Det flyter!

Rubriken i dubbel bemärkelse faktiskt!

För en tid sedan fick jag dramatiskt reda på att jag är överfertil. Ok, jag kanske har anat det förut, allra helst när Andreas slängde en kalsong i huvudet på mig och voilá så blev Stina till. Men nu är det bekräftat och resultatet blev nya, utländska monster-p-piller som jag alltså knaprat i typ tre veckor. Och häromdagen kom första mensen som alltså indikerar att allt ska vara ok, yes yes! Im on a (blood)float!

Beroenden

Jag har insett att jag är en slags beroendemänniska. Jag älskar rutiner exempelvis. Jag är beroende av att ha koll på läget i största allmänhet. Jag har varit arbetslös kanske en månad totalt i mitt liv och då går jag ner mig rejält för snacka om minimal kontroll över livet. Vet jag däremot att situationen, hur den än ser ut, är tidsbegränsad på nåt vis blir jag helt annorlunda. Så är det väl visserligen för många men vad gäller vissa saker är jag nog rätt extrem.

Som det här med choklad. Vet jag att det står en gudomlig, alldeles perfekt och kompakt kladdkaka nere i köket kan jag inte ta en bit som en normal människa utan helst ska jag trycka i mig alltihop, varför inte vispad grädde till också. Jag går liksom lös på fett och socker och jag kan äta omänskliga mängder, alltså även där total brist på kontroll trots att jag ser mig själv som disciplinerad och konsekvent. Helt sjukt karaktärslöst.

Jag har faktiskt just insett att jag har en slags ätstörning vad gäller såna här saker och för mig har det varit lite av en aha-upplevelse.
Däremot kan jag lika lätt nolla mig själv och göra mig totalt oberoende detta genom att inte äta ett uns kolhydrater och då blir jag extrem åt det hållet istället.

Jag minns när jag var som mest tränings- och kostberoende att jag stannade upp på Ica och såg en överviktig tjej plocka en påse smågodis. Jag var helt chockad över att hon stod där och skulle hem och gotta sig, så som hon såg ut. Hur kunde man vara så svag? I samma veva minns jag att min mamma sade åt mig, med mitt ansikte mellan hennes händer, att lägga av när jag läste kaloriinnehållet i champinjoner. Som sagt, extrem.

Men nu, som en slags mental träning tänker jag återgå till noll kolhydrater eftersom jag inte fixar situationen att äta lagom och yadayada, och då är ju lchf perfekt eftersom man äter tills man blir mätt.
När jag är på min målvikt får jag helt enkelt öva mig fram till en kost som funkar, för choklad vägrar jag utesluta, men först måste jag fixa problemet till själva ätstörningen.
Vad beror den på, hur kommer det sig... och börjar jag tänka i dom banorna blir det ju genast skitläskigt, vilka inre mörka hemligheter går man egentligen och bär på liksom?

En annan sak jag är beroende av är att köpa kläder, allra helst till Stina. Inte för att jag gör det sådär maniskt ofta och det är heller inte själva köpet utan det är något behagligt att riva av prislappen och vika ner dem fint, kanske i färgordning, i hennes byrå. Den där angenäma känslan av... prydlighet. Och ordning kanske, eller renhet. Nytt. Vad vet jag.

Ja ni hör ju. S i n n e s s j u k t.

Söndag

Det är fascinerande det här med att jobba. Man får liksom en annat perspektiv på alla vardagliga ting, de liksom uppskattas och tas vara på, på ett helt nytt sätt. Eftersom man inte längre har den här obegränsade tillgången till att bygga höga torn av duplo som sedan omedelbart och brutalt slås ner för att sedan göra om det hundra gånger igen så finner man en helt ny glädje i dessa ting och man ser riktigt fram emot det när ledigheten kommer. Inte för att jag inte uppskattade det innan, nej så är det absolut inte, men klart det är härligt att blanda upp vardagen med lite snygga kläder och hjärnstimulans på en mer vuxen och tråkig nivå också.

Livet blir liksom ännu mer kvalitativt, man plockar godbitar ur båda världar.

Idag åkte vi pulka och bob tillsammans med vår gode vän Patrik och hans Elias, Stina riktigt tjöt av förtjusning nerför backen som den äkta jackass-tjejen hon är. Jag skojar inte, jag ser med stor nyfikenhet fram emot vad det blir av henne. Hon är verkligen inte som andra, och jag säger det inte på det där naiva föräldra-sättet som alla säger drömskt och beundrande om sina barn. Hon är totalt orädd för allt, är framåt och besitter inget som helst socialt filter, alla är hennes kompisar. Vissa skulle säkert kalla det damp, adhd eller whatever och hon är säkert en sån unge jag själv hade tyckt varit rätt dryg för två år sedan, vad vet jag.

Men hon är vår lilla tossa, full av hyss och svarta blickar, pussar och intellekt. För smart, det är hon och hon är väldigt sällan sur och tvär.

