My Milk Toof

Stiltje på bloggfronten, I know. Har haft morbror Mackan på besök idag, tagit en promenad och donat med brudklänning så det här får vänta ett slag, man kan inte vara på topp jämt.

Men - kolla in denna underbara bloggen, den gör mig alltid på gott humör...
My Milk Toof!

Godnatt.

Hon har sin pappas ögon...

... men låren, de har hon ärvt av mig.

Friskförklarad

Efter en dags kräkande och sovande förklarar jag mig frisk. Sov nästan hela dagen igår och mestadels av natten, förutom de timmar som Stina ville härja runt i mörkret förstås. Inatt blev det mellan halv två och halv fyra - inte okej. Så fort jag orkar ska jag bråka med henne tills hon gör som jag vill, dvs sover hela natten, hennes dygn blir så snurrigt.

En hel dag av att inte kunna göra ett dyft tär på en så idag är motivationen på topp, jag känner för att sy lite. Sist jag gjorde det sydde jag ett väldigt simpelt bäddset till smulan, idag kanske det får bli ett lapptäcke till vagnen. Snabbt och bra.

Först ska jag försöka få henne i säng en sväng, hon borde vara alldeles utmattad efter nattens juckande mot ryamattan, nu dröjer det inte länge innan flickan kryper ordentligt.

Tack och lov för...

- Stina som är hur nöjd och glad som helst trots att hon också är lite sjuk. Älskade, babblande unge.
- Andreas, som mår bra. Och som åkte och handlade havrekuddar och Bollnäsfil (min morfar som komponerat den, det ni) till mig och som roar Stina och ger mig tv-dosan.
- Takduschen. Har stått ynkligt lutad under den mot väggen under största delen av dagen, om jag inte sovit, och att känna de stora tunga dropparna rakt ovanifrån är baske mig kanske det skönaste som finns.
- Oändligt med varmvatten. Hade kunnat stått med ovan men förtjänade en egen spalt. Ju hetare desto bättre, man ska nästan skålla sig.
- Tråkigt grått väder. Hade solen skinit idag hade jag varit skitarg och mitt huvud hade sprängts.
- Inget mer hulkande eller kräkande, nu är jag bara trött. Så fort Stina slår ihop ögonen för natten, vanligtvis runt 18, gör jag detsamma.

Jag kommer säkert komma på mer men det orkar jag inte skriva nu. Eller jo, viktminskningen. Och att det är okej att fiffla med dieten denna enda, sjuka dag. Jo, så är det.

Well hello

Johorå, det blev ett intimt möte mellan mig och toaletten runt åttasnåret imorse. Hade säkert behövt spytt inatt egentligen, då när jag tyckte att det stod mig upp i halsen för det gjorde nog verkligen det. Huäck. Äckelkebab.

När jag vaknade och insåg att nu är det kris såg jag att maken inte låg i sängen utan nere på soffan, visade det sig att inatt hade han också spytt. Stina har spytt två gånger hon med. Med andra ord har vi lite kräkkalas här hemma.

Klockan är runt tre nu och jag vaknade ganska nyss, tack och lov är S en riktig liten ängel. Kommer bli en trist dag för henne, maken är inte heller riktigt i form och är hemma från jobbet och vaffar.

Är så sjukt sugen på filmjölk med strösocker så idag får det gå hur det vill med kolhydraterna. Fast -2 kg den här veckan, trots fuskfasoner med både det ena och andra, inte så dumt med en magsjuka ändå.

Morgonnatt

Klockan är 04:31 enligt den nya, förbenade sommartiden och baby S är pigg som en lärka naturligtvis. 03:31 egentligen.
Stina ligger och suger på en kabel och krystar fram grovkornig skånsk senap. Storlek avspolning.
Okej om det bara var tidigt på morgonen, jag vet ju att jag snart kan gå och lägga mig igen. Men jag mår verkligen ap-illa, jag rapar sunkig vitlökssås sedan gårdagens kebabsallad och den står mig fortfarande upp i halsen. Kommer inte bli mer av det på ett bra tag känner jag. Önskar att jag också kunde få bajsa ur mig slafset. Jag mår som Stinas blöja luktar skulle man kunna säga. Inget vidare.

Fröken Fidelin

Jag t.v. - med småsten i fickan redo att kasta iväg en näve om jag inte fick vara med. Vilket enkelt liv.

Folk har frågat mig vad fröken Fidelin egentligen kommer ifrån. Det är min mamma som är den ansvarige, hon kallade mig det när jag var liten - förutom Snuttan då - och sedan omedvetet passerat över det på Stina. "Och hur går det med lilla fröken Fidelin då?" kunde hon fråga när Stina var en liten en-veckas-grönsak.
När Stina var nyfödd var hon nämligen en exakt liten kopia av mig, även jag såg det, och mamma blev alldeles stum när de träffades för första gången. Nu är hon en salig blandning av mig och maken, hon har min näsa och mun och A´s mörkblå ögon.

Egentligen kunde den här bloggen lika gärna kunnat heta "Mamma behöver en drink" men det skulle väl sluta med löpsedlar och socialens ingripande. Vissa har lite svårt för ironi. Därför fick det bli något mindre förargelseväckande, som just Josefin & fröken Fidelin. Så. Nu vet ni.

The bunny massacre

Stina vaknade inatt runt tvåsnåret och bestämde sig för att nu skulle vi gå upp. Jag gick runt i sovrummet och vaggade och vyssjade och det enda jag fantiserade om var att få gå och lägga mig igen. Att inte få sova, när man knappt kan blinka med båda ögonen simultant utan att nicka till, är minst sagt tortyr.

Men ungen bara hängde uttråkat i min famn, med runda klarvakna ögon och tyckte att det här var väl trist. Jag testade att lägga ner henne i sin säng igen och försökte få henne att leka lite med sin kanin eller nappen på egen hand men nej, illvrål direkt. Hon fick ligga en stund och vråla så kanske hon skulle bli liite trött i alla fall och fatta vinken att det var natt och att hon låg i sin säng och det brukar ju betyda sova. Men nej.

Till slut väckte jag mannen så han tog henne och satte sig att kolla på en film medan hon kravlade runt på golvet i mörkret som om det vore mitt på ljusa dagen. Klockan fem kom han utmattad med henne och lade henne bredvid mig så hon skulle få snutta i hopp om att bli lite trött och hon däckade efter ett par sekunder och vi kunde flytta tillbaka henne till sängen igen. Klockan halv åtta vaknade hon och låg och babblade onödigt högt "iiiiiiiiiiiiiiiiiooooooooooooooooooiaaaaaaaaaaaooooooo" och så var det bara att kliva upp. Nu sover hon igen, klockan är runt tio.

Ni vet såna där ögonmasker man har för att kunna sova på dagen? Jag har en som det står "The bitch is sleeping." Jag kom att tänka på den när jag betraktade min prinsessa.

Märkte nyss när jag lade henne i sin säng att hennes kanin har tappat en rosett. Jag kan se det framför mig, hur hon ligger ilsken och illröd, skriker och vevar med armarna, sliter och drar i den stackars hjälplösa kaninen. Ofta hamnar hon liksom lodrätt i spjälsängen också, hon blir verkligen arg. Stackars kanin som fick falla offer för Stina inatt men med lite nål och tråd så blir den nog som ny igen.

Caroline L Jensen

Vanligtvis köper jag alltid inbundna böcker men den här hittade jag på pressbyrån när jag skulle ta tåget mot Götlaborg, då fick en pocket funka. Jag tror jag sträckläste den på några dagar, fast det gör jag väl i och för sig alltid om det är något hyfsat bra, och jag minns den fortfarande som väldigt intressant. Sann historia med inslag av sex, Köpenhamn och mycket stålars så man fattar ju att den måste vara bra eller hur?

Lördag

Det händer inte mycket här hemma idag, ganska skönt det med. Jag kom just in från en kortpromenad så pruttan skulle få en liten sovstund och jag en nypa luft. Nu grisar hon i vagnen som vanligt, ljuddämparen guppar rytmiskt och minimalt upp och ner över halva hennes ansikte, rätt skönt att hon tycker om nappen. Ibland.

Det borde dammsugas, i alla fall på övervåningen. Bilden togs igårmorse, innan A hade dammsugit nere, ni ser hennes mage och arm va? Syns extra tydligt på en svart pyjamas.

Hemskt, stackars barn. Hon släpar sig igenom dammet så man måste byta kläder och ibland har hon alldeles gråtussiga handflator. Vi måste verkligen bli bättre på det.

Graviditetsflashback

Nu har pruttan sovit sin förmiddagslur i snart två timmar. Medan jag nästan väntar på att hon ska vakna tittade jag igenom lite förlossningsbilder på datorn från den 2 september 09. Fatta att det snart är sju månader sedan. Nu är hon ju närmare ett år än noll år.

Jag tänker på hur det knökade och bökade i magen, hur jag stod på alla fyra i badrummet med tjockmage och skar kakel och klinkerplattor, hur jag klättrade på stegar och tapetserade. Hur lugnt det vart därinne när jag gasade rejält, höjde volym och dunka dunka i bilen på max. Hur jag undrade om man kanske skulle få ett fult barn...? Och kunde den ha adhd redan i magen?

Hursomhelst var det en oerhört förväntansfull tid och jag glömmer aldrig doften av den där fosterfettskletiga bebisen som jag träffade då, den 2 september, för första gången. A tyckte att hon doftade lite älgslakt. Väldigt sant faktiskt.

När jag tänker på den dagen blir jag alldeles varm inombords, jag ler stort och det blir en mammaklump i halsen. Helt sjukt vad jag är lyckligt lottad.

Logistik

Traderadag, köpa, sälja och fota. Inte minst packa. Skittrist är det, särskilt om man sålt nåt för en ynka spänn. Stina behöver en ny våroverall och jag har spanat in en ny i ljusgrå fleece som såg helt okej ut, den ska jag klicka hem i eftermiddag - jag vinner nämligen alltid. För rätt pris förstås. Kan inte tro att hon redan fyller stl 80; 9-12 mån my arse.

Annars är det ju fredag, vi ska ta en promenad och dona lite med annat här hemma också. Ikväll kommer svärföräldrarna på middag som maken ska fixa, det blir säkert trevligt. I helgen ska Stinas spjälsäng sänkas ytterligare ett hack innan hon får till klättra-över-snitsen. Stora, stora saker på g, ni hör ju.

Stina & Olle

Vi var på kyrkis idag, det är mellan 9:30-11:30 varje tisdag och torsdag, som en slags öppen förskola. Det serveras fika för en femma och är blandat med både mammor, pappor och barn förstås i åldrarna två månader till kanske två år. Barnen alltså.

Det är faktiskt riktigt trevligt både för mig och Stina, hon älskar verkligen att socialisera sig och kryper runt och hälsar på alla med sitt härliga leende, ingen förblir oberörd av hennes lilla hälsning. Om hon inte kryper runt och stjäl leksaker förstås, och när hon väl ryckt loss en ur ett barns hand, som oftast är väsentligt äldre än hon själv och därmed borde vara starkare, kastar hon den åt helskotta och riktar in sig på nån ny pryl i nån annans hand. Det där beteendet har hon ärvt av mig.

