Valborgsmässoafton

Vi har 'firat' konungens 64:e födelsedag och valborg hemmat hos våra vänner - min svägerska och hennes M tillsammans med sonen I. Det blev en smaskig premiärgrillning och duktig lchf:are som man är svullade jag kött och Lohmanders bea. Den riktiga ni vet. Efter en köttbit och en rejäl klick sås vart jag mätt, förr i tiden hade jag ätit samma portion men med pommes till. Inte konstigt att man mufsade till sig.

Stina var som vanligt sitt underbara jag, trots kvällsgnäll och sömnvägran. Jag tror det är sista helgen av hasande faktiskt. Eller nä, jag vet att det är det. Hon tar små mini kryptag ibland och får en slags aha-upplevelse. Sedan blir hon alldeles matt av all upphetsning och träning och vill sova, sen så börjar det om igen. Nu sover hon igen, den här gången för natten. Jag ska nog själv knoppa in, jag har en fotvårdstid imorgon som jag absolut inte får sova över. Jag ser fram emot att kunna gå på fotsulorna som en vanlig människa och inte med inbyggd platå. Huäck.

Gonatt.

Ouch...

... är min spontana tanke när jag läser det här...

Stina och tungan

Stina och tungan är utomhus.


Stina och tungan i A´s gamla gåstol.



Stina och tungan blir bytt på och sjungen för.



Jag, Stina och tungan i ett taffligt och uppenbarligen misslyckat försök till ett foto.

Inte ett ögonblick utan tungan som räcks ut så långt den kan och sedan kläms fast, tydligen är den rätt trevlig att ta på också. Kanske är det skönt för tand nr 5 och 6 att bli lite klämda mellan den, kanske är det en fascinerande känsla när tungan kallnar och torkar litegrann, vad vet jag. Hon drar inte in den när man bläddrar lite på den heller, den ska tydligen vara så, vi får väl se om den kanske fastnar på det sättet.

Bloggtorka

Man ska inte tvinga fram något, då lessnar man bara och skiter i alltihop. Oftast. Så tills bloggmotivationen är tillbaka laddar jag iPoden med skön musik och vänder ansiktet mot solen - det gäller att insupa all D-vitamin man kan få!

Fredag

Äntligen fredag. Jo. Man kan känna så trots att man är föräldraledig för ledig är man minsann inte. Särskilt inte om man är förälder till en liten kavat tjej som heter Stina.
Det finns ingenting medelmåtta alls med henne, allt går i turbo och när hon är glad är hon en sprudlande fjäril och när hon är ledsen skriker hon demoniskt och illvrålar som om hon blev torterad. Tydligen ska det sitta i hennes röda hårfärg om jag ska lyssna på kvinnorna i släkten, inklusive min egen mamma. Det får jag skriva om en annan gång.

Prinsessan sover just nu och jag tänker inte slösa min dyrbara paus på att skriva en liten novell här utan listar nog ner det väsentliga, om någon nu skulle vara intresserad av vad som hänt i mitt liv den senaste veckan.
- Minus 1,5 kg. Totalt 8 kg på typ 10-11 veckor kanske. Har som sagt förfärligt dålig koll.
- Har börjat sjunga i kör.
- Jag har ju ett arbete att komma tillbaka till men funderar på att sommarjobba, mest bara för att lufta mig och så att A får smaka på ordentligt att vara pappa på heltid medan han har sitt sommarlov. Jag har lite olika arbetsplatser aktuella, vi får se vad det blir.
- Vi har knipsat och eldat upp en massa träd på tomten och håller på att klura ut arkitekturen i 'trädgården' och nya markiser och spröjs ska sättas upp. Kändes härligt att ha skitiga kläder, gummistövlar och att kratta löv med mina långa rödmålade naglar. Återspeglar mitt liv väldigt bra, en härlig mix av det allra bästa.

Nu ska jag fortsätta sy. Hejdå.

Nu är det nära

Hon har dragit upp knäna, tagit ett kliv med handen men det räcker liksom inte riktigt hela vägen fram för att det ska bli ett ordentligt transportsätt. Men det är riktigt nära.

Ibland blir det helt plötsligt alldeles knäpptyst och så finner jag henne någonstans på golvet, stående i den här positionen maximalt koncentrerad, liksom juckgungande. De senaste dagarna har hon dessutom börjat vråla av frustration också. Hon har fattat att man kan göra nåt, att hennes kropp ska klara av det här men hon kan inte riktigt hantera det ännu. Jag avundas henne inte, vad sjukt frustrerad man skulle bli av att gång på gång försöka men inte riktigt lyckas hela vägen fram. Men visst, man har ju själv varit där och se på mig, jag kan ju gå helt normalt idag. Det ser ljust ut även för Stina.

Vissa veckor är bara helt mongo och totalt fullbokade och man bara irrar runt på massa grejer, en sådan vecka är jag mitt i nu. Därav lugnet här på bloggen men så får det vara vissa perioder, det kommer snart en dag när jag kan sätta mig med en riktigt mörk pralin och en stor kopp kaffe och skriva av mig ordentligt, det ser vi fram emot. Men tills dess... Godspeed.

Barndom

Jag undrar vad som kommer bli Stinas minnen från barndomen. Förr i tiden för henne är ju just nu.

Doften av Barbies hår, mormors potatisbullar eller mammas parfym i den där mörkblå, exklusiva flaskan är ett par av mina.
Och den här låten - och framför allt filmen - är ett kärt minne och jag sittdansar till den än idag. Jag skulle antagligen gråta när hästen sjunker också, och tycka att vargens tunga var alldeles för röd och stack ut på ett konstigt sätt. Men snacka om nostalgi. Underbart.

Fast jag måste säga att det kom som en smärre chock att det är en manlig (!!) tysk som sjunger, jag trodde det var en kvinna med bara en aning rökig röst.

Funderingar om amning

Stina 5 månader.

Innan jag fick barn tyckte jag att mammor kunde vara skitdryga och både jag och A lovade oss själva och varandra att aldrig bli lika dum i huvudet. Hur länge kan man liksom prata om en bebis bajs egentligen och om man inte har barn själv kan man omöjligtvis vara uppriktigt intresserad utan att på något sätt vara sinnessjuk.

Hur som helst, jag syftar inte på att jag aldrig pratar om Stinas bajs för det gör jag - men jag försöker att inte prata om det med människor som inte har barn. Jag skrev ju exempelvis att hennes blöja var blå efter att hon ätit blåbär. Så är det, så gör småbarn och sånt intresserar mig till en viss gräns. Eller fascinerar är väl kanske rätt ord. Jag tycker kroppen är rätt ball och jag är glad att hennes funkar och bajs är helt enkelt en perfekt barometer för att få bevis på det.

Och jag tycker amning är ashäftigt. Och är du som jag var innan jag blev mamma så kan du sluta läsa nu. This is some deep shit.

Stina är ju snart åtta månader och älskar fortfarande tutte. Visst, hon äter gröt till frukost och kvällsmat, får ett mål matpuré runt lunch och en flaska välling innan hon läggs för natten och i teorin borde hon bli mätt på det. Förutom detta ammas hon tidigt på morgonen, en gång på eftermiddagen och helst en gång på natten också. Men ändå kommer det gnölstunder på dagen då det bara är tuttgos som gäller och hon lapar i sig som om hon vore utsvulten den lilla tjockisen.

Men inte mig emot. Jag tycker det är hur mysigt som helst när hon ligger där och kikar på mig med sina runda ögon, pillar på min halslinning, gör svävande gester med händerna och när hon himlar med ögonen som i trans. Det är så coolt att hon blir så. Av mig liksom. Att hon och jag hör ihop på det här planet, inget annat får henne i sån extas, hon älskar ju i princip med tutten. Det är så fascinerande hur vi funkar och det är så slående när man får barn. Det kan ju så oerhört lätt bli knasigt och det är rätt många i min vänskaps- och bekantskapskrets som amningen inte funkat sådär jättebra för eller så har de helt enkelt strävat efter att barnet ska äta vanlig mat snabbt. Inget fel med det på något sätt.

Jag trodde nog bara inte att jag skulle tycka det var så mysigt, praktiskt, skönt och avkopplande som det faktiskt är. Naturen har ju tänkt ut det så bra liksom.

Att hon äter på mig, att det är allt hon faktiskt behöver och att hela hon är jag. Som A en gång sade när hon var alldeles nyfödd och vi fick kväljningar av hennes första, senapsgula praktblöja; "Egentligen skulle ju du kunna äta hennes bajs eller snor eller vadsomhelst av henne, det borde ju inte vara så äckligt eftersom hela hon är ju materia av dig själv". Haha. Sant. Och sjukt.

Nu är det snart dags för mig att sluta amma och jag fasar över hur det ska gå. Jag får mer och mer mjölk och den blir bara fetare och fetare. Kroppen anpassar sig för att hon ska fortsätta amma och är ännu totalt ovetandes om att jag snart kommer tvinga den att upphöra produktionen.

Det ju ett avslutande kapitel på nåt sätt, då blir ju Stina helt fri. Jag blir helt fri. Hon blir ett småbarn och inte längre en bebis på sätt och vis och jag är Josefin igen och kan göra vad jag vill och vara borta en hel dag helt plötsligt. Underligt.

På torsdag ska jag träffa L och diskutera min föräldraledighet och när jag ev. ska komma tillbaka till jobbet. Jag måste börja fundera ut på vad jag ska framföra och vad jag faktiskt har tänkt mig, än så länge är mycket oklart och jag känner att jag är lite på resande fot utan att riktigt veta min destination ännu... Spännande.

Making progress

Skönt att stappla omkring utan blöja så man får lufta snippan!


Jag läste i någons blogg det här med att man faktiskt har barn, vad sjukt det är liksom. Att man kan göra ett liv. Föröka sig. Och att avkomman dessutom funkar. Att den har överlevt och mår bra! Att den har ett eget litet hjärta därinne som pumpar och slår, att hon har ett eget system och maskineri som tuffar och går fast i miniatyr. Att vi gjort henne, denna fantastiska lilla varelse, med ett eget ansikte som aldrig funnits förut, men en alldeles egen liten - nej stor - personlighet. Alla de där små krusidullerna i öronen, att de funkar.
Att om jag slår upp i en bok vad som pågår i en sjumånaders bebis liv så stämmer det så bra överens med Stinas fas i livet, även om hon i vissa fall ligger lite före, såklart gör hon det.

Sist vi var på bvc sade sköterskan att hon antagligen kommer stanna av lite i vikten när hon börjar röra sig, flickan väger väl nu runt 9,5-10 kg. När hon börjar röra sig? Vi var tvungna att lägga ner Stina på golvet som genast hasade iväg sig ett par metrar inom loppet av några sekunder. Vi påpekade att hon betett sig så här under minst en månads tid. Vi fick ingen kommentar på det. Det 'normala' är att barn kryper runt 10-11 månader, Stina är 7 månader. Hur hade hon då sett ut om hon inte rört sig eftersom hon fortfarande ligger rätt högt över sin egen kurva, den allmänna också för den delen.
Nåja, det viktigaste är ju att hon är glad och nöjd och förresten är det mesta muskler, precis som på hennes mamma.

Ska bli intressant att se när hon börjar krypa på riktigt för att sedan börja gå ordentligt. Kan ju dröja hur länge som helst, åtminstone är det vad vi hoppas på.

Mer matvanor

Igår provade vi Västkustgryta på burk, en blandning av fisk, potatis och dill. Vanligtvis gör jag all matpuré själv, mest för att jag är mammaledig och faktiskt har tid att lägga ner energin men för den sakens skull ser jag inte ner på andra som köper färdig burkmat. Så.

Hursomhelst så ville jag prova ge Stina fisk innan jag ställer mig och rensar och kokar och allt vad som ska göras för att sedan få citron-minen. Och det var just vad jag fick. Smakade själv och kan inte annat än hålla med, det smakar ju liksom klent, syntetiskt. Inte gott. För mycket fisksmak. För lite fisksmak. Jag vet inte. Kanske har hon helt enkelt ärvt hennes fars avsky gentemot fisk. Jag ska bjuda på smörig lax innan jag ger mig.

Men jag tinade upp en muffinsform av Stinas favorit istället - här kommer receptet:

Ett kg bra, fint nötkött t.ex. bog

Ett par skalade morötter

En skalad palsternacka

En skalad, grovt skuren purjolök

Ett par-tre svartpepparkorn

En liter vatten

Ett par lagerblad

Koka upp vattnet. I med en termometer i köttet och lägg det i vattnet tillsammans med grönsaker och alltihop och låt puttra tills termometern visar 85 grader. Jag brukar ha en timme som ungefärlig tid.

Plocka ur och släng lagerbladen och pepparkorna. Sila buljongen och spara! Frys in i småportioner, den är bra att ha för att smaksätta andra puréer, t.ex. grönsaker.

Kör kött och grönsaker i matberedaren och tillsätt buljong för att få den slät och rör gärna ner en rejäl klick riktigt smör också. Stina loves it.

Smaka själv, det du själv skulle vilja äta tycker troligtvis den lilla om också. Idag ska jag testa kyckling och grönsaker, kanske ärtor passar till. Det här är sånt som föräldralediga mammor håller på med om dagarna, få se vad man säger om man får ett tredje barn...?

