Bebistidens väl bevarade hemlighet

2 veckor.


När H och E var här pratade vi lite om den allra första bebistiden. De har inga barn själva ännu men de var hos oss på besök när Stina var runt fem-sex veckor och i princip hängde vid mina tuttar hela kvällen. Emma berättade att hon vart lite avskräckt, och med all rätt.

Jag har glömt det mesta av den där tiden faktiskt, eller har jag kanske förträngt, jag vet inte. Men jag minns den där känslan, ibland kunde man sitta på toaletten med en skrikande bebis i knät och hoppas att man kunde slappna av tillräckligt för att kunna uträtta sitt behov. Man var förstoppad, skitig, hungrig och en mjölkslav för den där lilla hjälplösa krabaten som var både ett monster och en ljuv fjäril. Det var underliga känslor. Jag kommer ihåg att jag ringde Andreas på jobbet och sade mycket sakligt att det här funkar inte, jag ställer helt enkelt inte upp på det här nu.

Alltså varför säger ingen något? Står det skrivet någonstans i mödraskapets stadgar att den första tiden - som är en ren och skär blandning mellan himmel och helvete och hela livet vänds upp och ner - får absolut inte under några omständigheter nämnas. Att ungen skriker så fort den läggs ner, att man sitter fastkedjad i soffan med en kräklapp som viktigaste klädesplagget, förutom en sur morgonrock dränkt i bröstmjölk. Var bara glad om ungen kan sova själv nån timme så du hinner äta, gå på toaletten och med lite tur duscha åtminstone en gång om dagen.

Visst, det är en rätt tuff tid och man måste ta sig igenom den. Man kanske kan se det som ett slags barnkörkort. Okej, kanske ett dåligt exempel eftersom det inte finns någonstans att reklamera en bebis (tack och lov) men har man klarat den tiden kan man nog klara det mesta. Och nu snackar jag ur egen synvinkel, utifrån hur Stina var, hon kunde vara ett riktigt litet monster ibland. Nästa bebis kommer bli bra mycket enklare, i alla fall kommer jag vara förberedd på ett helt annat sätt. Fast å andra sidan har man ju då ett storasyskon också.

Men det är ju det som är charmen med att vara förälder. De kan vara hur vidriga och jobbiga som helst de små och man kan titta på dem med en slags apati när de skriker hysteriskt, man känner sig som världens sämsta mamma för att man inte vet hur man ska få dem glada igen men man älskar ju denna lilla person så oändligt trots att de bara visar en massa missnöje och ingen som helst tacksamhet. Men så helt plötsligt är den där tiden förbi och man fattar inte riktigt vad som hände. Där är jag nu. Stina är ju gudskelov en helt annan liten person nu, inte alls samma tjej. Någonstans runt två-tre månader vände det ganska drastiskt och jag har verkligen ingen aning om varför.
Kanske får man inte veta för att man inte kan föreställa sig. Och för att det är över och förträngt inom ett par veckor.