Sixten

Vår hälsingepojk Sixten är snart ett år och är Stinas stora förälskelse, han är hennes fästman rentav. Jag skojar inte, när han kommer innanför smulans synfält ler hon så stort hennes ansikte förmår och gör allt hon kan för att komma till honom. Påminner lite om en zombiefilm när armarna tar sig fram men inte nederkroppen, om ni kan tänka er?

Vad enkel kärleken skulle vara om vi vuxna betedde oss lika öppet och inte skulle komplicera saker hela tiden.

Hursomhelst så är Sixten lika förtjust i henne - särskilt när hon var alldeles nyfödd och fjunig, då ville han gärna fram, tvätta och vaka över henne. Han lägger sig gärna en bit ifrån henne och bara tittar vad hon gör, ofta pysslar hon ju med en leksak som är lika intressant för honom som för henne (alltså babygym skulle lika gärna kunna kallas kattgym).

Han har fått sig ett par rejäla nyp och ett par oblyga dängor av henne men han har snällt legat kvar tills hon släppt taget och sen kilar han iväg, stackarn. Men det verkar inte skrämma honom - än så länge - vi får väl se om ett par år när hon börjar dra honom i svansen och ska bära honom upp och ner. Nej fy, jag ska försöka uppfostra henne till att man respekterar djur, ibland mer än människor, tycker det är hemskt när barn är elaka mot djur utan att bli tillsagda. Själv är jag uppvuxen med hetlevrade polishundar och fick tidigt lära mig att djur ska man visa stor hänsyn till.

Tillbaka till Sixten, han är verkligen underbar denna katt. Han gör såna härliga icke-katt-aktiga saker. Som häromkvällen när vi skulle ropa in honom så kommer han inte, vilket är mycket ovanligt. Jag kliver i gummistövlarna och tar en lov runt huset. Vem sitter på taknocken om inte Sixten? Jo. Han har tagit stegen upp dit och låg där med benen samlade under magen och tittade ganska uttråkat på mig. Han ramlade ner sen när maken skulle hämta ner honom. Knäppa, älskade katt.