Vissa dagar blir bara skitdryga. Stina är allmänt gnällig och trökig, hänger i byxbenet och ingenting är bra. Man gör allt. Erbjuder favoritmaten, nä, byter blöja, nä, leker, nä, bäddar ner mysigt i vagnen på långpromenad, nä, lägger sig på golvet och agerar klätterfort, nä, testar att sova en stund, nä, fuck that. Ingenting duger, du är bara helt kass. Till slut vill man bara i princip sätta henne i spjälsängen och ta bilen nånstans och supa sig full. Den nivån är det på.
Att en sån liten prutt kan suga så mycket energi.

Andreas hade en sådan drygdag igår.
När jag kom hem från jobbet var han helt slut, bruten och mentalt utmattad och han har en ängels tålamod kan jag tillägga så han är inte särskilt lättirriterad. Det var hans första drygdag så han var i lätt chock faktiskt.
Ha! Äntligen kan jag känna. Äntligen lite förståelse.

Tampongplock

Och med detta är det offentligt; jag har fått min mens. Suck.

Myter om rödhåriga

"Åh hon är ju rödhårig..." säger folk ofta med ett snett, drömskt leende när jag och lilla S är ute och rör på oss bland andra människor. Vad är det med det egentligen? Jag har aldrig hört någon påpeka till någon annan att wow, vilken fin brun/blond hårfärg du har.

Det röda har hon ärvt av mig, vi har i princip identisk hårfärg, och jag hoppas att hon ärver mina pigment också då jag har ovanligt lätt att bli brun och bränner mig nästintill aldrig.
Jag minns när jag var yngre att jag kunde leka med mina kompisar i exempelvis en lekpark som vilket barn som helst. Ibland vart jag antastad av vilt främmande människor som frågade mig om det var min egen hårfärg. Hallå, jag kanske var fem, sex, sju år. Vad annars liksom? Nej mina föräldrar färgar det...?

Jag vet att mamma har berättat för mig att hon var lite fundersam över mitt hår, det var så otroligt tunt. Skallen i princip lyste igenom de röda lockarna när jag stod i solljus. Hon frågade sin väninna som är frisörska om detta som skrattade henne rakt i ansiktet. Kära du, hon är rödhårig, oroa dig inte.
Men jag förstår mamma. Jag kan se andra knoddar på stan och de flesta ett-någonting-barn har en rejäl kalufs. Vänner till mig snackar t.o.m om hur de klipper sina jämngamla barn. Och man jämför ju, klart man gör det - hela tiden om allt.
Stina har ju bara en tät liten röd hjälm, ungefär som på en legogubbe, och det verkar vara väldigt segväxt. Så jag frågade mamma. Och hon skrattade hon också.

Hur som helst så undrar jag om Stina också kommer ärva samma förbannelse kring detta som jag fick bära på. Idag är jag skitstolt över denna gåva men det har verkligen inte alltid varit så. Och det är inte bara på dagis som man hör det, jag kan fortfarande höra vissa påpekanden om rödhåriga. Vissa fördelar finns det.

Man syns i en folkmassa (inte alltid kul i och för sig...)
Kan ha kul utan att bli anklagad för att vara ytlig, billig eller dum.
Får ha ett häftigt humör och avvikande beteende.
Får vara hur knäpp som helst – alla förväntar sig det ändå.
Blir betraktad som andlig och skärpt.
Är en het och eldig älskare (eh...?)

Men det finns också en rad myter kring rödhåriga.
För några år sedan kom en forskningsrapport som påstod att rödhåriga är mer känsliga för smärta än blondiner och brunetter. Enligt rapporten skulle rödtoppar behöva 20 procent mer narkosmedel än andra. Detta är jag faktiskt ett levande bevis på att det stämmer. Jag har varit med om tre operationer i mitt liv. Under samtliga behövdes extra narkosmedel - jag höll på att vara med om min egen blindtarmsoperation om jag inte påpekat att jag fortfarande var vaken.

Rapporten om att röda kalufser håller på att bli en raritet och på väg att dö ut, väcker givetvis känslor. Att placera oss i samma utrotningshotade fack som bergsgorillor, blåvalar, snöleoparder, svarta noshörningar och livska – ett språk som talas av endast 150 personer är enbart ett försök att trycka till oss rödhåriga.

Nej, nu slår vi tillbaka, med mig och Stina som grundare.
Jag föreslår att vi bildar hemliga röda celler, arbetar för att införa en helig röd dag och kvotering av naturligt rödhåriga till alla styrelser. Tanken är att jorden inom kort skall översvämmas av rödhåriga. Ett demokratisk rike där ingen längre kan reta den andre för att påminna om morot eller liknande.
Jag tror inte en sekund på att de forskarnas påstående att de rödhåriga snart är ett minne blott. Den röda genen är urstark. Det vet alla som läst Darwin.
Och sist - vad tror ni Pippi Långstrump hade varit utan sitt eldhår?

Månadens Dra åt helvO&/¤(&W#(&%HGB

Ok, sommaren är nog officiellt över och jag startar hösten med att klaga, jag känner att jag behöver vädra ur mig nu och det är över Eskas nappflaskor. Alltså vad är det för skit. För det första så kan man inte mixa nappringarna mellan flaskorna, det fick jag lära mig den extremt störiga vägen häromnatten när Stina för ovanlighetens skull ville ha välling mitt i natten. Vi har tetravälling i reserv bredvid spjälsängen men självklart var dessa slut. Så jag tog upp ledsen bebis, tassade ner i köket och gjorde i ordning välling i en av Eskaflaskorna. Jag ruskade flaskan och svisch sade det så var hela jag geggig av vällingsörja eftersom ringen inte slöt tätt. Jag ställer ner flaskan på bänken och försöker torka av mig och tippar mitt i all frustration omkull vällingen så sörjan kommer på hela köksgolvet. Vällingföräldrar vet hur det känns, det är som klister efter ett tag av all stärkelse. Vid den här punkten känner jag rent hat.

Och inte nog med det, vad är det med själva flaskmynningen på dessa flaskor? Hur har de tänkt, när man skopar i välling med ett matskedsmått (som det står angivet att man ska göra på förpackningen) så rasar ju det mesta utanför eftersom hålet är på tok för smalt. Återigen klibbfaktor, återigen rena hatkänslor. Hat!

Aaaah, det känns skönt att vara igång igen, den här hösten blir nog riktigt härlig.

Hang with me

Barnprogram

Det finns många glädjeämnen och välsignelser när det kommer till att ha barn.

Helt plötsligt är det ju exempelvis tillåtet att helt öppet och ogenerat titta på barnprogram, jag älskar verkligen tecknat. Som så många andra ser jag gärna en Disneyfilm eller ett annat spännande sagoäventyr, bara för att inte tala om Astrid Lindgren eller Kalle Anka. Man stimulerar en annan sorts del av sin hjärna än de man vanligtvis använder i sitt normala och vuxna liv, man bibehåller en slags känsla av enkelhet och så blir man påmind om hur underbart det är med lyckliga barndomar. Det räcker att jag känner en doft och så slungas jag direkt 15 år tillbaka i tiden och sitter där och donar med mina Barbiedockor. Det är en fantastisk känsla.

Imorgon får vi äntligen hit en installatör från Viasat som ger oss många fördummande, allmänbildande och härliga kanaler. Viktiga fotbollsmatcher hade nog A inflikat om han hade haft någon talan här. Tre veckor har vi väntat och under tiden alltså enbart haft kanal 1,2, 4 och barnkanalen. De ska få kompensera oss för detta.
Anywho har vi naturligtvis utformat någon slags ritual kring detta på morgnarna - Stina somnar runt 21 och vaknar ganska exakt halv sju. Då börjar ju Bolibompa, en klassiker man känner igen sedan jag själv var liten, även om introt och signaturmelodin inte är densamma. Är det förresten någon som minns hur den var?
Vi avnjuter Drömmarnas Trädgård med Makka Pakka, Upsy Daisy och Igglepiggle. Rätt skön melodi och Stina verkar gilla det där knarkade programmet. För att inte tala om Teletubbies, där kan vi snacka some heavy shit. Eller väl spenderat gräs.
Mina personliga favoriter är Fåret Shaun (både Stina och jag breakar loss på vardagsrumsgolvet när melodin drar igång! Yeah!), Timmy Lamm (vadå rip-off förresten) och Dra mig baklänges. Alltså pappan eller vad han nu är i Dra mig baklänges är ju helt sjukt rolig, vilken oslipad diamant! Han gör ju en massa sköna karaktärer och verkar avslappnad och jag garvar varje morgon åt honom. Kanske han också röker gräs. Troligen.

Vissa grejer kan jag inte se eller höra igen för att de på olika sätt är förstörda p.g.a. kassa parodier. Typ Skurt, Björnes magasin, Televinken eller Ferdinand. Jag ska försöka åsidose detta när Stina börjar intressera sig för de här långsam-talande karaktärerna.

När jag var liten var det My little Pony, Lady Lovely Locks, Teskedsgumman och tyskdubbade Disneyfilmer, t.ex. Aschenputtel eller Die Schöne und das Biest som gällde. Och The Goonies och Den oändliga historien. Och Agnes Cecilia. Det ska bli intressant att se vad Stina kommer ha på sin fan-tischa. Kanske Zlatan, Lasse Kronér eller läskiga Lindsay Lohan. Blir det inte bättre än så trycker jag upp egna.

Köttburgare

Hamburgare á la lchf med 100% svenskt nötkött ovanpå en skiva bifftomat ekologiskt odlad av svärfar. En rejäl näve ost, lite hackad gul lök, hamburgerdressing bacon (mums...) och lite sockerfri ketchup. Inte så fantastiskt vackert men GOTT!

Stina går!

