Jag har mer erfarenhet av att uppfostra hundar än barn. Men jag tror inte det är så dumt att köra lite samma taktik - vara konsekvent, disciplinerad med ganska strikta rutiner, sånt är ju även barn trygga med.
Stina utforskar sin omgivning mer och mer, allra helst sånt där som hon ska låta bli, som Sixtens matskålar, eluttag och att suga på kablar och sånt. Nu ska man ju börja säga ifrån ordentligt så hon lär sig, hon är ju inte dum och det är lika bra att hon får lära sig nu vad som inte är okej.
Aj-aj är ju en klassiker, men så säger man ju inte i verkliga livet, det är ju utan tvekan ett slags s.k. barn-ord, samma som med Aja-baja. För min del säger jag nog hellre nej, det är ju trots allt det Aj-aj betyder, bara det att man har krånglat till det lite i tron om att man har förenklat. Eller? Kanske nej är ett för starkt ord? Fy är man ju van vid i samband med hundar men då har man kanske greppat dom i nackskinnet också och det känns ju lite onödigt. Att spänna blicken och se stenhård och gravallvarlig ut samtidigt som man skakar långsamt på huvudet och säger "Neeeeeej..." är ju också en klassiker, men när jag gör det skrattar Stina bara, rycker på axlarna och fortsätter krypsläpa mot sitt förbjudna mål.
Kom just på mig med att ta ifrån Stina mina hörlurar som hon vill stoppa i munnen och naturligtvis håller hon ännu hårdare, gärna med ett litet hånflin också. Jag säger "Loss Stina, loss." Voff.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar