Ny blogg!

Vi gör ett nytt försök - http://josefinsdagblogg.blogspot.com/

Sextvålen

Den godaste, godaste tvålen. Ever.

Jag är tillbaka

Wow. Det känns som en hel liten evighet sedan sist jag skrev här i bloggen, dagboken, till mig själv, till er därute. Om ni ens finns kvar, kära läsare? Jag antar att en hel del har förändrats sedan sist jag skrev, och det är ju precis det som är hela grejen med att ens anstränga sig till att hålla på med nåt sånt här, att inse skillnader mellan då och nu. För hur roligt det än är att få höra uppmuntrande kommentarer om bloggen och hur vissa saknar den och så, så är det ju främst för mig själv som jag skriver. Även om jag uppenbarligen är en rätt usel och olojal läsare. Uppenbarligen. Men nu känner jag mig tillrätta igen och skallen och fingrarna verkar visst tycka att det här är ju rätt kul så vi gör ett nytt försök. Jag kan ju börja med att berätta om morgonen. Gud vad trist, men ok, bare with me, jag måste ju komma in i bloggstämning här. Vaknade. A fick sovmorgon medan jag klev upp med Stina prick klockan sju som satt i sin säng och babblade. Hon sitter liksom och testar olika ljud, smackar och trutar med munnen och ibland får hon fram något ord hon tycker är extra roligt och så repeterar hon det hundra gånger på rad. Härom-morgonen satt hon och sade glatt "fi-tta" osmakligt nog, vi får ursäkta oss för det. Det kommer hur som helst inte från oss. Jag plockade upp lilla solstrålen och hon babblade hela vägen ner till köket där vi åt Bollnäsfil med havrefras. Här borde jag tillägga att jag är extremt petig med min skål, havrekuddarna får absolut inte bli mjuka. Därför häller jag först i havrefrasen, häller snabbt på fil, rör ännu snabbare ihop det och äter direkt. Stina däremot sitter och suger på sina som är alldeles mojsiga av filen som sugts upp av flingorna. Stina får även en smörgås med bregott, Kalles randiga kaviar tackar hon nej till, hon vill ha ost som pålägg. Jag ser katten springa över gården, mot ytterdörren och släpper in honom. Stina släpper ner sin ostskiva på golvet till katten och hon tjuter av förtjusning när han försiktigt slickar på den, han tror inte det är sant. Vi äter färdigt och jag slår på Bolibompa medan jag ska plocka lite med tvätten och städa undan frukosten. Stina dansar först till Fåret Shaun-introt varpå hon slungar sig upp i soffan och tittar medan jag stökar med annat. Strax därefter börjar Charlie och Lola och då utbrister hon "Lola!" och ska upp och dansa igen. Ibland dansar jag också. Väldigt trallvänlig. När musiken tystnat och själva avsnittet börjar brukar S intresse svalna en aning och den här morgonen sätter hon sig på huk framför tv:n och det ser ut som hon ska bajsa. Hennes överfyllda kissblöja sedan natten är totalt mättad av all vätska och det kommer lite kiss på golvet som liksom rinner över. "Bajs" säger hon och pekar på kissfläcken på golvet. Jag känner mig som en ineffektiv mamma, klart hon ska ha en ny blöja direkt när vi vaknat. Jag kompenserar detta med hennes favoritsysselsättning - att bada. Jag fyller hennes balja och sedan sätter jag mig i duschen och där sitter jag som en tjock buddha medan hon klättrar runt på mig och helt enkelt utnyttjar mig för att försöka nå balsamflaskan som står på duschblandaren. Hon når inte. Det hon vill är att trycka ut allt. Det har hon gjort några gånger, i vårt sovrum bland annat. På sidenkuddarna. Vi duschar färdigt och jag lindar en lagom stor handduk om henne, hon vill ha som gubbarna, dvs en handdukstub omkring sig. Hon ser faktiskt ut som en liten gubbe då, nu när jag tänker efter. Ibland står hon naken och tittar ut genom fönstret också, länge och alldeles stilla, då ser hon också ut som en liten farbror. Vi går upp på övervåningen, Stina går framför mig och visar som vanligt skruvarna som trappräcket är fäst med. Varenda en visar hon. "Där!" pekar hon som om det var första gången. "Jaaa skruvar, just det" säger jag entusiastiskt, också som om det vore första gången. Hon stänger trappgrinden efter sig, drar av sig handduken och kilar in till A som ligger och trynar i sängen. Hon härjar runt naken och som mest rörlig i sängen och väcker snabbt A till liv medan jag lugnt torkar och smörjer in mig för att sedan bestämma dagens outfit. Det blev mina favoritjeans, ett vitt linne, en blåblommig blus och tygskor, utanpå detta min beiga parkas. Förutom otroligt vanvårdade naglar kändes det ok. Det tar jag itu med imorgon.

HCHF vs Nutrilett

De senaste två veckorna har jag kört ren kur Nutrilett. Jag har faktiskt inte så mycket mot smaken, jag äter chokladshaken men de hade kunnat bytt ut namnet "choklad" mot "svälj bara och se glad ut" för choklad smakar det inte. Möjligtvis sån där extrembillig oboy-kopia som man bytt ut mjölken mot vatten. Men som sagt, det funkar.