Och idag fick hon ytterligare en fästman minsann, Olle. Han är två månader äldre än Stina och hon föll visst pladask för hon kravlade fram till honom det första hon gjorde efter att jag lagt ner henne på golvet.

Han är nog den första lillkillen som inte skrämts av vare sig hennes röst eller hårda nypor så nog är det ett kap allt. De tillägnade sedan nästan hela förmiddagen med att pussas. Eller ja, Stina tog tag i hela hans huvud och sög på hans kinder och liksom mojsade in sig i honom. Gulligt.

Men sedan var han old news och hon kröp vidare för att försöka klättra upp i någons famn. Vet inte vem hon ärvt det beteendet ifrån... Ähum.

Ser faktiskt fram emot nästa kyrkisträff. Om inte annat för att lära mig lite mer barnsånger så man inte behöver improvisera hela tiden, det är inte okej att rimma på samma ord eller sjunga snapsvisor - även om de sjungs långsamt.

Idag lärde jag mig Krokodilsången. Nu kommer jag nöta den hela helgen.

"Nej", "Fy!" eller "Ajabaja?"

Jag har mer erfarenhet av att uppfostra hundar än barn. Men jag tror inte det är så dumt att köra lite samma taktik - vara konsekvent, disciplinerad med ganska strikta rutiner, sånt är ju även barn trygga med.

Stina utforskar sin omgivning mer och mer, allra helst sånt där som hon ska låta bli, som Sixtens matskålar, eluttag och att suga på kablar och sånt. Nu ska man ju börja säga ifrån ordentligt så hon lär sig, hon är ju inte dum och det är lika bra att hon får lära sig nu vad som inte är okej.

Aj-aj är ju en klassiker, men så säger man ju inte i verkliga livet, det är ju utan tvekan ett slags s.k. barn-ord, samma som med Aja-baja. För min del säger jag nog hellre nej, det är ju trots allt det Aj-aj betyder, bara det att man har krånglat till det lite i tron om att man har förenklat. Eller? Kanske nej är ett för starkt ord? Fy är man ju van vid i samband med hundar men då har man kanske greppat dom i nackskinnet också och det känns ju lite onödigt. Att spänna blicken och se stenhård och gravallvarlig ut samtidigt som man skakar långsamt på huvudet och säger "Neeeeeej..." är ju också en klassiker, men när jag gör det skrattar Stina bara, rycker på axlarna och fortsätter krypsläpa mot sitt förbjudna mål.

Kom just på mig med att ta ifrån Stina mina hörlurar som hon vill stoppa i munnen och naturligtvis håller hon ännu hårdare, gärna med ett litet hånflin också. Jag säger "Loss Stina, loss." Voff.

Dagens lunch - Skaldjurssoppa

Den färdigblandade soppan innehöll lite för mycket kolhydrater så jag spädde ut den med grädde och fyllde på med både räkor och kräftstjärtar så den blev riktigt matig. Som grädde på moset klickade jag i creme fraiche och skar upp en halv avokado. Mumma!

Photoshoot

Testbild.

Vi hade ju barnvälsignelse för Stina för någon månad sedan.
Tänkte att man skulle ta och beställa lite fina tack-kort och samtidigt önska en glad påsk, sånt är ju alltid trevligt. Kanske med något påskägg runt henne, en kvast, lite fjädrar... Hur är det egentligen med make up på så små barn, tänkte något i stil med påskkärring, röda kinder och fräknar. Eller det kanske blir too much? Kanske finns ett jätte-påskägg som hon kan sitta i till och med... Jag återkommer.

Synsk?

Alltså jag tror, jag skojar inte nu, att små barn har förmågan att se mer än vi vuxna. De har ett extra, ännu oförstört sinne där de helt enkelt uppfattar något/någon som inte vanliga människor ser. Och jag tror att den förmågan på något vis antingen avvecklas på grund av en viss typ av uppfostran eller så kan den utvecklas tack vare uppmuntran och stöd av omgivningen. Det beror helt enkelt på de människor barnet har runt omkring sig.

Ibland ser Stina saker, det är jag övertygad om. Hon kan tvärt vända sig om och liksom skratta och göra små kluckande pratljud mot absolut ingenting. Hon låter på samma sätt när hon ser ett glatt ansikte eller när någon pratar med henne, det går inte att ta miste. Jag blir oftast lite överrumplad när det händer och känner mig som en åskådare, blir alldeles stilla och betraktar hela händelsen, känslan är faktiskt ganska egendomlig.
Ibland ser hon förbi mig på ett särskilt sätt och ler ett hemlighetsfullt snett Mona-Lisa-leende, som om hon besatt svaret på livets gåta. Det gör hon säkert förresten, bara det att vi vuxna pajar det under resans gång.

Jag tror att Stina har en hel drös skyddsänglar, kanske är det någon av dom hon ser. Jag kan komma på tio pers direkt som jag vet skulle skriva under på det. Det känns bra.

At the dentists

Klockan tio imorse infann jag mig hos tandläkaren.

Jag älskar att gå till tandläkaren. Eller ja, åtminstone när man är klar, visst är det väl en underbar känsla att låta tungan glida över de rena, glatta tänderna. Idag skulle vi ta itu med min tandsten. Jag har skrapat bort det en gång förut och då minns jag att jag undrade om det någonsin hänt att de råkat dra ut en tand av misstag någon gång? Ont gör det i alla fall när de rycker och drar, fy tusan. Särskilt om man har tätt sittande tänder utan några mellanrum som jag, då känns det verkligen när de skrapar med den där sylvassa metallkroken in under tandköttet. Man är så underlägsen när man ligger där med öppen mun under en lampa, man är så totalt ovetandes om vad som händer och de kan ju i princip göra vad som helst utan att man ifrågasätter. Det var första gången jag träffade min nya tandhygienist här ute på landet sedan vi flyttat hit, hon hade blänkande vita tänder och ett varmt och fint leende. Bra andedräkt också. Sånt är viktigt, det ska hon verkligen ha för. Kvinnan jag hade inne i stan var rätt hafsig och hade såna där mörka missfärgningar längst in på tänderna. Vad är det för något, vet någon?

