Musikhjälpen

Jag älskar julen men så oambitiös som jag varit i år har jag inte varit sedan jag pluggade mode och design på Slotte gymnasiet i Ljusdal när jag var arton och bodde i en liten etta.
Två adventsstakar, varav en trasig som jag gett upp hoppet på, och en liten adventsljusstake med vanliga stearinljus är det enda jag mäktat med att ställa fram. I kökslampans kedja hänger en liten guldjulgran sedan förra året så jag vet inte om den räknas.

Ska jag vara ärlig så gör det mig ingenting, ingenting alls faktiskt. Tänker jag ur Stinas synvinkel så bryr hon sig inte hon heller, för henne är det långt mer värt att vi sitter ner och sjunger julsånger med henne istället för att i svett och stress byta gardiner, strö glitter över hela huset och ha porslinstomtar som man ändå bara säger åt henne att hon inte får röra.
Julhelgen är ju dessutom så kort i år och vi kommer ändå inte fira jul hemma.
Jag får skärpa mig till nästa år och Andreas får se till att odla skägg lagom till att agera jultomte, det ser vi fram emot.

Det ligger en känslomässig slöja över årets julfirande för mig. Dels har jag så ofantligt mycket att vara tacksam för och jag blir alltid extra blödig runt min familj, alltså mina bröder och mina föräldrar. Det är verkligen magiskt när vi är tillsammans.
På väg till och från jobbet lyssnar jag alltid på P3 och deras kampanj Musikhjälpen de kört den här veckan har ju inte direkt hjälpt till att hålla mina familjära känslovallningar i schakt.
Varje morgon och varje kväll har jag lyssnat på berättelser om barnhandel på olika sätt och hört alla fantastiska människor som samlat in pengar till denna änglalika insats. Visste ni att över 1,2 miljoner barn köps och säljs i olika former varje dag. Det motsvarar alla barn i hela Sverige. Tänk er att alla våra förskolor, skolor, fritidsanläggningar och hem där det bor barn istället skulle vara rena handelshus, barnbordeller, arbetsförmedlingar och traffickinganläggningar där barn är en handelsvara. Jag lovar, jag gråter när jag tänker på det. Det hade jag gjort förut också men ännu mer nu som förälder till en liten tjej. Tanken är ofattbar och extremt smärtsam.

En morgon brast det extra inombords när en av radiopratarna, Martina, med gråten i halsen berättade att det ringt in en tolvårig tjej kvällen innan som hade skänkt sin månadspeng för att hjälpa dessa utsatta barn. Jag svängde direkt in vid väggrenen och skänkte en summa jag med.

Det blir extra kontraster när man jobbar med det jag gör också. Dagligen möter jag människor som slösar pengar på sig själv (och det ska man också såklart!) och samtidigt suckar över allt som är jobbigt med julen. Klapparna, kläder, bakning och maten. Den där jobbiga maten.
Det finns verkligen orättvisor i vår värld.
Hur som helst så läser jag att Musikhjälpen fått in otroliga 12,2 mille under den här veckan. Wow! Jag hoppas djupt och stort inombords att det kommer göra en skillnad för några barns liv för det är ju trots allt det julen handlar mycket om, våra älskade älskade barn.

Bloggapatisk

För ett år sedan var lillskruttan ynkliga tre månader och jag var täckt av syrliga bröstmjölkskräkor, frottélappar från Ikea och fastkedjad i soffan och lagom amningsapatisk - detta år är jag istället lite bloggapatisk. Jag har kikat in här då och då, scrollat ner utan att läsa en rad och sedan klickat mig vidare trots att jag faktiskt har en hel del roligt och annat att dela med mig av. Favoritbloggarna läser jag dock regelbundet fortfarande.
Men det får bli en annan dag, jag får helt enkelt glädjas över de simpla orden jag trycker ner nu.

Life is good

Imorgon kan jag fira en vecka på jobbet och vet ni, det är jätteroligt. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara mer förslappad av 1½ års föräldraledighet men icke, inte om man är mamma till Stina kanske.
Klart att man kan känna att man är trött på kvällen av allt man insupit under dagen men det är en mycket behaglig känsla att vara lite matt av arbete. Hjärnan behöver sitt, kroppen sitt och hjärtat sitt. Just nu lever det mesta i mitt liv i harmoni med varandra and it feels good.

Stina har flyttat

Spjälsängen alltså.
Typ 2 meter från vår säng.
Vi klumpedunsar väcker henne på natten med vårt härjande och bökande, jisses vad hon är mer än redo för ett eget rum. Hoppas det här räcker ett litet tag till, vi hade behövt ett större hus nu! Helst igår. Nåja.