Blåbär

Äntligen en frukt förutom färsk apelsin som Stina tycker om. Eller ja, ett bär. Blåbär.
Ett mycket bra val ur de flesta aspekter och jag kan inte låta bli att undra om det kan ha något att göra med mina matvanor medan hon var min lilla inneboende - jag praktiskt taget levde på mannagrynsgröt och icas ekologiska blåbärssylt. Och ljus choklad. Och kärleksmums.
Jag undrar hur i allsin dar jag kunde gå upp 30 kg under min graviditet, nej, jag fattar inte!

Så nu får hon banangröt med blåbär varje morgon och hon smaskar i sig med sin lilla förtjusande trut-mun. Nån gång ska jag filma henne, hennes mun liksom formar sig till en liten Pingu-näbb när hon äter. Och man har ju hört att blåbär ska hjälpa mot diarré och så, att man blir hård i magen av det. Det verkar inte vara något som helst problem för lilla fröken, hon levererar minst en blå blöja varje dag. Jo, blå. Min lilla smurf. ♥

Årets första fräknar!

Underbart med vårsol, jag lapar i mig allt jag kan - kom just in från en riktig långpromenad så nu sticks det lite i lårfläsket! Fantastiskt!

Jag tillhör en annan, konstig grupp rödhårig som får fräknar som den ljusa sorten men jag blir riktigt turkbrun som en brunett på sommaren och har rätt svårt för att bränna mig - den egenskapen är jag tacksam för - en brun böna ser ju som bekant smalare ut!

Måste dock jobba lite på brännan, visar jag mig i bikini looking like this bländar jag nog alla och inte på det bra sättet!

Ska bara säga en sak

Just nu sitter jag med mina stora hörlurar och klickar runt på youtube. Gosh, det är så lätt att fastna. Ska strax lägga mig.
Men först måste jag bara påpeka Lady Gagas låt Alejandro, den är så härligt retro. Jag stod ju med cameltoe i lilablå jazzbyxor på 90-talsdiscona och klev med den ena foten till den andra i sidled till både La isla bonita, The sign med Ace of Base och Bailando så den här låten - som egentligen är en blandning av dem alla - väcker många förskräckliga minnen. Kommer bli en underbar sommarhit. Jag med min fjortisfylla kommer passa väldigt bra, kanske man skulle ta och rota fram platådojjorna också.

En helt vanlig måndag

På gång hos mig just nu.

- Stina har fått sin tredje tand, uppe till höger, hennes vänstra. Den fjärde är på väg. Jag som nästan hoppats att den skulle vänta ett tag - hon skulle vara så förbaskat söt med bara tre tänder. Som den lilla trollunge hon är.

- Hon har börjat snacka ordentligt och hon har en rejäl och klar stämma. Av hennes tonläge att döma är hon väldigt saklig och konkret, hon håller långa haranger och det hon säger låter väldigt viktigt. Ibland försöker jag skrämma till henne lite grann, bara för att kolla hennes gränser, men än så länge har jag inte lyckats. Det senaste testet var att dammsuga lite på henne.

- Stina har även börjat dra sig upp mot saker. Ibland ser det riktigt otäckt ut när hon hänger med nävarna på dismaskinsluckan med magen nedåt och benen liggandes så ryggen blir böjd som ett c. Jag bara väntar på ansiktssmällen som jag antar är oundviklig.

- Jag upptäckte en hel radda avsnitt Barnen i Bullerbyn på SF-kanalen att titta på när jag vill. Jag älskar Astrid Lindgren mer och mer och alla signaturmelodier är så rörande bekant. Särskilt nu när man själv har barn och sållar ut det mesta med kritiska öron och ögon, bekräftas min högaktning för denna fantastiska kvinna ännu mer. Genialisk men ändå en så enkel författare.

- Agnes Cecilia hittade jag också på SF. Typiskt att jag såg den i usel kvalité för inte så länge sedan, den som är rätt svår att få tag på. Favoritfilm från barndomen. Kanske tittar jag på den ändå, bara för att.

- Totalt har jag nu tappat sex kilo sedan februari kanske. Jag har faktiskt rätt dålig koll. Men det viktiga är att jag kan ha mina gamla jeans, men nog är det en hel del vobbel kvar som ska bort så nu kör jag stenhårt. Fortfarande lchf som funkar bäst för mig, tackar artigt nej till kolhydrater.

- Vinterjackorna är undanpackade. Skinnjackan är fortfarande aningens tight men snart så.