Varje gång jag lägger mig för att gapa tänker jag tvångsmässigt på pepparkakor. Jag har verkligen ingen aning om varför, jag gillar dom ju knappt. Kanske tänkte jag en gång att "find a happy place, find a happy place" inför en borrning eller så och så kanske det var juletider och pepparkakor låg närmast till hands och så har det etsat sig fast i tandläkar-be-strong-mekanismen. Vad vet jag. Fast idag tänkte jag inte på pepparkakor, jag tänkte på Bill Cosby när jag såg den där metallskrapan. Den är lite läskig men effektiv, precis som tandläkare. Munhygien är oerhört viktigt, finns det något mer avtändande än en kass andedräkt? Bara ordet andedräkt känns sådär varmt och fuktigt, inte på ett bra sätt.

Från och med nu ska jag köra med tandtråd, mellanrumsborste och fluor minst två gånger varje dag - ja jag vet att man lovar sig själv det varje gång men den här gången menar jag det - för känslan av att vara fräsch i munnen är oslagbar. Men först ska jag låta tungan rulla över tänderna en gång till...

Matchdag

Idag har det varit fotboll för hela slanten här hemma, vi har inte satt en fot utanför dörren p.g.a. otrevligt väder - var inte våren här alldeles nyss?
J var här och tittade på matchen mellan Liverpool och Manchester United och männen satt i soffan med sina supportertröjor och klart Stina ska vara med och stötta också, även om det är en Brynäströja hon har på sig.
Hade hon haft en Man Utd bodie hade den självfallet åkt på istället, men men, man får ta det som finns. Brynäs kan känna sig hedrade.
Själv ligger jag i lä både atletiskt och supporttröjemässigt, jag saknar helt den där lagsportsliga ådern - jag red och tävlade när jag var yngre men that´s about it - har aldrig varit särskilt intresserad heller.
Stina däremot kommer nog bli tvångsmatad av fotboll och allt vad det innebär; redan när hon var nyfödd viskade maken "M a n c h e s t e r U n i t e d..." långsamt och tydligt i hennes öra...

Nåt jag läst

En ny kategori, tillägnat andra bloggar som jag dagligen läser.

Alex Schulman är en av dom. Ibland är han helt sjukt träffsäker och ibland slutar jag läsa och går vidare till nästa. Men det jag läste idag var riktigt kul, han skriver om sin mat-avundsjuka när han var liten, hur han fick sitta och vänta medan kompisen skulle äta, hur andras familjers mat verkade så mycket godare. Haha. Jag har inte mycket alls gemensamt med honom förutom kanske detta, vilket är intressant eftersom jag är delvis uppvuxen utomlands och han är säkert sju, åtta år äldre än mig.

Vi hade också en tråkig, hård och hålig ost, alltid Lätta och alltid osockrade Corn Flakes och lättfil. Start, Havrekuddar eller Frosties var ju som godis enligt pappa. När vi bodde i Tyskland hade vi ibland sån där fejk-Oboy som liksom inte gick att röra så den löstes upp. Glassen var frostig om vi ens hade någon.
Mina vänner i Hamburg hade alltid omsorgsfulla matlådor med perfekta, fina gurk- och morotsstavar och kanske en salamikorv i portionsförpackning. Jag hade en färdig fryspizza.

Och visst är det fruktansvärt att man fick sitta och vänta medan kompisen åt, vilka hemska föräldrar gör så egentligen?
Nej, så ska absolut inte Stinas vänner behandlas. De ska få pannkakor med vispad grädde och hallon och nybakta scones med smör och marmelad.

Bara så ni vet...

... så kanske inte jag kommer rapportera någon vikt på måndag.
Så här är det;
Igår träffade ju jag vänner och kom först till reserveringen och beställde ett glas rött medan jag väntade. Vi beställde in mat, jag valde en slags blandtallrik med kyckling, grönsaker och nån dipp - inte en kolhydrat i sikte vilket passade bra. Sedan fick vi vänta i 100 år på maten. Och vad är det med svenska servitriser? Man behöver ju en visselpipa, de verkar ju inte vilja sälja nånting alls trots att vi viftade med både ögon och händer. Ingen dricks där inte.
En kille i sällskapet, J, fick resa sig från maten och gå till baren och beställa ytterligare en Staro. Uselt! När jag själv var servitris var jag så extremt noga med sånt där och det sitter verkligen i fortfarande. Och då var jag sexton år och kunde ligga flera moment i förväg, innan gästen ens känt att han/hon faktiskt var törstig. Äsch, hursomhelst.
Efter 100 år kom maten äntligen in. Och vad ligger på min tallrik om inte pommes frites, eller jag vet inte vad såna där tjocka pommes heter. Suck. Och jag orkade inte tjafsa, jag var bara hungrig, så då åt jag, fast bara några stycken. Resten av kvällen var dock riktigt trevlig, självfallet tack vare sällskapet!
Men imorse när jag vaknade kände jag mig som ett riktigt praktfetto, uppsvälld som attan och alldeles knepig i magen av de där kolhydraterna. So not worth it.
Jag inser ju att detta kan vara negativt för viktminskningen så därför skjuter jag det till på onsdag istället, då har jag lite tid på mig att rätta till det.
Hela dagen idag har jag känt mig däst och att magen liksom står rakt ut. Hemskt.

Fredag

Stina har fortfarande lite feber, den guppar runt 38 och hon är lite snorig. Besökte doktorn idag eftersom hon låg och klöste sig på bröstet inatt som var ilsket rött, så hon höll både sig själv och mig vaken, det går ju inte.

Jag är inte särskilt ängslig av mig och anser att så länge hon inte verkar må dåligt av det och äter som vanligt är det inte mycket att oroa sig för, feber kan ju vara tänder eller vad som helst. Men nu när det börjar bli besvärande finns det ingen anledning att dra ut på det. Doktorn var inte heller särskilt oroad när han betraktade Stina som hade fullt upp med att riva sönder pappersskyddet på britsen och emellanåt flirta lite med honom.

Mina misstankar om en vanlig infektion i kombination med torr hud bekräftades och vi fick med oss en svag kortisonsalva hem som vi ska varva med en vanlig fet fuktkräm och oljiga bad.

Men smörjningen får maken ta hand om ikväll, jag ska nämligen ut och ta en öl med vänner och det klingar inte bra med lchf, kanske jag tar ett mustigt glas rött istället, mmm.

Trevlig kväll!

Ska det vara så svårt?

Alltså det finns inget mer avtändande än felstavningar i handlingar, böcker eller tidningar som företag skickar ut. Det får inte förekomma för att det är ett sånt... fjuttigt och slarvigt misstag. Jag menar, det är ju bara att trycka på stavningskollen. Det räcker att det är, säg tre felstavningar i en bok så lägger jag ifrån mig den. Den är helt enkelt inte trovärdig längre. Å andra sidan går jag igång på härliga formuleringar också, den sorten som gör att filmspelaren i huvudet börjar rulla.

När jag var yngre kallades jag för lilla tjatmostern. Kanske för att jag är rödhårig, var lite lillgammal och rättade andra barn när de uttalade eller stavade ord fel. Jag vann glass som min svenskalärare fick betala när vi hade tävlat i rättstavning.

Jag är fortfarande den tjatmostern, eller vänta, kanske det kallas bitch nu för tiden, jag vet inte. Men nog kan företagen bättre än så? Imorse läste jag på makens juicepaket (NEJ inte jos) att det var den mest omtycktaste. Omtycktaste? Sånt gör mig illamående.

För ett år sedan

Stinisen var bara en liten groda i magen. Stina var det enda namn vi var helt överens om tidigt i graviditeten, möjligtvis att Oscar hade varit aktuellt om hon hade varit en liten gosse.
Helt sjukt att man inte kände Stina då, nu är det så självklart.



Såhär såg vårt kök ut - eller hela huset rättare sagt som vi köpte fallfärdigt runt julen 2008 för att totalrenovera själva.



Såhär såg köket ut innan vi gick lös med yxa och kofot.



Köket idag.









För ett år sedan flyttade vi ur vår ångestlägenhet på 75 kvadrat på söder, för att temporärt flytta in hos svärföräldrarna medan vi renoverade. Temporärt my ass, det blev ett halvår.


Skinnpumps var favorit-skodonet både till vardags och på jobbet. Nu kan jag vara glad om jag kommer i dem utan att bli påmind om kassler i nät.



På entreprenörskolan, Design & Layout i butik-kursen; vi skulle göra ett säljande skyltfönster. Självklart vilar mitt högklassiga examensbevis i min fina pärm idag. En riktigt rolig distansutbildning.

Sammanfattningsvis... Har hunnit med en hel del, jag känner mig nöjd.

Oopsies

Låtsas-lchf-bröd gjort på ägg och philadelphiaost! Inte så vackra, men vem bryr sig.

Men i allsin dar, jag har ju glömt att lämna viktrapport. Det var lite motgångar i veckan som var, vi vart bjudna på gott födelsedagsfika hos vänner i söndags och då åt jag en kärleksmums, ni vet såna där gudomliga med kladd och kokos, och en bulle med daimfyllning. Ni hör ju, det var dömt att misslyckas.
Så vågen hamnade på -0,6 kg den här veckan, (totalt -5,6 kg) tuffare tag nu, det är mycket fläsk som ska bort! Finns ingen tid att slarva bort!

Här kommer i alla fall ett recept på ett skapligt 'bröd' som man kan ha istället för hamburgebröd, korvbröd, i smörgåstårta, som pannkaka, ja allt möjligt! Allt hänger på kryddning, sötning och smaksättning - jag körde au naturel men nästa gång ska jag sprinkla på lite sesamfrön innan de åker in i ugnen, kan nog bli hur gott som helst. Jag körde med bregott, skinka och gurka, ja som en vanlig smörgås och det smakade ungefär som vitt bröd, dvs inte så mycket, men mörare konsistens.

Du behöver...

3 separerade ägg
100 g fullfet philadelphiaost
1 nypa salt (om man vill...!)

Vispa vitorna hårt, hårt, hårt! Du ska alltså kunna vända bunken upp och ner, som om du gjorde maräng. Vispa ihop gulor och ost. Rör försiktigt ihop alltsammans. Klicka ut 6 högar på bakplåtspapper, in i ugn 150 grader i 30 minuter. Klart!

Hela smeten motsvarar ungefär 480 kcal och 2 kolhydrater.

Sixten

Vår hälsingepojk Sixten är snart ett år och är Stinas stora förälskelse, han är hennes fästman rentav. Jag skojar inte, när han kommer innanför smulans synfält ler hon så stort hennes ansikte förmår och gör allt hon kan för att komma till honom. Påminner lite om en zombiefilm när armarna tar sig fram men inte nederkroppen, om ni kan tänka er?

Vad enkel kärleken skulle vara om vi vuxna betedde oss lika öppet och inte skulle komplicera saker hela tiden.

Hursomhelst så är Sixten lika förtjust i henne - särskilt när hon var alldeles nyfödd och fjunig, då ville han gärna fram, tvätta och vaka över henne. Han lägger sig gärna en bit ifrån henne och bara tittar vad hon gör, ofta pysslar hon ju med en leksak som är lika intressant för honom som för henne (alltså babygym skulle lika gärna kunna kallas kattgym).

Han har fått sig ett par rejäla nyp och ett par oblyga dängor av henne men han har snällt legat kvar tills hon släppt taget och sen kilar han iväg, stackarn. Men det verkar inte skrämma honom - än så länge - vi får väl se om ett par år när hon börjar dra honom i svansen och ska bära honom upp och ner. Nej fy, jag ska försöka uppfostra henne till att man respekterar djur, ibland mer än människor, tycker det är hemskt när barn är elaka mot djur utan att bli tillsagda. Själv är jag uppvuxen med hetlevrade polishundar och fick tidigt lära mig att djur ska man visa stor hänsyn till.

Tillbaka till Sixten, han är verkligen underbar denna katt. Han gör såna härliga icke-katt-aktiga saker. Som häromkvällen när vi skulle ropa in honom så kommer han inte, vilket är mycket ovanligt. Jag kliver i gummistövlarna och tar en lov runt huset. Vem sitter på taknocken om inte Sixten? Jo. Han har tagit stegen upp dit och låg där med benen samlade under magen och tittade ganska uttråkat på mig. Han ramlade ner sen när maken skulle hämta ner honom. Knäppa, älskade katt.

Kinkigt

Stina har varit rätt kinkig de två senaste dagarna, hon har stigande feber och har fått torra, röda utslag på kroppen. Hon gnäller hela tiden, drar i halslinningen på sin tröja och är bara allmänt missnöjd, inte verkar hon ha så mycket aptit heller. Stackars lilla älskade skruttan. Är det såhär det är när de blir sjuka, vilken hjälplöshet.

Jag ringde farbror doktorn det första jag gjorde när telefontiden öppnade, det är ju både på gott och ont att man bor ute på vischan - förhoppningsvis kan vi komma in så snart som möjligt. Hon är verkligen inte sig själv.

Vi var på kyrkis, typ som öppna förskolan igår, och jag tänker på alla leksaker hon slickade på, alla smittor. Hua. Skulle vuxna människor utsättas för samma bakterieflora skulle man ju dö ett snäpp, man skulle aldrig orka stå emot.

Nåja, få se om en rumpalvedon, tutte och tupplur kan hjälpa.

Fördelen med gammal telefon...

Vad kan jag säga. Min mobiltelefon är helt enkelt inte så viktig längre, den glöms bort, den lämnas och förblir oladdad. Jag hör mina vänners frustration. Äsch, värdsliga ting.

Telephone

Kom just hem från en hurtig promenad runt byn, självklart med iPoden i öronen. Min outfit bestod av en svart tofsmössa, militärgrön anorak, rosa läppglans, jeans och boots. För att inte glömma den obligatoriska reflexvästen. Ni kan tro att jag såg het ut. Ähum.
Sitter nu och eftersvettas innan jag hoppar in i duschen.

Hade Lady Gaga och Beyoncés nya hit "Telephone" på hög volym, det är en perfekt promenadlåt och särskilt här på landet när man kan göra små danssteg i all hast när ingen ser. Beyoncé är nog den vackraste tjejen jag vet, hon har sån härlig utstrålning och är sådär underbart chokladmjölksbrun med kurvorna på helt rätt ställen. För att inte tala om hennes röst, my gosh. Och Lady Gaga är skitfräck och gör riktigt bra hits, extra pluspoäng för att hon skriver sina låtar också. Jag gillar att hon är lite halvsnuskigt vulgo.
Visste ni förresten att hon bara är 23 år? För mig kom det som en chock. Två år yngre än mig.

Ni som inte sett "Telephone"-videon borde verkligen göra det, Jonas Åkerlund har gjort den och den är runt 9 minuter lång, riktigt cool. Lite Quentin Tarantino över den. Ska bli spännande att se vad VEVO är för något också.
Ni kan se den här. (OBS! Du behöver vara registrerad på youtube)

Jag är en dålig, dålig mamma

Stina är inte längre så... stilla ni vet. Jag har ju berättat för er om när hon tog sig över sitt allra första hinder i sitt liv, en tröskel. Sedan dess har hennes värld, vårt hus, vidgat sig mer och mer och hon tar sig verkligen överallt nu. Hon har till och med börjat vilja resa sig mot saker.

Hennes senaste upptäcktsfärd var mellan stolsbenen under köksbordet, helst i lite sicksackmönster. Sedan försökte hon åla runt mina ben på samma sätt medan jag stod och donade med frukosten, men inte med samma framgång. Hon gillar utmaningar, minst sagt.

Och i mitt senaste inlägg berättade jag hur man känner sig som en kass förälder ibland. Tja, vad kan jag säga - igår hände det jag aldrig trodde skulle hända mig - jag har själv tyckt, när jag hört talas om det, att sånt råkar bara usla föräldrar ut för. Stina ramlade ner från sängen! HUR kan det hända?! Och jag säger precis som de där andra föräldrarna, att det hände på två sekunder. Jag lade henne, som så många gånger annars, mitt på dubbelsängen och bullade upp runt omkring för att hämta ett par strumpor i hennes byrå, en meter från sängen. Hon började åla sig lite som vanligt, men hon har inte samma schwung som på golvet eftersom det är mjukt och trögt. Men tydligen så fick hon till det den här gången.