Imorgon har jag alltså kört detta två veckor och resultatet är en vikt- och vattenminskning på typ 7 kg och jag är nöjd.

Det är häftigt hur snabbt hjärnan anpassar sig.

Idag åt jag t.ex. en barnmats-portion lasagne till lunch och haft en molande tjockiskänsla nästan hela eftermiddagen och tänkt vilken kass person jag är som fuskat, men jag försöker påminna mig om att förut hade jag säkert ätit bra mycket mer till både frukost, lunch och middag så hur det än är så är det ju framsteg. Dessutom gick jag en rejäl promenad mitt på dagen och körde just ett svettigt zumbapass på en timme. Hade jag inte heller gjort förut antagligen.

Jag tänker köra ren kur mån-fre i fortsättningen också tills jag nått min målvikt och dit är det ungefär 7 kg till.

Jag har ju kört lchf innan och verkligen stortrivits med det men nu börjar jag faktiskt tänka om. Jag måste nog inse att jag är en livsnjutare också, jag gillar ju kolhydrater. Nu snackar jag inte om ris och pasta och sånt utan snarare nygräddade bullar, scones med smör och marmelad eller en varm och krispig kladdkaka. Ibland alltså, även om jag gärna skulle mumsa varje dag.

Så här har det ju varit: jag går tre steg fram med lchf, sedan åker jag bort ett par dagar med jobbet/blir bjuden på middag/någon har födelsedagskalas eller vad som helst. Då kan jag tänka att nu har ju jag varit så duktig med dieten så något litet klarar jag nog av. Då tänker jag ytterligare att jaha, då var ju den här dagen förstörd, då kan jag ju lika gärna köra kolhydrater fullt ut. Nu när det är sista chansen (eller hur!) för imorgon kör jag stenhårt igen.

Summeringen av detta blir ju att jag backar ett eller två steg. Och det är jag skittrött på. Visst kan jag tacka nej till saker men jag känner mig själv bättre än så, därför måste jag snabbt, snabbt, snabbt ner till målvikten och sedan arbeta mig in i jämnvikten.

Jag inbillar mig att det är lättare att laborera med kosten och ändra matvanor när man redan är smal. Desto lättare att köra igång träningen då också när man har färre pannor att kånka på.

Men nu vet jag inte vilken diet jag ska återgå till när jag väl är nere på vikten. Jag funderar på en slags egenkomponerad mix av GI och LCHF, jag vill kalla den för mormorsdieten. För mig innebär detta att man äter allt, men inte light och undviker socker, och att jag tränar mer regelbundet. Jag kan äta något extra gott då och då.

Det här är säkert inget nytt för någon, jag kan till och med se Seinfeld tydligt och idiotförklarande säga: "Do you want to lose some weight? Eat less and exercise more." Men för mig är det lite av en upplevelse att överhuvudtaget komma fram till ett slutgiltigt beslut som förhoppningsvis håller resten av livet.

Borde vara en piece of cake. Chocolatecake. Mmm.

Lärarens dotter

Det märks att Stina och A har umgåtts mycket den senaste tiden, något som ju är självklart eftersom han är föräldraledig, konstigt vore det ju annars.

Men hur som helst.

Hon kan så himla mycket och lär sig konstant, apar efter allt man gör in i minsta lilla detalj. Både förtjusande och skrämmande, nu måste man ju tänka sig för innan man petar i näsan eller himlar med ögonen åt någon knäppskalle som ringer eller är på besök.

Oftast står hon någonstans alldeles blickstilla och bara glor när jag gör något hon håller på att programmera in i sitt beteende.

Idag hade vi ett sådant ögonblick i duschen, dvs jag stod i duschen och hon låg som en riktig liten lyxfru i sin badbalja. Vi plaskade och grejade, pekade på magen, fötterna och snippan. Stina donar vidare med sin bruna favoritkork som hon häller vatten i och ur.

Jag tar loss duschmunstycket och blöter ansiktet, tvättar bort make up grundligt och sköljer ansiktet rakt i strålen. När jag väl kan se igen ser jag att hon står rakryggad i sin balja, håller lilla korken i handen och bara glor. Programmering pågår. Complete.

Kort därefter, vi snackar sekunder, tar hon min ansiktstvätt, låtsas att hon pumpar ur en klick, tvättar ansiktet och håller fram sitt lilla runda huvud och blundar och väntar på vattnet. Jag skrattar. Hon står kvar och blundar, till slut blir hon less på mig och tar själv duschmunstycket och försöker skölja sitt lilla ansikte. Eftersom jag gillar att duscha riktigt skållhett sänker jag temperaturen och ger henne en snabb dusch i ansiktet. Hon får en kallsup och flinar.