- Har varit riktigt struligt med sidentyget till tjejernas tärnklänningar men nu verkar äntligen det rätta tyget vara på gång. Jösses, jag fattar inte att företag låter sånt här tjafs uppstå.

- Jag skulle bli den perfekta assistenten för Anna Anka. Jag vet inte om jag skulle vilja egentligen men jag vet vad hon söker, hennes typ träffade jag hela tiden när jag hade min butik och när de skulle ha saker och ting specialsydda. Vi kom alltid bra överens, man ska bara fatta hur de funkar. Vissa av dem ringer fortfarande.

- Vi har tydligen en liten ohyra här hemma som kallas bokskorpion, de ser verkligen inte trevliga ut. A kollade upp dem och det visade sig att de äter kvalster och annat äckel som man inte vill kännas vid så jag antar att de är okej. Så länge jag slipper se dem.

- Jag börjar verkligen se fram emot sommaren. Ölen, drinkarna, party party! Att bli riktigt orangutangfull. Äsch, kom igen, det är 1½ år sedan så ha lite förståelse. Ett glas rött och en cigarett i solnedgången nån kväll också kanske. Vi har planer på att bygga ut en liten frukostaltan.

- Nu sitter jag i nattlinnet och har just duschat och tvättat håret utan balsam, det var slut. Antingen vaknar jag av att mitt hår är spikrakt, torrt och stripigt eller så är det krulligt och tovigt, som ett knullrufs utan det roliga så att säga. Jag måste verkligen boka en tid alltså, det får skrivas in i morgondagens schema.

Joråsåatte... Roligare än så här blir det inte denna måndag.
Godnatt.

Arbete pågår

Jag älskar rutiner. Strikt ska det vara, med tydliga regler, riktlinjer och man ska peka med hela handen, man ska få beröm och tvåminutersutskällningar och så ska det vara bra sen. Luddigt, mjäkigt och otydliga förväntningar är det värsta jag vet, inget frustrerar mig mer.

De senaste fem-sex veckorna har varit lite sliriga och alla mina vardagssysslor har liksom kommit ur fas, jag har kommit ur fas. Jag känner av det nu, jag behöver en fast punkt, en slags piska i vardagen för att jag ska trivas. Stimulans.

Jag har hittat en sådan faktor nu och det är jobbet till det kommande bröllopet i början på juni. Jag har lite syfabrik hemma och jag älskar det. Kanske man skulle ta och klä sig i huckle, sätta på tysk, skrapig klassisk musik och strumpbyxor i kraftig ull också medan man satt och trampade för att riktigt få den rätta känslan. Tittar jag ut är ju vädret i äkta andra-världskriget-anda även det.

Påskhelgen

Stina praktiskt taget bodde i mamma eller pappas famn, här sitter hon hos morfar Anders och får klinka på gitarren. Vilken grej!

Äntligen är vi hemkomna efter två riktigt mysiga dagar av god och kolhydratrik mat, trevligt sällskap, prat och vin. Det är alltid nåt särskilt med att vara hemma hos mamma och pappa, lite som balsam för själen och en skön paus i vardagen. Man kan vara sig själv på ett annat sätt. Man blir förlåten trots att man svarar att älgen är det snabbaste djuret i en omgång TP, jösses hahaha, jag får ju skämmas. Man är ju helt väck som tar upp det här också. Äh, kom igen. Gullpucko får man vara ibland, särskilt när man dricker vin.

Hursomhelst var den här påsken lite extra särskild, det var ju den allra sista på Gullängsgården. Nio år har mamma och pappa bott där, wow, nytt rekord. Man kommer sakna sjöutsikten, brisen på bryggan om somrarna och hästarnas harmoni - samtidigt som jag tycker de har gjort ett mycket bra val och ett riktigt fynd med den enorma lägenhet de istället har köpt i stan och just nu håller på att renovera. Golf, ridning och chefsbefattning kanske inte alltid går hand i hand. De håller ju på att bygga en ny stuga vid kusten också. Somrarna och fiskefesterna där ser vi fram emot allihopa!

Hursomhelst så gick ju lchf-mantrat rakt åt skogen den här helgen, men så får det vara. Får köra extremt strikt den här veckan så kommer nog plusset bli nollat igen, hualigen vad kolhydrater gör mig både däst och tyngre. Jag klamrar mig fast vid att kolhydrater binder vätska, det är det enda som hindrar mig ifrån att ta till laxerande preparat just nu.

Hälsningar från Blåkulla

Vi är ju numer två häxor i huset. Inte alltid så lätt för maken kanske.

Gårdagen och även denna dag bjöd på alldeles för mycket kolhydrater i form av vitt mjöl och choklad, vilken usel, usel karaktär. Jag känner mig som en uppblåst kossa just nu så jag mår exakt som jag ska, kanske bra att göra små snedsteg så jag blir påmind om att det inte funkar för min mage. Kläderna sitter illa, jag går omkring och sprider odör runt mig och känner mig bara allmänt icke-tillfreds.

Imorgon ska vi till mina föräldrar i Hälsingland och de kör också lchf så man kan ju hoppas att det bjuds på bra alternativ, om inte annat får jag stå ut till hårdkörningen nästa vecka.

Det är ju inte vad man äter på tre dagar som räknas, utan vad man äter de resterande 362 dagarna på året som min svägerska så sant sade. Det får bli mitt mantra.

Glad Påsk!

För 7 månader sedan

Igår, den andra april, var det sju månader sedan vi vart välsignade med vår glada, envisa och enormt målmedvetna lilla rödtott. Vart tiden tagit vägen har jag verkligen ingen aning om men däremot vet jag att jag är världens stoltaste och drygaste kycklingmamma ♥

Ännu en blogg!

Katrin Zytomierskas blogg är ytterligare en jag klickar in mig på då och då. Oftast skriver hon om rätt roliga ämnen som man kan känna igen sig i och jag gillar att hon skriver exakt som hon pratar, man kan höra henne bakom orden.
Hon gästar ju Vakna! varje torsdag också och oftast har hon smaskiga rykten att komma med, ibland intressant, ibland inte. Jag såg henne hos Ann i Mammabikten, vilket verkar vara ett rätt skönt program och min föreställning om hur avslappnade och bekväma både Bingo och Katrin är bekräftades.

Men idag tycker jag nog att hon söp till det litegrann när hon började snacka om den s.k. fettdoktorn och lchf. Katrin menade att detta inte var hälsosamt på något sätt, att lchf-are trycker i sig fett och smör, att det rentav är farligt att äta noll kolhydrater och att detta skulle skada vårt inre. Att vi behöver frukt och grönsaker.
Och hon har rätt, naturligtvis. Men trist att hon inte läst på. Hon och så många andra.
Idag skriver hon ironiskt nog i sin blogg om hur man gör världens godaste muffins.

För det första stämmer inte hennes ekvation noll kolhydrater med att "vi" trycker i oss fett. Dessutom är det i princip omöjligt att inte äta en enda kolhydrat, dessutom förespråkar ju Annika Dahlqvist grönsaker, nötter och frukt för den som vill. Det är ju bara att gå in på hennes blogg och läsa vad hon skrivit.
Man får äta obegränsat med fett och det gäller ju även mjölkprodukter som också innehåller kolhydrater. Jag t.ex. äter ju inte mer kött än förut, men jag äter mer ägg, fett som i såser och andra proteiner som gör att jag är mättare och överlag äter mindre. Jag har aldrig ätit så mycket grönsaker som nu, man skulle kunna säga att jag väljer rätt sort kolhydrater, även om de är färre än vad Livsmedelsverket antagligen rekommenderar.

Den enda sanna och enda anledningen till att man går ner i vikt är ett lägre kaloriintag än vad man gör av med, punkt. Jag äter ägg och bacon till frukost, en matig sallad till lunch och kanske en tallrik fil på kvällen och det håller jag mig mätt på. Totalt kanske 1500 kcal. På vilket sätt skulle de kalorierna vara sämre än om jag åt exempelvis sockrad yoghurt eller en massa lightvarianter, pasta och bröd PLUS köttet och kanske ändå inte vara riktigt nöjd?
Och när man beställer in en flottig pizza och en stor stark är det ingen som påpekar att detta skulle kunna innebära hälsorisker, eller kanske det klassas som svensk husmanskost? Är det inte intressant så säg!

Katrin menar att allt fler som äter lchf dör av hjärtinfarkt. Då kan man ju också fråga sig hur många fall av hjärtsvikt och impotens det finns rapporterade bland kostcirkelätare..? Inga alls?

Guldklimpar i vardagen

Ofta är Stina rätt bra på att vara en snäll tjej och posa framför kameran men allt oftare börjar hon istället jaga mig, eller rättare sagt handledsbandet, snabbt in i munnen ska det! Smaka smaka! Och fort går det, det är inte det lättaste att fota kan jag säga!