Stina är inte längre så... stilla ni vet. Jag har ju berättat för er om när hon tog sig över sitt allra första hinder i sitt liv, en tröskel. Sedan dess har hennes värld, vårt hus, vidgat sig mer och mer och hon tar sig verkligen överallt nu. Hon har till och med börjat vilja resa sig mot saker.
Hennes senaste upptäcktsfärd var mellan stolsbenen under köksbordet, helst i lite sicksackmönster. Sedan försökte hon åla runt mina ben på samma sätt medan jag stod och donade med frukosten, men inte med samma framgång. Hon gillar utmaningar, minst sagt.
Och i mitt senaste inlägg berättade jag hur man känner sig som en kass förälder ibland. Tja, vad kan jag säga - igår hände det jag aldrig trodde skulle hända mig - jag har själv tyckt, när jag hört talas om det, att sånt råkar bara usla föräldrar ut för. Stina ramlade ner från sängen! HUR kan det hända?! Och jag säger precis som de där andra föräldrarna, att det hände på två sekunder. Jag lade henne, som så många gånger annars, mitt på dubbelsängen och bullade upp runt omkring för att hämta ett par strumpor i hennes byrå, en meter från sängen. Hon började åla sig lite som vanligt, men hon har inte samma schwung som på golvet eftersom det är mjukt och trögt. Men tydligen så fick hon till det den här gången.
Och där låg hon, och tro mig, videon spelas upp gång på gång i mitt huvud och är lika ångestladdat varje gång, och grät av chock. Tack och lov för det förresten, tänk om hon varit tyst! Jag höll henne länge och nära, tröstade och pussade och SKÄMDES ska ni veta. Hela dagen skämdes jag igår. Stina var sitt vanliga soliga jag, så totalt förlåtande och det fick mig att skämmas ännu mer. Idag känns det lite bättre, när min omgivning garanterat mig att det händer i princip alla förr eller senare.
Men nu vakar jag henne som en hök och maken har lagt en beställning på en specialgjord grind till vår trapp. Jösses, flickan är ju bara halvåret. Hur ska det då bli när hon kan gå...?!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar