Utflykt och Wallander

Mina föräldrar i annorlunda format. Dessa två risfyllda sköningar låg på köksbordet när vi kom hem från bb, de skulle symbolisera mormor och morfar som i gosedjursform alltid skulle finnas hos Stina. Rätt gulligt tycker jag.

Det är lördagkväll. Maken frågar om vi ska titta på en film, kanske Wallander, jag tittar på klockan. Runt halv nio. Nja... Kanske man skulle ta och gå och lägga sig istället, det är ju rätt sent.
Sen så försöker jag se det liksom utifrån, någon som går och lägger sig strax efter åtta, det är ju löjligt. Kanske är det något som kommer med föräldraskapet? Eller så är det precis så man borde göra när man har en liten bebis. Som det där med att sova när barnet sover. Ha ha! Och när ska man ha tid att vara en vuxen människa som att typ laga mat, borsta tänderna, duscha, bara vara, eller blogga? Eller som nu, titta på en Wallanderfilm.

Ibland kan ju Stina vakna på natten och ligga helt klarvaken, då är det faktiskt rätt skönt om man fått okej med sömn. Som häromnatten vaknade hon och låg och småpratade en stund "aoio" med sin egna, speciella stämma. Vi är rätt noga med att inte tända och inte heller prata med henne, hon ska ju lära sig att det är tråkigt på natten och att det inte är någon idé att vara vaken. Men när hon började göra pruttljud med munnen för första gången var det svårt att hålla sig för skratt, "ptttttttttrrrrrrrrrr..." och så lite småbubblor. Hon pausade när hon upptäckte vårt fnitter och fortsatte glatt och högt. Älskade unge, hon kommer bli en rätt kaxig tjej har jag en känsla av.

Imorgon ska jag iväg till mina föräldrar i Hälsingland på 'hemligt uppdrag', och det är alltid skönt att komma ut och lufta sig alldeles solokvist också. Kunna köra liiite hafsigare, lyssna högt på musik, vrålsjunga och bara vara Josefin en liten stund - det behövs det med.

Veckans höjdpunkt

Veckans höjdpunkt är nog när jag och Stina packar väskan och beger oss till badhuset för en halvtimmes plaskande. Hon trivs så bra i vattnet och vilken lycka att hon kan ta upp något så stort som en fotboll och dessutom tappa den utan att den liksom försvinner, den bara guppar omkring alldeles nära!

Det är verkligen roligt att se de små plaska omkring som små grodor, vissa får små kallsupar, vissa grinar hejdlöst, andra kiknar av skratt medan en del jucksimmar i det varma vattnet. Vi föräldrar får oss såklart en hel del goda skratt medan bebisarna i sina små badblöjor vevar omkring där i vattnet, uppspelta av äventyret.

Stina har gillat att bada ända sedan födseln och det var förutsägbart att hon skulle trivas i poolen, hon vet precis hur hon ska göra, hon vrider sin lilla kropp med magen nedåt och sparkar med sina knubbiga små ben. Det är så häftigt, att det liksom funkar allting. Att det på något mirakulöst sätt är inprogrammerat i oss hur vi ska bete oss i vatten.

Nåja, riktigt roligt är det i alla fall och ett plus är ju naturligtvis att Stinisen är så trött och nöjd efteråt och slocknar som en klubbad säl så mamma får lite egentid till att shoppa lite på stan i lugn och ro.

Ingen stress

Idag tar jag och lillan det väldigt lugnt. Just nu ligger hon och grisar i sängen medan jag kan få en liten stund för mig själv och bloggen. Så snart hon vaknar ska vi dona med tvätt, fixa lite lunch, kanske sticka framför tv:n och så småningom ta en promenad.

En riktigt skön dag med andra ord, ni kan tro att jag njuter till fullo av föräldraledigheten och livet det innebär. Min bästa tid är nu...

Mina laster

En rundstickad mössa som jag fodrat med svart fleece till goda vännernas lilla Elias som passar förträffligt bra i blå och turkosa toner. Garnet fyndade jag på Ica.

Något som är minst sagt beroendeframkallande, ja förutom mannagrynsgröt med blåbärssylt och mumsmums med en kopp kaffe, är stickning. För ett par veckor sedan tog jag bilen hem till mina föräldrar så mamma kunde lära mig och nu är jag fast.

Jag har ju dessutom hittat en helt fantastisk sida som man kan få oerhört mycket inspiration och mönster ifrån - jag tror mannen är rätt less på alla mina stickor överallt och påbörjade projekt, men det är ju så... skönt. Som meditation. Det får han allt ta.

Och vem vet, kanske blir jag mormor en dag. Då måste man ju kunna sticka raggsockor och små söta koftor och sparkdräkter, det är ju nästan obligatoriskt.

Stina

Underverket.

All min tid har de senaste veckorna gått åt till allt och ingenting, men nu ska jag presentera en liten tjej som tagit mitt hjärta med storm. Minst sagt.

Hon såg dagsljuset för första gången, eller lysrören på Gävle sjukhus, den 2 september 09 och kom till världen med ett hjärtligt illvrål. Personalen räckte fnittrande över den ilskna lilla damen och i samma ögonblick var jag såld. Här var hon ju, den älskade lilla tjejen som jag längtat så efter och fantiserat om, det var ju det mest självklara att det var hon. Jag sade hej med ett tårögt och barnsligt lyckligt leende och hon tystnade.

Efter ett par dagar vart vi utkörda från bb och veckorna som sedan följde var en bitterljuv blandning mellan himmel och helvete, antagligen har jag förträngt det mesta och lindat in det i någon slags amningsdimma.

Jag vet inte när jag exakt klev ur den där dimman, men nu är ju flickungen snart 4½ månad, så nog har tiden gått allt. Och nog stämmer den tjatiga klyschan Njut, för det går sååå fort! - får någon i min bekantskapskrets barn är det typ det första jag säger, ironiskt nog.
Jo, jag vart precis så där dryg som jag lovade mig själv att inte bli och helt uppslukad av min dotter, jag menar, jag har ju börjat med den här bloggen. Dessutom börjar jag gilla Polarn och Pyret, jag har stenkoll på hur bra olika blöjmärken är, jag har inga som helst problem med att dela min dotters små framsteg till helt främmande människor, nu snackar vi inklusive snusket.

Naturligtvis är det fritt fram att håna mig helt öppet ;)