Torrt på många sätt

Jag tror jag har hamnat i någon slags värmechock. Idag sprutade termometern i vardagsrumsfönstret upp till 35 grader. Kan ni fatta?! Nej inte jag heller. Men imorgon blir det regn, cynikern i mig jublar.

Det är så himla trist att jag inte är så sugen på att blogga just nu, man kan säga att jag är upptagen med livet helt enkelt. Men snart kommer motivationen och då ska bloggen baske mig blomstra och sprudla istället för att vara trist, tom och torr som den är just nu.

Men jag kan köra en snabblistning till alla er som för anteckningar!
- Stinisen kryper sedan länge och har tagit ett par modiga och stapplande steg på alldeles egen hand. Hon har även gjort en framåtkullerbytta med huvudet först och benen rakt upp i vädret. Inte så genomtänkt.
- Jag har varit en riktig slashas-sunkis vad gäller min diet, det har varit rabarberpaj med extra pajbotten och vaniljsås (mm, vitt mjöl, socker, transfetter och annat mumma...), färskpotatis till både sill och grillat, en hel del hårt tunnbröd med oblyga mängder smör och ost. Gud vad gott kan jag känna nu men det är bara tjockisar som tänker så. Nu är det är slut med det för nu börjar storbanten. Så.
- Jag har äntligen kommit mig för att sätta i en diamant i min släta förlovningsring, vi hade inte riktigt råd med den jag ville ha när vi gifte oss för tre år sedan och så vart det aldrig av att jag satte i en. Men nu har jag äntligen hittat en guldsmed som jag känner mig säker med och som gör något fint till mig och det känns faktiskt lite kul. Det blir en klar, prinsess-slipad sådan i alldeles lagom storlek - eller nej förresten, det finns ingen lagom storlek på diamanter, eller hur?
- På dagarna står jag mest på alla fyra. I rabatten. Fint ska det bli, jag har trädgårdsnoja just nu.
- Jag och gubben har blivit utvalda till toastpar ännu en gång, den här gången på ett Garden Wedding hemma hos brudparet som är makens lillasyster. Visst känns det som en enorm ära, samtidigt som jag hoppas att någon avlägsen vän eller släkting gifter sig snart så man bara kan få vara gäst en gång och bli full kastrull och trycka i sig en massa tårta helt oförskämt. Samtidigt känner jag mig sugen på att kanske byta jobbriktning, festplanerare skulle vara kul, särskilt för mig som älskar att bossa.

Nej, nu måste jag ställa mig i duschen. Jag har fortfarande bikinitrosorna på sedan strandbesöket, ni tjejer kan nog tänka er hur det känns (och doftar...?)...

The queen of fucking everything

Titta på hennes pose. Så självsäker, så kylig.

Jag hittade en gammal fil på min gamla, urusla mobiltelefon. Den är så kass att jag inte kan lägga upp och visa klippet här.

Det är en inspelning från Stinas, då kallad bebisens, första hjärtljud på mödravårdscentralen där jag var på besök för exakt ett år sedan. Då var jag alltså i... sjätte månaden eller nåt sånt. Då fanns inte hon i våra liv ännu, hon hade aldrig någonsin sett solens ljus och var bara en liten apelsin eller så.

Vi tyckte att vi var självständiga, säkra människor och totalt redo och beredda för att ta föräldraskapets roll som bra, rättvisa och konsekventa föräldrar. Eller hur.

Nu äger hon oss. Vi lyder minsta vink och hoppar jämfota för att locka fram ett risgrynsleende och kan äta kall mat så länge hon får äta först, även om hon tittar oss rakt i ögonen och nonchalant släpper det på golvet och flinar utan att ens ta en tugga. Jag säger det igen, hon äger oss, denna lilla tjej. Märkligt hur det kan bli.

Fram-steg

Stinas första skor. Från barnskobutiken Vincent.

Stina har gjort enorma framsteg den senaste tiden.

Sedan hon var fem månader har hon kravlat och hasat sig fram på armarna och när hon var en sisådär 7,5-8,5 månad var hon naturligtvis en riktig spjuver och tog sig fram bra mycket snabbare än de flesta äldre kryparna. Hon utvecklade en grym teknik och tog sig fram utan några som helst problem över trösklar, hinder och lärde sig själv även att backa med sin unika mag-ålning som imponerade de flesta som såg hennes stil. Jag var helt övertygad om att hon skulle strunta i att krypa utan direkt resa sig för att senare börja gå.

Men helt plötsligt, ganska precis på hennes niomånadersdag, så kröp hon som om hon aldrig gjort något annat. Bara ett par dagar senare började hon dra upp sig mot saker och nu rör hon sig helt fritt mellan möbler, sätter sig försiktigt ner på rumpan och vill bara uppåt och framåt. Hon går med gåvagn utan problem, rätt in i väggen bara. Helt sjukt vad snabbt det går, på mindre än en månad.
Jag är helt övertygad om att hon kommer knalla runt före hennes ettårsdag. Vår duktiga skrutta.

Nu övar vi på att säga 'mamma' men hennes favoritord är än så länge 'titta' och det klassiska 'dadda' i olika former, ibland säger hon det långsamt och viskande och ibland säger hon det nästan lite ilsket och uppmanande. Jag undrar vad det betyder. Jag gissar på "Stina". Helt rätt val i såna fall för det är kanske världens finaste ord. Åtminstone för mig.

Jobbpremiär

Imorgon ska jag hoppa in och jobba ett par timmar, för första gången på ganska precis ett år. Jag hade turen att gå hem på föräldraledighet väldigt tidigt, nästan två månader före beräknad nedkomst som det så vackert heter. Ett år. Ett år utan daglig make up, pumps och schyssta outfits. Eller ja, vad jag nu kunde klämma mig i vid det laget, en sisådär 7 månader gravid.
Det ska bli roligt och uppfriskande att komma ut och lufta sig, träffa lite människor och få uppdatering om events och annat som är på gång i stan.

Jag kom att tänka på det här med arbetande mammor. Bara det låter ju extremt förlegat, arbetande mammor. Som en slags förvrängd och svartvitflimrande bild av kvinnor i hucklen som slitsamt gnuggar stora sjok av tvätt vid en sjö någonstans, stånkandes och med en alldeles svettblank panna och smutsiga förkläden. Jag vet inte varför men det är den bilden som spelas upp när jag tänker mig de orden, arbetande mammor.

Jag läste Katrin Z´s inlägg om det här med att mammor per automatik blir lite sämre arbetskraft än andra människor. Att om man gallrar bort invandrare, ungdomar, 55-plusare och småbarnsföräldrar så har man de äkta arbetarna kvar, den optimala styrkan.

Alltså jag fattar inte det där riktigt. Varför blir man sämre bara för att man är förälder, på vilket sätt? Blir man mer korkad än andra, lite extra väck i huvudet eller tappar man någon sorts förmåga? Upplys mig! Handlar det om prioritering gällande tid, sömn, mat eller vad?
När man är på jobbet jobbar man ju och arbetstiderna är ju ofta schemalagda. Man går väl inte och tänker på sitt barn hela tiden? Spontant känns det ju som att om man nu gör det, alltså är ofokuserad bara för att man inte är tillsammans med sitt barn, att barnet är med pappa, på dagis eller förskola, whatever, då har man nog problem med något.
Och då kan vi ju lägga till människor mitt i skilsmässa/bröllop, semesterplanering, villaköp, hundägare (djurägare i allmänhet) och kiss- och bajsnödiga människor om vi ska snacka om fokusvilsenhet (okej ett ord jag just hittade på, ni fattar) och okoncentration. Och de som då blir över är ju människor helt utan liv. Och antagligen utan ett fungerande tarmsystem.