Mitt mål med min uppfostran, trots att jag anar att många tycker att jag är kall, ansvarslös och kanske osympatisk när jag låter henne klättra och göra sig illa utan att jag till synes bryr mig så mycket, är att få henne självständig. Ser jag på henne nu, 1 år och 4 månader efter hennes ankomst, så tycker jag själv att jag lyckats i mitt uppdrag hittills. Nästa steg blir dagis antar jag, och jag hoppas verkligen inte att hon blir den som sitter och trycker försynt i frökens knä. Det tror jag knappast men ändå.

Nåja, det är ett halvår tills dess, vi hinner nog förstöra henne lite till.

11/1-11

Ok, jag måste bli bättre på det här, om inte annat för min egen skull. Jag kommer ju missa (läs: glömma) en massa roligt som jag kommer ångra att jag inte skrivit ner.
Jag försöker ta det mest väsentliga hittills:

- Stina har börjat prata. Alltså "prata" typ pingu/sims-språk har hon gjort ett bra tag men nu får hon fram riktiga ord. Ord som mamma, pappa, hej, hejdå, jaha och sånt räknar jag inte med. Hennes första ord var kort och gott häst. Därefter ploppade pjupp (betyder prupp, sånt hon lär sig av att vara hemma med pappa, ähum), tack, sitt eget namn och hennes kusin Ivars namn. Hon har även stenkoll på vem mormor/morfar/farmor/farfar är, även hennes små tiotal polare och polarinnor. Detta visar hon genom att peka när man frågar vart de är.
Hon är grym på att följa rörelser i sånger, typ Imse vimse spindel och när vi sjunger I ett hus vid skogens slut gör hon, förutom alla andra tillhörande rörelser, riktiga gangsta-pistoler av sina små händer vid "annars skjuter jägaren mig". Flickebarnet har även lärt sig sjunga med "ajajajaj buff" i Trollmors vaggvisa. Vad stolt man blir över sin lilla skrutta.

- Jobbet går fantastiskt bra och jag känner mig så sjukt nöjd över tillvaron. Helt enkelt.

- Vi har kommit i kontakt med en arkitekt som nu ska rita utbyggnaden. Han var här idag och hade ett första möte med A som menade att vibbarna var mer än positiva, låt oss nu hoppas på det så bygget kommer igång snart.

- Jag är sugen på en ny soffa men kanske måste jag hålla mig tills huset är klart. Jag är så hjärtligt trött på vår vita, sunkiga Ektorp att ämnet krävde en egen liten rubrik. Jag vill ha en i skinn från Chilli och en sån får det nog bli också. Och kanske två Barcelona fåtöljer. Men för det krävs utrymme.
Men tills dess ska jag släppa tanken lite i förbifarten till A så han om nån månad kommer tro att han själv kommit på idén. Kommunikation kallas det.

1/1-11

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Gud vad trist att börja ett inlägg med den meningen men äsch, nu går vi vidare.

Julhelgen firades härligt och intensivt hos mina älskade föräldrar i Söderhamn och i deras nya enorma lägenhet där vi alla stortrivdes, allra helst Stina som gick runt på ständig upptäcksfärd mellan alla rum.
Vi åkte dit på torsdagen och vi vart sittandes vid matsalsbordet tills femsnåret på morgonen, snackandes om allt och ingenting, så julafton inleddes med en lätt baksmälla faktiskt. Men dagen fortsatte med massor av god mat, en rödrosig Stina alldeles häpen över alla fina julklappar, spontanrim, Karl Bertil Johnsson och Småstadsliv firar jul. Kort och gott var det ännu en fantastisk jul tillsammans med de bästa, även om den var flera dagar för kort.

Även nyår firades gott med god mat, trerätters och gott vin. Jag slocknade en sväng men vart omsorgsfullt väckt av en whiskyfryntlig Andreas 23:57. Jag skulle tro att vi firade tolvslaget i hallen medan vi klädde på oss för att sedan gå ut i snöyran med champagne under armen och blöta cigarrer. Totalt tid-ignorerande pussades vi inte Gott nytt år förrän vi kommit en bit hemifrån för att kolla fyrverkerier, korka champagnen och tänt cigarrerna, antagligen en sisådär 00:05 eller så. Men so what.

Wow, nytt år. Klart jag har ett nyårslöfte och det ÄR att gå ner i vikt (verkligen?!!). Trots att det är mot min arbetsplats principer egentligen så ska jag ner till idealvikten med hjälp av lchf IGEN.
Jag funderar faktiskt på att skriva ett brev till mig själv som jag får öppna först nästa år. Med lite förväntningar, förhoppningar och liksom lägesrapport för nuläget. Jag hade tyckt att det hade varit skithäftigt om jag gjort ett litet vitt kuvert 2009 som jag öppnat inatt till ett glas rött.
Jag tror jag ska skriva en sådan notis här istället.
Jag återkommer.