Hon kan även ta av sig sina vinterkängor med kardborre, sätta på/stänga av tv:n, ta tandborste och lägga på tandkräm, plocka i diskmaskinen (allt åt rätt håll), hon torkar upp sitt eget kiss/torkar av bordet (där det ligger spilld mat, inte kiss alltså), jag vill också tillägga att hon inte vill sitta på Stokkestolen om den inte är ren. Då pekar hon på smutsen och tjuter. En sann liten jungfru minsann. Hon tvättar händer och torkar munnen efter maten, kan kasta sin egen blöja (såklart), hämtar och öppnar laptopen OCH knäpper på den - den innebär Drömmarnas Trädgård och hon bär ibland runt på stackars katten Sixten. Jagar även in honom under sängen och då följer hon efter och kommer ut på andra sidan dubbelsängen. Snabbt.

Hämtar allt på beordring, man kan säga vad som helst så vet hon precis vad det är för pryl eller om det är nåt hon ska göra så gör hon det. Kan klä av sig, kan smörja sig med lotion, gå uppför trappen - vi snackar en hand på trappräcket - och nedför med stöd.

Hon härmar alla möjliga olika djur och känner till och med igen djur i böcker hon aldrig sett i verkligheten. Kan resa sig utomhus trots spegelblank is (detta ska tydligen vara makabert för ett barn i hennes ålder enligt förskollärare i vår omgivning men jag ser det som en självklarhet).

Jag tror jag fått med det mesta, det här är verkligen sånt jag kommer hata mig själv för om jag inte skriver ner det - aldrig att man minns sånt här om tre månader. Så.

Sammanfattningsvis. Stinas livs kritvita pappersblad börjar sakta fyllas med hennes egna små notiser, upplevelser och olika bedömningar om vad som är viktigt här i livet (typ att försöka stjäla nåt, allra helst ett ägg, ur kylskåpet och sen kuta iväg) och även det vi amatörföräldrar trutar i henne.

Låt oss säga att det riktiga experimentet börjar nu. Jag återkommer med resultatet om 40 år.

Det flyter!

Rubriken i dubbel bemärkelse faktiskt!

För en tid sedan fick jag dramatiskt reda på att jag är överfertil. Ok, jag kanske har anat det förut, allra helst när Andreas slängde en kalsong i huvudet på mig och voilá så blev Stina till. Men nu är det bekräftat och resultatet blev nya, utländska monster-p-piller som jag alltså knaprat i typ tre veckor. Och häromdagen kom första mensen som alltså indikerar att allt ska vara ok, yes yes! Im on a (blood)float!

Beroenden

Jag har insett att jag är en slags beroendemänniska. Jag älskar rutiner exempelvis. Jag är beroende av att ha koll på läget i största allmänhet. Jag har varit arbetslös kanske en månad totalt i mitt liv och då går jag ner mig rejält för snacka om minimal kontroll över livet. Vet jag däremot att situationen, hur den än ser ut, är tidsbegränsad på nåt vis blir jag helt annorlunda. Så är det väl visserligen för många men vad gäller vissa saker är jag nog rätt extrem.

Som det här med choklad. Vet jag att det står en gudomlig, alldeles perfekt och kompakt kladdkaka nere i köket kan jag inte ta en bit som en normal människa utan helst ska jag trycka i mig alltihop, varför inte vispad grädde till också. Jag går liksom lös på fett och socker och jag kan äta omänskliga mängder, alltså även där total brist på kontroll trots att jag ser mig själv som disciplinerad och konsekvent. Helt sjukt karaktärslöst.

Jag har faktiskt just insett att jag har en slags ätstörning vad gäller såna här saker och för mig har det varit lite av en aha-upplevelse.
Däremot kan jag lika lätt nolla mig själv och göra mig totalt oberoende detta genom att inte äta ett uns kolhydrater och då blir jag extrem åt det hållet istället.

Jag minns när jag var som mest tränings- och kostberoende att jag stannade upp på Ica och såg en överviktig tjej plocka en påse smågodis. Jag var helt chockad över att hon stod där och skulle hem och gotta sig, så som hon såg ut. Hur kunde man vara så svag? I samma veva minns jag att min mamma sade åt mig, med mitt ansikte mellan hennes händer, att lägga av när jag läste kaloriinnehållet i champinjoner. Som sagt, extrem.

Men nu, som en slags mental träning tänker jag återgå till noll kolhydrater eftersom jag inte fixar situationen att äta lagom och yadayada, och då är ju lchf perfekt eftersom man äter tills man blir mätt.
När jag är på min målvikt får jag helt enkelt öva mig fram till en kost som funkar, för choklad vägrar jag utesluta, men först måste jag fixa problemet till själva ätstörningen.
Vad beror den på, hur kommer det sig... och börjar jag tänka i dom banorna blir det ju genast skitläskigt, vilka inre mörka hemligheter går man egentligen och bär på liksom?

En annan sak jag är beroende av är att köpa kläder, allra helst till Stina. Inte för att jag gör det sådär maniskt ofta och det är heller inte själva köpet utan det är något behagligt att riva av prislappen och vika ner dem fint, kanske i färgordning, i hennes byrå. Den där angenäma känslan av... prydlighet. Och ordning kanske, eller renhet. Nytt. Vad vet jag.

Ja ni hör ju. S i n n e s s j u k t.