Synsk?

Alltså jag tror, jag skojar inte nu, att små barn har förmågan att se mer än vi vuxna. De har ett extra, ännu oförstört sinne där de helt enkelt uppfattar något/någon som inte vanliga människor ser. Och jag tror att den förmågan på något vis antingen avvecklas på grund av en viss typ av uppfostran eller så kan den utvecklas tack vare uppmuntran och stöd av omgivningen. Det beror helt enkelt på de människor barnet har runt omkring sig.

Ibland ser Stina saker, det är jag övertygad om. Hon kan tvärt vända sig om och liksom skratta och göra små kluckande pratljud mot absolut ingenting. Hon låter på samma sätt när hon ser ett glatt ansikte eller när någon pratar med henne, det går inte att ta miste. Jag blir oftast lite överrumplad när det händer och känner mig som en åskådare, blir alldeles stilla och betraktar hela händelsen, känslan är faktiskt ganska egendomlig.
Ibland ser hon förbi mig på ett särskilt sätt och ler ett hemlighetsfullt snett Mona-Lisa-leende, som om hon besatt svaret på livets gåta. Det gör hon säkert förresten, bara det att vi vuxna pajar det under resans gång.

Jag tror att Stina har en hel drös skyddsänglar, kanske är det någon av dom hon ser. Jag kan komma på tio pers direkt som jag vet skulle skriva under på det. Det känns bra.