Summan av det här är att hallå, man är inte bara mamma, åtminstone inte jag. Jag vill i varje fall vara mer än så, jag behöver mer än så - en stimulans annat än blöjbyten och att torka upp överkokta makaroner från golvet. Jaja, vi får väl se om jag blir motbevisad imorgon. Kanske jag finner mig själv bara stå där i ett hörn, apatiskt gloendes in i väggen full i sorg på grund av min frånvaro från min dotter. Min dotter som jag vet har det alldeles gemytligt och trevligt hos sin pappa och som glömde bort mig fem minuter efter att jag stängt ytterdörren.

Jag fattar inte hur kvinnor kan påstå sig vara förtryckta när det är vi (läs kvinnor) som förtrycker? Det är inlägg som Katrin Z´s som gör att vi hela tiden får börja om när vi äntligen kommit nån vart. Det börjar bli väldigt tröttsamt tycker jag.
Tack för mig.

En dag på stranden

Kladd och sand överallt... Jag antar att det bara är att vänja sig. Panik, panik!


Stina och hennes sköna stil och goa bebisfötter, så typiskt henne.

Gårdagen tillbringade vi vid vattnet tillsammans med Olle (Stinas fästman om ni minns?) och hans mamma. Fast det verkar som att de två små turturduvorna gjort slut eller så har den ena träffat en ny för de tjivades och drog i varandra mest med deras hårda små nypor. Jag och Stina hade trevligt, jag bara väntar på en blöja som är full i pinnar, sand och småsten - fascinerande det där att munnen är så central, att det ska smakas och slickas på allt. Igår fick hon smaka kiwi och grimaserade med hela kroppen. Häromdagen sög hon på en mask och verkade tycka att den var helt okej. Kanske har hon en gourmets gom, vem vet.

Idag ska vi spendera pengar, det behövs två nya cyklar, en barnsits (kanske lutbar?) med hjälm, lite strandkrafs, parasoll, kanske jag ska sy nya markiser och lite sånt. Samtidigt hälsar vi på goda vännerna över en kaffe eller så, det är alltid väldigt mysigt.

Jahopp, nähä, jaha. Roligare än så här blir det inte.

SATC2

Macaroons i Marrakesh, kan det bli så mycket bättre? Lakrits och caramel är favoriten.

Äntligen har jag sett den, filmen 2010.
Den var faktiskt riktigt bra vågar jag säga, men jag tillägger att varken jag eller min goda väninna hade särskilt mycket förväntningar. Fast jag kan fortfarande inte begripa vad de hade i Abu Dhabi (läs Marrakesh, Marrakech eller hur du nu vill stava det) att göra när de har världens mest fantastiska stad till sitt förfogande? Och vad betalade förresten UAE:s turistbyrå egentligen? Ah, cynikern i mig bråkar med romantikern. Men jag tror faktiskt romantikern vann den här gången.

För oss två småbarnsföräldrar var hela den här kvällen magisk. Vi, två tjejer, bästa vänner, som gjort allt och ingenting tillsammans beslutade oss spontant för att gå ut och käka och äntligen se denna guldrulle som vi reserverat varandra för. Vi har skrattat, gråtit, varit fjortisar med stringtrosor ihop, vi har tjuvrökt, vi har lullat i föräldrarnas barskåp, ljugit oss rödblommiga och gjort slut med killar ihop. Och här satt vi, som i psykos i biosalongen, tio år senare i tiden, tillsammans med Carrie, Miranda, Charlotte och älskade Samantha (som vi nog känner igen oss lite för mycket i...). När filmen var slut, och även om det var ett lyckligt och svartvitt sådant, så kände vi bara för att brista ut i gråt. Vi vet ännu inte riktigt varför.

Lite bakgrundshistoria, väldigt kort; det fanns en period i vårt liv då vi festade rätt rejält och hade skitkul och som en slags efter-krogen ritual lade vi oss alltid i sängen och tittade på avsnitt efter avsnitt med SATC ur skokartongen tills vi somnade. Det höll oss liksom flytande och var alltid vår bestående trygghet. Då var man hemma. Det minnet är väldigt kärt för oss och tjejerna i filmen ser jag på något sätt, som så många andra, som goda vänner. Man har gjort en resa med dem allihop.
Jag minns, och detta var på den tiden då man inte tankade hem, när jag såg de sista timslånga avsnitten på tv. Jag grät så tårarna sprutade och var fullkomligt förkrossad i flera dagar minns jag. Då kan ni fatta värdet i denna underbara serie, inklusive litteraturen. Jag sydde upp en SATC-kollektion med kopior av Carries garderob, kan ni fatta vad det sålde...?
Nu väntar jag med spänning på trean, det måste, bara måste komma en.

Grönare på andra sidan

Mm, gräs är gott...

Alltså vilket sjukt fint väder det är, man tänker hallå, det här är ju sverige, får det verkligen vara så här fint? Och så tar man på sig en extra kofta för lite kallt är det nog, men tittar jag på termometern visar den 32 grader i solen. My gosh! Jag går promenader flera gånger varje dag och Stina slocknar som ett litet ljus i vagnen varje gång. Hon lägger huvudet på handtaget och somnar med hakan mot bröstet. Hon njuter till fullo av ljuset, färgerna - precis som jag. Jag njuter av att hänga tvätt som torkar på nolltid, blommor som doftar och krispigt grönt överallt. Rena rama idyllen. Perfekt bröllopsväder. Snart är det dags för brorsan och hans E! Åh det ska bli så, så roligt!

I helgen ska Stinas farmor och farfar vara barnvakt och det är första gången vi är borta två nätter. Visst kommer jag sakna henne som tusan samtidigt som det bara är nyttigt för både henne och mig att lufta oss litegrann. Bra för henne att knyta an mer till hennes farföräldrar också, hon får inte bli någon blygis heller.

Nu ska jag passa på att läsa lite bloggar medan turbofröken fortfarande trynar i vagnen, det gäller att ta vara på varje lugnt ögonblick. Jag är djupt, djupt imponerad av flerbarnsföräldrar, all heder åt er, jag fattar inte hur ni bär er åt. Cheers.

Snabbinlägg

Lägesrapport för veckan;

- Stina ränner runt som en galning i princip varje vaket ögonblick, därav bristen på sinnesro för att blogga (laga mat, gå på toaletten, duscha etc...). Spatserar hon inte runt med gåvagnen kryper hon in i skåp, diskmaskinen eller jagar katten med något galet i blicken. När kan man förresten börja utreda om en unge har adhd?

- Idag fyller min lilla snuttegumma nio månader. Nu har hon varit utanpå lika länge som inuti. Jag kommer stå lika chockad på hennes 30-årsdag över hur sjukt snabbt tiden går.

- Stina utförde BOEL-testet med glans och vi bockade av 10-månaderskollen på en gång. Det talades om hög intelligens, fin motorik och superb social kompetens. Såklart. Hon hade även vuxit sen sist och är nu 73 cm lång. Eller kort.

- Samtliga plagg är färdigsydda inför bröllopet som äger rum den kommande helgen, nu har jag just börjat sy min egen klänning. Den blir svart, blank och i 50-talsstuk. Kan visa sen.

- Jag har ätit kolhydrater deluxe i form av scones och det var GOTT, gott gott. Med ett oblygt lager smör, en rejäl klick hallon/rabarbermarmelad och en skiva fet, lagrad ost. Notera ordningen, marmeladen ska vara under osten ovanpå smöret. Värt att vara tjockis för. Nästan. För övrigt är det väl fortfarande -15 kg eller så. Lika mycket till är tanken, lagom till fisans ettårsdag.

- Har fortfarande inte slutat amma. Jag märker att det ger en skjuts på viktminskningen så det blir extra svårt att sluta. Kanske därför vissa mammor ammar sina barn i flera år, så de kan äta pizza och äppelpaj varje dag.

Dags att hänga tvätt i trädgården och plocka in dagens bukett liljekonvalj, min absoluta favoritblomma förutom syrén. Inte alla som har den lyxen bakom huset!