Och där låg hon, och tro mig, videon spelas upp gång på gång i mitt huvud och är lika ångestladdat varje gång, och grät av chock. Tack och lov för det förresten, tänk om hon varit tyst! Jag höll henne länge och nära, tröstade och pussade och SKÄMDES ska ni veta. Hela dagen skämdes jag igår. Stina var sitt vanliga soliga jag, så totalt förlåtande och det fick mig att skämmas ännu mer. Idag känns det lite bättre, när min omgivning garanterat mig att det händer i princip alla förr eller senare.

Men nu vakar jag henne som en hök och maken har lagt en beställning på en specialgjord grind till vår trapp. Jösses, flickan är ju bara halvåret. Hur ska det då bli när hon kan gå...?!

Bebistidens väl bevarade hemlighet

2 veckor.


När H och E var här pratade vi lite om den allra första bebistiden. De har inga barn själva ännu men de var hos oss på besök när Stina var runt fem-sex veckor och i princip hängde vid mina tuttar hela kvällen. Emma berättade att hon vart lite avskräckt, och med all rätt.

Jag har glömt det mesta av den där tiden faktiskt, eller har jag kanske förträngt, jag vet inte. Men jag minns den där känslan, ibland kunde man sitta på toaletten med en skrikande bebis i knät och hoppas att man kunde slappna av tillräckligt för att kunna uträtta sitt behov. Man var förstoppad, skitig, hungrig och en mjölkslav för den där lilla hjälplösa krabaten som var både ett monster och en ljuv fjäril. Det var underliga känslor. Jag kommer ihåg att jag ringde Andreas på jobbet och sade mycket sakligt att det här funkar inte, jag ställer helt enkelt inte upp på det här nu.

Alltså varför säger ingen något? Står det skrivet någonstans i mödraskapets stadgar att den första tiden - som är en ren och skär blandning mellan himmel och helvete och hela livet vänds upp och ner - får absolut inte under några omständigheter nämnas. Att ungen skriker så fort den läggs ner, att man sitter fastkedjad i soffan med en kräklapp som viktigaste klädesplagget, förutom en sur morgonrock dränkt i bröstmjölk. Var bara glad om ungen kan sova själv nån timme så du hinner äta, gå på toaletten och med lite tur duscha åtminstone en gång om dagen.

Visst, det är en rätt tuff tid och man måste ta sig igenom den. Man kanske kan se det som ett slags barnkörkort. Okej, kanske ett dåligt exempel eftersom det inte finns någonstans att reklamera en bebis (tack och lov) men har man klarat den tiden kan man nog klara det mesta. Och nu snackar jag ur egen synvinkel, utifrån hur Stina var, hon kunde vara ett riktigt litet monster ibland. Nästa bebis kommer bli bra mycket enklare, i alla fall kommer jag vara förberedd på ett helt annat sätt. Fast å andra sidan har man ju då ett storasyskon också.

Men det är ju det som är charmen med att vara förälder. De kan vara hur vidriga och jobbiga som helst de små och man kan titta på dem med en slags apati när de skriker hysteriskt, man känner sig som världens sämsta mamma för att man inte vet hur man ska få dem glada igen men man älskar ju denna lilla person så oändligt trots att de bara visar en massa missnöje och ingen som helst tacksamhet. Men så helt plötsligt är den där tiden förbi och man fattar inte riktigt vad som hände. Där är jag nu. Stina är ju gudskelov en helt annan liten person nu, inte alls samma tjej. Någonstans runt två-tre månader vände det ganska drastiskt och jag har verkligen ingen aning om varför.
Kanske får man inte veta för att man inte kan föreställa sig. Och för att det är över och förträngt inom ett par veckor.

Vem vann?

Stiltje på tv-fronten.

Jag vaknade runt femsnåret imorse av att Stina skrek i sin spjälsäng. Det brukar betyda tutte. Eftersom hon är en liten tjockis och i teorin inte behöver nattmål lät jag henne ligga ett tag för att se om hon kanske skulle somna om. Hon låg nog och gnölade i en tre minuter, sedan hörde jag istället katten börja gnöla utanför vår sovrumsdörr också. Han var nog värre och jag insåg att jag måste övertyga honom att bebisen inte var övergiven och öppnade dörren, annars skulle han stå där hela morgonen och ängsla sig.


Han smet in - han får absolut inte vara i sovrummet - hoppade upp på vår säng och ställde sig på bakbenen lutad mot spjälsängen. Hon tystnade när hon såg hans lilla oroliga ansikte, Sixten är hennes stora förälskelse.


Han hoppade ner när han såg att det verkade okej och så fort han försvann började hon gråta igen. Äsch, jag plockade upp henne, lade henne hos mig och försökte somna om. Eller inte. Så här sitter jag nu, klockan är strax efter sju och lillpruttan har ätit lite gröt och gör nu en besvärande morgontoalett.

Kikade just in på facebook. Jag glömde naturligtvis helt bort Melodifestivalen igår, och jag förstod att jag skulle göra det. Jag borde ha sett det. Idag ska vi till vänner och fika och man vet ju att ämnet kommer dyka upp och där kommer jag sitta med totalt ointresserad, glasartad blick för jag har ingen aning. Men det verkar som en Anna vann? Var det hon med Conversedojorna? Eller med sneda tänderna? Äsch, jag googlar eller kollar Aftonbladet. Vad kan jag säga, lysrör och fejkad vind är helt enkelt inte min grej.

