Sista månaden

Jag fick jobbet!

Ni kan tro att jag är glad och framför allt oerhört smickrad!

En flygbiljett och ett hotellrum är nu bokat för första mötet tillsammans med de andra cheferna i Sverige som alltså äger rum i mitten på november, även om jag inte officiellt börjar förrän den 1 december. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att jag fick detta drömjobb och med en - så som jag förstod det - rätt kraftig marginal. Det känns otroligt bra att återgå till min favoritbransch av dem alla, kläder. Det är och kommer alltid vara min grej, being a seamstress and all.

Men även om det känns oerhört bekvämt att numer vara A´s sugarmama så innebär det samtidigt att jag måste lämna min älskade Stinabubbla som jag lyckligt lullat runt i, i nästan 1½ år. Jag lämnar nu över stafettpinnen (dränkt i dregel, bebisbajs och burkmat) till A med lite vemod i mammahjärtat, ett nytt kapitel börjar nu.

Tick tack

Just nu går jag med blandad förbesvikelse och förhoppningsfull förväntan och bara väntar. På det där förbenade samtalet som antingen ger mig en chefsbefattning på ett arbete jag verkligen vill ha, där jag passar perfekt och vet att jag skulle ge järnet för. Imorgon är slutdatumet.
Samtidigt som jag hela tiden försöker intala mig själv att jag ju faktiskt redan har ett trivsamt jobb med härliga arbetskamrater och i en bransch som jag gillar. Shoes you know.
Nåja, allt har en mening.

Måndag

Vad är det med måndagar egentligen? Varför tycker man att när ska det påbörjas något stort så gör man det en måndag? Som det här med dieter exempelvis. Är det av praktiska skäl - så att man har bättre koll på hur många veckor man genomlidit?
Nåväl. Jag är sådan själv och för min del är det nog just det, jag behöver en början och ett slut. För nog är väl måndagar just starten på en ny vecka, det kan nog de flesta hålla med mig om.

När jag väntade Stina gick jag upp hela trettio fantastiska, fruktansvärda, vätskefyllda kilon. Från 67 till 97. Jo. Jag var uppe och nosade på hundra kilo. Jag kan nästan ångra att jag inte satsade fullt ut de sista dagarna och tröck i mig några extra Marabou mjölkchoklad så jag hade kunnat skryta med att jag vägde 0,1 ton. Deprimerande.
Men något som inte är deprimerande är att jag är ganska långt ifrån den vikten idag och jag kommer aldrig någonsin tillåta mig själv inför nästa bebisbakande att bli så stor igen, min gräns är max - jag repeterar - max tjugo kilo. För de första femton svischade förbi ganska obemärkt men jag har fortfarande en hel del härligt hull att få bukt med.
Och det är just därför jag skriver det här - jag ska som så många andra börja rapportera måndagsvikt. Fast en fiktiv sådan, jag tycker helt enkelt att jag väger för mycket för att hänga ut det här och vad tusan, lite kvinnlighet kan man väl få behålla?

Dagens vikt är alltså 120 kilo. Japp. Vad tung man är alltså. Detta borde innebära dubbla sittplatser på bion (möjligtvis extra breda) och jeans som nöts blanka mellan låren. Kan knappt sitta med benen i kors. Verkligen dags att loosa litegrann eller vad säger ni?

Note to self: Stina 13 månader

- Besök hos bvc. Skruttan vägde 11980g, var 82 cm lång och 47,5 cm runt huvudet. Ganska precis 1,5 snäpp över det som anses normalt på samtliga kurvor. Fick samtidigt två vaccinationssprutor i vardera lår och lyckades slita sig ur sköterskans grepp av ren överraskning. Hon hävdade att hon aldrig kunde tro att en ettåring kunde vara så stark.

- Leksakerna är inte så intressanta. Helst går hon omkring med ett stort äpple som hon tar hand om en hel dag och småtuggar på för att slutligen plumsa ner det i toaletten. Som hon även gjorde med min iPhone. Yay.

- Pojk- och flickmallarna kan slänga sig i väggen. Stina äger inte en enda docka, faktiskt helt utan anledning, kanske lata föräldrar som inte bryr sig om just det. Ändå, när vi är på kyrkis (öppna förskolan) går hon ibland och bär på en docka och gosar in sig i den och kör runt med en liten docksulky. Hon brummar även med bilar och kör med dem på golvet. Hon gillar även verktyg och hammare som hon bankar med på väggen.

- Hon älskar mat! Till frukost äter hon en vuxenportion havregrynsgröt med äppelmos och standardmjölk. Banan till mellanmål, vanlig mat till lunch. Ett äpple som hon gnager på under eftermiddagen. Vanlig mat till middag och sedan en flaska välling på 300 ml. Hon får inte - under några omständigheter - sötsaker, bullar, godis whatsoever. Speciellt inte eftersom hon är så nöjd ändå.

- Hon gillar kyrkis. Ställer sig ofta på bordet och håller tal och pekar med hela handen. Tycker det är kul att bli runtskjutsad i rallyfart på Bobby-bilen och att suga på småprylarna som dräller (mm bakterier). Sitter helst i sångledarens knä medan det är sång, pillrar på gitarren när den används. Dansar. Gör imse-vimse-rörelser, särskilt när regnet faller. Tigger/snor ofta fika av de andra barnen/vuxna om vi inte hunnit satt oss än.

- Att bada is the shit. En gång tömde hon hela badrumsskåpet, inklusive parfymer, trosskydd och sådant i badbaljan så vattenytan blev helt täckt av prylar. Sedan satte hon sig själv i badet och var väldigt nöjd över sitt verk naturligtvis. Nu är skåpet igenbommat.

- Sover mellan 19:30-07:00 utan avbrott. Yes yes yes.

- Säger "taba" till tandborste (som är hennes favoritgrej), "bampa" till lampa och såklart "mamma" och "pappa". Vinkar hejdå självmant och imiterar djur-ljud. "Bass" betyder varmt som i het mat eller varmt vatten. Har koll på olika människors namn och hur olika djur ser ut.

- Rotade i min sminkväska, fick tag på en ögonskugge-applicerare. Ställde sig framför spegeln och började måla sitt lilla ögonlock. Och jag sminkar mig kanske tre gånger i veckan, jösses.

- Gillar hårdrock och fortfarande RnB, satte på Celine Dion häromdagen och det fick godkänt det med. Har börjat headbanga men fortfarande är det mestadels höftböj som gäller. Började dansa när hon kunde stå, runt nio månader kanske.

- Lyckades klättra ur spjälsängen en morgon. Hann fånga henne i fallet, thank God. Nu är den extrasänkt. Funderar på att ta bort en kortsida så hon kan klättra ur själv på morgonen.

- Pussas. Bits. Kramas, både på beställning och självmant.

Så. Det borde täcka historiken ett tag, nu kan jag känna mig lugn - jag har nog fått med det viktigaste.

Herr Sergel på besök

Jag har lyst med min bloggfrånvaro den senaste veckan, detta på grund av en glömd obetald faktura sedan augusti. Eftersom vi betalat andra fakturor sedan dess har det blivit ett ekonomiskt virrvarr av pengar och det är fortfarande oklart hur fakturan ser ut som vi tydligen missat. Nåja, nu har jag återigen en tillfällig navelsträng till omvärlden i form av en liten sticka från Telia. En vecka fri surf slash djupa andetag av frisk luft i cyberspejs.
Så lätt blir ni inte av med mig.

Här och nu

Kom just hem från ett Zumbapass, något som alltid får mig att må bra. Även om jag tycker att Afro är snäppet roligare, älskar jag musiken, rörelserna, koreografin. Nu börjar jag känna ordentlig träningsvärk också, det gjorde jag inte förr. Antagligen för att jag kan stegen och låtarna nu.

Annat som också får mig att må bra är vin.
Singstar.
Shoppa.
Vackra tyger.

Och vin.

Dålig förälder

Idag hade jag och lilla S en väldigt enkel och till synes alldeles skön och behaglig dag. Men bakom eftermiddagens lilla schema döljer sig en dimma av ganska uselt föräldraskap enligt mig, eller kanske det är en tolkningsfråga. Jag och primadonnan är av samma skrot, korn och diamanter i alla fall, den saken är då helt klar. Antagligen just därför jag blir så hjärtligt ilsken på henne ibland. Det här hände:

Efter vår sedvanliga middagslur och en trevlig lunch tillsammans packade jag vagnen full med paket som skulle läggas på posten och klädde på en liten tjej och även mig själv. Solen sken, vilken underbar höstdag det var idag! Vi traskade över åkrarna och ängarna, uträttade lite ärenden och stannade till vid en lekpark på vägen hem så Stina skulle få sträcka på benen. En liten 2½ årig grabb kom han med, vi kan kalla honom Kalle, och blev genast Stinas idol. Hon var allmänt lillasyster-dryg på honom, hängde efter, försökte ta hans spade, imiterade och drog till sist av honom hans mössa. När hon, som märkligt nog var lika stor som honom trots 1½ års skillnad mellan dem, försökte sätta sig i Kalles knä fick han nog och gav henne en knuff. Då lackade hon ur och började stortjuta och det var väl då helvetet bröt ut kan vi säga.
Ingenting vart riktigt bra igen, inte ens rutschkanan var kul längre.
Jag tittade på klockan och insåg att vi varit i lekparken i nästintill en timme och förstod att hon var rätt trött - klockan var nu runt 17:30 och det var dessutom snart middagsdags. Under högljudd galen-psycho-monsterskrikprotest bäddade jag ner henne i vagnen och började rulla hemåt.
Nä. I princip h e l a vägen hem fick jag lyssna till detta demoniska illvrål och hon liksom kastar sig bakåt som om hon var besatt av något, hade hon varit en vuxen människa hade jag rått henne att söka psykiatrisk hjälp. Minst. Och det händer något inom mig när hon blir sådär fantastiskt jobbigt envis, vilket ofta händer när hon blir överstimulerad, jag blir liksom så frustande irriterad att jag till slut bara vill sätta henne på vägen och ärtigt säga "Så. Men kliv ur vagnen här då. Gå tillbaka de två kilometrarna till lekparken då. Gör vad du vill. Hejdå." och gå hem. Det gör jag naturligtvis inte men ändå.

Och jag har något principfast inom mig att såna här enkla grejer liksom ska funka, jag vill inte kompromissa när det kommer till självklarheter som att sitta i en vagn i tjugofem minuter. På hemvägen, medan odjur... prinsessan dåsade till av allt gråt, tänkte jag att nästa gång ser jag till att gå både ut och hem tidigare helt enkelt, vi hade ändå varit ute på vift flera timmar och det vart nog lite för sent för henne. Uppenbarligen gjorde jag nåt knasigt som fått henne på detta otrevliga humör och jag måste ju försöka lära mig något av den här dryga incidenten.
Hon vaknade när jag dunkade upp vagnen för hustrappan och var på väg att börja tjuta igen. Men så fort vi kom innanför dörren - sådär bara - vart hon helt lugn igen och gav mig världens största kram med tjockkinden mot mitt nyckelben. Länge.
Hon tar verkligen fram det allra bästa, och sämsta ibland, hos mig min älskade lilla skrutta. Och jag gör nog samma med henne.

Resor jag tar

Det kan räcka med att känna en doft, höra en låt eller se något särskilt för att slungas bakåt i tiden och få den där exakta nostalgikänslan. Man är genast tillbaka till just den där perioden, man får tillbaka samma känslor och tankar. Idag hade jag en sådan upplevelse.

När Stina var en pytteliten bebis brukade jag lägga mig med henne i vår säng och ligg-amma och ha en skiva spelandes, ett 45-minuter långt spår med djungelljud. Idag vid lunchluren satte jag på den igen och direkt var jag tillbaka. Lite vemodigt men samtidigt så fantastiskt och det märktes tydligt att även Stina kände igen de där aporna och palmerna som svajade.

Hösten är också en sådan tid, särskilt kastanjeträd ligger mig varmt om hjärtat. Även gigantiska ekar och andra bladträd med sina otroliga färger och mäktiga stammar. Det är något särskilt med de där enorma träden och deras storhet, jag blir alltid lite blown away när jag stannar och tittar på dem.
Jag tänker på hur jag gick här på grusvägarna, med min musik i öronen och en nyfödd liten Stina sovandes i vagnen. Jag kan inte fatta att det redan gått över ett år.

Andra saker som också har en nostalgisk effekt på mig är höstens krispiga, klara och höga luft och även ironiskt nog avgaser sedan vi bodde i Tyskland och vi barn pendlade till privatskolan i Hamburg med vår chaufför och minibussen. Jag minns att vi åkte igenom ett slumkvarter med för mig främmande ord sprayade på stora grå blockhus för att sedan glida igenom den tjusigare delen av stan med boutiquer och parker. Innocentiapark som låg i närheten av vår skola. För ett par år sedan gick jag där och jag vill verkligen åka dit igen.

När jag känner parfymen Poême eller Oilily.
Och när jag öppnar mamma och pappas linneskåp och känner doften av nytvättade lakan, deras lakan, blir jag fem år igen och ligger nybadad i mitt flickrum. Eller om jag burrar in mig i Sixtens päls minns jag alla våra älskade hundar vi har haft genom åren, särskilt vår vackra schäfer Tilda. När jag känner doften av en cigarett är jag på massor av platser; jag är 8 år på Hansa Park och det är någon i närheten som röker eller jag själv som 19-åring på Sams Bar i Köpenhamn och jag sluddrar glatt med någon jag träffat. Det är fantastiskt hur hjärnan funkar, jag kan fortsätta i all oändlighet med alla dessa trippar jag tar.
Framför allt ska det bli väldigt kul att se allt detta, hela denna barndomsresa, på nytt och genom Stinas ögon i hennes värld. Jag hoppas innerligt att den blir minst lika bra som min.

Hos frisören

Äntligen lite fason på barret!

Efter att ha letat länge och väl efter en duktig frisör hittade jag en specialist på lockigt hår. "Om en frisör föreslår att du ska klippa upp och tunna ur ska du gå någon annanstans" är hennes motto. Ha! Hur många gånger har man inte hört det?

Dessutom är hon förespråkare för balsam-metoden, eller "no poo" som den egentligen kallas.

Så urtunningskammen lös med sin frånvaro och efter 15 cm vasst avkapande, flera rejäla lager hår bortklippt så kan min hårbotten äntligen andas igen och lockarna få härja fritt!

Fantomen på operan

För några år sedan pratade alla om boken Gömda av Liza Marklund. Hur bra den var, vilket monster hennes utländska pojkvän med de mörka ögonen var, hur han misshandlade henne och hur hon föll offer för hans typiska manipulativa sida och var tvungen att fly landet för att överleva.
Så, när jag och maken skulle iväg på en lång resa stod den där bland pocketböckerna, kanske på topplistan. Jag köpte hela serien och läste dem allesammans inom loppet av någon vecka.

Jag ska erkänna, de var bra. Fängslande, skapligt välskrivna och upprörande. Precis som den här typen av historier ska vara, särskilt eftersom det hävdades vara en sann sådan.
Men när jag menar upprörande syftar inte jag enbart på Mias olyckliga öde, huvudpersonen i boken. Jag blev även väldigt arg och ilsken på henne.

Förstå mig rätt nu, eller försök åtminstone, när jag säger detta - idioter finns det verkligen gott om. Det finns oerhört många, både kvinnor och män, som föds på en särskild plats här på jorden. Elaka människor. Vad de förtjänar i sin tur kan diskuteras i all oändlighet men det jag blir så arg på gällande just de här böckerna är hur märkligt Mia stundvis agerar. Det fanns vissa gråzoner i böckerna där jag spontant kände, men herregud, han ger sig på barnen, gör något!

Jag är lite i samma situation i verkligheten också. Jag ser på när en fruktansvärd akt utspelar sig i min närhet och jag är en åskådare. Det handlar också om en lika illa funtad man som gör sitt barn och barnets mamma till ett levande helvete och han försöker fortfarande, på de mest vridna sätt, att fortsätta ha kontroll över henne och hennes lycka trots att de inte lever ihop. Men på något sätt kan jag i smyg tänka att "Hur kan man tillåta det hända?"

Kanske är jag naiv?
Jag tar Stina som referens. Om något mörker, någon ondska, på något sätt närmade sig henne skulle jag offra mitt liv flera gånger om för att hålla det borta. Jag skulle slåss på det mest övernaturliga sätt som bara en mamma kan och jag skulle skydda min unge, även om det innebar att jag själv blev ett monster.
Varför orkar man inte ta fighten som dessa kvinnor hävdar? Hittar man inte kraften att vägra leva i ständig skräck, både för sitt eget och sitt barns liv? Vad kan bli värre?
Just de här frågorna gör att jag saknar den allra sista millimetern empati.

Jag vill tillägga att jag har själv aldrig behövt vara i en sådan situation och självklart är jag medveten om att jag kan ha förfärligt fel. I såna fall står jag naturligtvis för det.
Det som retar mig allra mest är att den mörka mannen i min verklighet är en ganska offentlig person och som har vridit så talangfullt på sanningen och ingen skulle någonsin kunna drömma om vad han har gjort. Ironiskt nog svartmålade han själv sin systers förra man för att vara en sådan person, just den han själv är.
Sanningen kommer komma fram, hans barn kommer ställa frågor och kommer att få svar. Det är min enda lilla tröst i hela den här sörjan.

Och om du läser, du skådespelare, så ska det baske mig bli en ära att få se slutet på den här pjäsen. Du kommer att bli avslöjad.

The apple of my eye

Är det så enkelt?

I fredags kom maken hem med en jättefin bukett blommor.
Cynikern i mig kisade med ögonen, bet ihop och log lite snett undrandes varför?

- Därför att jag älskar dig.

Så enkelt och så fint. Allt måste inte vara så komplicerat jämt.