Sedan två veckor tillbaka, ganska precis 11 månader ung, går Stina.
De senaste dagarna går hon dessutom enbart utan att krypa något alls, hon dansar gående, vänder och hoppar gående. Och självklart började hon med detta precis under de tre veckor jag jobbade som mest intensivt. Hon är så duktig vår tjej och jag grips stundvis av panik av hennes hastighet i utvecklingen. Snart kommer hon börja gå ner i vikt också, eller kanske stå still, och liksom tappa det där mufsiga, härliga babyhullet. Hon blir en liten tjej, ett småbarn.
Jag känner redan nu att jag ser fram emot ett andra barn så man får uppleva hela den här resan igen.
Någon i min närhet sade häromdagen att "vad skönt, nu är ju den jobbigaste bebistiden förbi, nu blir hon ju en individ på ett annat sätt särskilt när hon kan gå". Jag kunde inte hålla med mindre, jag känner verkligen inte alls så. Hon har ju varit Stina under hela tiden, med ett eldigt humör och en enorm vilja, bara det att hon kan visa det på andra sätt nu. Visst ger gåendet en frihet men jag har verkligen älskat den här tiden. Och älskar det bara mer och mer.

Det var längesen jag skrev, jag har varit på väg flera gånger men loggar bara snabbt ut igen. Jag vet inte varför faktiskt, men nu känns det skönt att skriva av sig. Jag känner att tiden finns återigen att kunna ägna sig mer åt bloggen. Alla ni som frågat, uppmuntrat och gett feedback om inlägg ska ha ett stort tack. Det känns så himla kul att någon läser, framför allt att ni är så många!

Det känns på något sätt att mitt liv kan komma att förändras litegrann också. Kanske hela familjens liv kan bli lite bättre. Jag har varit på en första intervju för ett jobb jag väldigt gärna vill ha och blev snabbt kallad till ytterligare en som ska hållas tillsammans med företagets regionchef och den svenska försäljningschefen. Vilken ära att de tar sig tiden att träffa mig!
Nu gäller det att vara ordentligt förberedd och helt enkelt hålla tummarna att det går som det ska.

Wow

Runt mitten av april skrev jag att jag gillade Lady Gagas Alejandro, först idag såg jag videon. Alltså videon är ju helt grym och lite konst-vulgo och vilken koreografi! Och är det inte en massa olika inslag i stilarna, lite Madonna där på slutet? Notera att de manliga dansarna har högklackat. Så typiskt Gaga.

Rörande

Jag har en del bloggar jag följer så ofta jag hinner, har lust till och vill och en av dessa favoriter är Apan. Hon är en skön, snygg och avslappnad tvåbarnsmamma som jag känner igen mig väldigt mycket i. Hon skriver med klass, humor och en självdistans som jag alltid imponeras av. Häromveckan länkade hon till en fantastisk sida som jag måste tipsa om, ännu en sak som gör mig sådär blödig. Så genialiskt. Och jag blir så trött på mig själv att jag aldrig kan komma på något så kreativt.
Kolla in den här bloggen och njut av helt otroliga bilder hos Mila´s Daydream.

Vardagskärlek

Det är tidigt när jag går till jobbet och rätt så folktomt på stan. Torghandlarna packar lugnt upp sina blommor och grönsaker medan människor i regnjackor, kaffemuggar och hörlurar har bråttom dit dom ska. Precis innan jag drar mitt passerkort in på gallerian där jag jobbar ser jag en liten tant med rollator dona och greja med en plastpåse och hon tar upp lite bröd som hon kastar till duvorna.

Alltså sånt där gör mig alldeles rörd.
Men tänk er själva, det är en tidig och helt vanlig onsdagmorgon och den lilla tanten har vaknat och klivit upp, klätt på sig och packat ner brödrester för att helt obemärkt ta sin resa ner på stan för att mata fåglarna. Dessutom har hon ju rollator och säkerligen lite problem med att röra sig helt som hon vill. Och så går hon kanske hem sen, till en tom lägenhet som är alldeles tyst.
Jag kan nog ångra mig nu att jag inte bara gick fram till henne och sa nåt, men vad ska man säga? "Det du gör för duvorna är helt fantastiskt" eller "You go girl!". Nej, det är jag nog alldeles för svensk för.

S som i Schanel

Nej jag vet att Chanel stavas med C. Och jag använder inte ens den parfymen.
Det jag vill komma fram till är att igår, den första augusti, slutade jag amma så det är alltså fritt fram för mig att doftsätta klyftan igen.
Jag jobbar ju helt sjukt mycket - jag åker hemifrån 07:00 och är hemma 21:00 - under tre veckor och detta är den sista veckan. Med andra ord var det rätt så lägligt att sluta nu, även om det är med visst vemod jag tar det beslutet. Stina är offeciellt ingen bebis längre. Hon klarar sig utan mig nu. Och idag är det exakt en månad tills hon fyller ett. Lillpruttis.