Var det så det kändes...

Min bror och hans E var här igårkväll, de som ska gifta sig i sommar och det är bröllopet som vi ska vara toastpar på. De kom från Götlaborg med tåget och var framme rätt sent hos oss men vi öppnade ett par flaskor vin och började smutta ganska direkt. Gott var det. Och längesen!

Och jo jag ammar fortfarande men på kvällen fick pruttan välling men på morgonen ammade jag och hon lever fortfarande. Dessutom vart det inte mer än några glas och jag tror man har två hyfsade katalysatorer som rensar ut det mesta.

Hur som helst, anteckningsblocket åkte fram och vi gick igenom alla deras planer. Det är ett härligt upplägg och jag ser verkligen fram emot den här helgen! Jag har nog inte nämnt det innan men jag är sömmerska och har även fått hedersuppdraget att sy brud- och tärnklänningarna och det kliar verkligen i mina fingrar. Jag är så sugen att hugga in redan nu.

För ett par år sedan hade jag en liten butik/syateljé som gick riktigt bra men jag pajade min absoluta favoritsyssla - att sy. Jag tvärlessnade på att arbeta ensam och att det mesta kändes träligt, hur bra betalt jag än fick, och lade helt sonika ner alltihopa, skaffade ett vanligt jobb och packade undan min overlock, alla tyger, maskiner och trådar. De har legat ångestladdat undangömda nu i två år. Men nu börjar äntligen motivationen komma tillbaka igen.

Det blev en sen kväll, mycket diskussioner, bröllopsplanering och en hel del vin. Och imorse när skruttan ville upp tjugo i sju, mindes jag hur det kändes att vakna när ögonlocken känns som två ostskivor och man är alldeles tussig i hela kroppen. Nej, det är inte riktigt värt det faktiskt. Eller jo det är det, men inte i det ögonblicket.

Så, så snart de tog tolvtåget vidare i landet lade hela familjen sig i sängen och sov och grisade till tresnåret. Helt underbart skönt, tack Stina för att vi fick göra det. Nu är hon lunchäten och utvilad och jag är en alert mamma igen. Dagen spenderas fortsättningsvis inomhus och jag funderar på att glutta lite på melodifestivalen ikväll så man inte är helt off när eftersnacket dras. Kanske. Vad ska ni göra?

Dagens lunch - lax med räkröra

Det är ju fredag, klart man ska lyxa till det litegrann.


Jag blandade hälften fullfat keso, hälften fullfat creme fraiche, i med lite hackad purjo, räkor och nymalen svartpeppar. Rör om. Inte så svårt. Hade jag haft lite röd eller svart kaviar hade det åkt i också. Har lite röra kvar som blir perfekt på avokadohalvor imorgon.
Laxfiléerna bakades som de var på bakplåtspapper i varmluftsugn 150 grader i typ 10 minuter. Lite gurka till det och två kokta ägg, mums!
(En filé och ett ägg hade räckt, gosh vad mätt jag blev.)

Lågkalori men ändå fett, perfekt!

Är det inte lite likt?

Ibland när Stina skrattar formas hennes mun till en perfekt trekant, som en liten båt. Självklart är detta omöjligt att fånga på bild men nära får duga.
Tänker man på knubbigheten kanske Cartman hade varit den som passat bäst.

Såna här klipp...

... gör mig alldeles blödig.

Sexmånaderskoll

Stina när hon var 5-6 veckor.


Jag kan inte fatta att pruttan är sex månader. Det var ju alldeles nyss man hade det där lilla paketet, den där grönsaken som skulle bytas på, matas, kläs och tröstas dygnet runt. Nu är hon ju minst sagt en egen liten person och definitivt vare sig ett paket eller en grönsak längre. I wish.

Hon fick andra svängen vaccin idag och som vanligt började läkare, sköterska och assistent fnissa när hon började tjuta. Till och med tjejen i väntrummet fnittrade när vi kom ut. Visserligen höll det bara i ett par sekunder men hon kan verkligen göra sig hörd vår lilla madame. Nästan lite synd att man knappt hör de där fantastiska tonarterna längre, jag hoppas innerligt att de inte utvecklas bort på nåt vis.

Nåja, hon ligger fortfarande fint på kurvorna, nu är hon 68 cm, väger 8,6-nånting kg och huvudomfånget låg runt 43,5 om jag inte missminner mig. Läkaren sade att det inte gör något om hon inte äter så bra någon dag, det fanns definitivt att ta av menade hon, att Stina var en rejäl liten tjej. Och särskilt eftersom hon nästan kryper och ändå går upp mycket i vikt.
Ha! Det skulle minsann sköterskan ha fått hört när Stina var alldeles nyfödd och låg under kurvan, när hon var så extremt snabb med att rekommendera ersättning utan att ens ge mig minsta råd i hur jag kunde göra för att få upp mjölkprodouktionen. Men envis som jag var kontaktade jag amningshjälpen som definitivt tyckte att jag skulle byta barnmorska och efter det svävar Stina högt uppe på kurvan. In. Her. Face.

Jag har lärt mig en sak inför nästa bebis - att inte lyssna på så mycket råd och rekommendationer utan helt enkelt göra på sitt eget sätt. Att bebisen är nöjd och glad, skiter och pinkar är det bästa betyget man kan få.

Förresten! Har fått en del frågor gällande 5 minutersmetoden och om det fortfarande funkar bra - sedan kväll 6 är det bara att lägga ner en vaken Stina och utan ett knyst somnar hon. Så ska det va!
Och tusen tack för alla positiva kommentarer, både på nätet och ansikte mot ansikte!