringskass

Jag hör av många vänner och bekanta hur de frustar och svettas av irritation över försäkringskassan, allra helst i samband med föräldraledighet, vabbande och så. Men jag har aldrig begripit det där, för oss har det inte varit några som helst konstigheter och problem även om telefontiderna känns onaturligt långa ibland.
Men man kanske inte ska säga hej i glashus - vi har ju ändå ytterligare ett år på oss att krångla så kanske vi får vår chans vi med.

Halloween

Alltså. Jag vet inte vad jag tycker om den här helgen, förutom att jag gläds oändligt med mina älskade föräldrar som nu har varit gifta i fantastiska 36 år! GRATTIS!

Jag minns när vi bodde i stan och det kom någon ensam liten stackare och plingade på dörren till vår ångestlägenhet. "Bus eller godis?" hördes klent från en liten tjej som knappt vågade titta mig i ögonen. Hon överöstes med godis (sen åt jag upp resten själv, åtminstone chokladen - nej det kom inga fler barn) och kilade sen nerför trapporna. Där nere väntade hennes mamma. Det berörde mig minns jag, jag tyckte att det kändes så tragiskt att det skulle behöva vara så.
Samtidigt som jag troligtvis inte kommer låta Stina knacka dörr själv ifall hon råkar hamna hos någon otäck gammal gubbe.

Vi förberedde inte något snask den här helgen och inte kom det några ungar heller. Hade det gjort det hade jag kanske gett dem en knölig tjuga i utbyte mot att de hämtade posten eller så. Nån måtta får det väl ändå vara.

Josefin mitt i livet

Vårt kök för 1½ år sedan. Ett minne man har förträngt.

Det är mycket som är på gång just nu.

För snart två år sedan köpte vi vårt torp med den stora trädgården för en struntsumma med drömmen om att bygga ut det lilla röda huset på 70 kvadrat med ytterligare 100. Det blir alltså ytterligare tre sovrum, en tvättstuga, ett till badrum, hallen flyttas och på övervåningen blir det en rejäl klädkammare och ett gigantiskt tv-rum. Nu har vi ett stort sovrum och en liten hall med klädkammare på övervåningen, ett kök, liten hall, ett mindre vardagsrum och en liten toalett med dusch på nedervåningen. Totalt kommer det alltså bli 4 sovrum, 2 vardagsrum, 2 toaletter (1 dusch, 1 bad), 2 klädkammare, 3 hallar och ett kök.

För två år sedan kändes det så himla avlägset men nu ska vi äntligen ta tag i det och göra den drömmen till verklighet, kanske till och med lite bättre än vad vi hade tänkt.

Så nu väntar vi på den preliminära värderingen på det framtida huset från vår bank och stämmer summan överens med vad vi ungefär kan tänka oss att lägga så sätter vi igång så snart som det bara går. Jag är väldigt noga med att vi inte lägger mer än vad vi kan tänkas få för det om vi någon gång skulle få för oss att sälja, även om det inte alls är aktuellt på minst 10 år så som det känns nu.

Men det är en hel del arbete kvar, vi ska prata med en arkitekt, få bygglov, en platta ska gjutas och brinna några månader innan själva bygget ens kan börja.

Jag hoppas vi får fira julen 2011 i vårt nya stora hus, ni kan tro att jag längtar.