5-minutersmetoden

Godkänt.

Nu kommer jag antagligen bli sågad vid fotknölarna av upprörda mammor men må så vara, det här brukar kunna vara ett halvkänsligt ämne.

Sedan i lördagskväll har jag och maken kört den s.k. 5-minutersmetoden på Stina.

Det innebär alltså att man kör sin kvällsritual med bad, blöja, pyjamas eller vad det nu kan vara så att de förstår att det snart är läggdags och sedan lägger man dem i sin säng och går ut ur rummet. Det brukar ofta innebära höga protester och det gäller att vara iskall och inte gå in förrän efter fem minuter så bebisen inte ska känna sig övergiven. Vissa menar att man inte ska röra bebisen och inte heller prata men jag struntar faktiskt i det och pussar Stina över hela ansiktet som jag brukar göra, jag säger att jag älskar henne och stoppar om henne. Men det tar högst en halv minut. Sedan går jag ut igen och gör om alltsammans efter 5 minuter om hon gråter.

Första kvällen var en plåga. Då grät hon i en timme och var helt förtvivlad. Jag var tvungen att ta en promenad runt byn, jag stod inte ut. Maken förde protokoll över hur hennes gråt lät, hur ofta hon tystnade osv. Andra natten tog 45 minuter, tredje natten 20 minuter, fjärde natten en halvtimme, femte 40 minuter. Och så ikväll. Inte ett knyst. Hon sover nu.

Och jag upplever att hon allmänt är en mycket nöjdare och gladare bebis sedan vi testade detta. Hon sover inte heller lika mycket på dagen och framför allt så sover naturligtvis jag mycket bättre!

Fram tills i lördags har hon alltså delat säng med oss och även här är det säkert många som har åsikter. Jag själv hade aldrig någonsin kunnat tänka mig att sova tillsammans med en bebis i en stor säng innan jag blev mamma, jag tyckte det var mjäkigt, det var väl bara att lägga ner ungen?

Men med Stina var det inte så enkelt, tro mig - vi försökte, och jag känner inte att jag behöver försvara mig på något sätt men jag vill berätta ändå. Kanske kan det hjälpa någon.

Redan sedan hon var nyfödd hade hon problem med magen och under hennes första månad gick hon upp trögt i vikt. Jag fixade inte att vara vaken på nätterna för att dels amma och för att försöka få henne att somna själv- låg hon bredvid mig sov hon ju hela natten och dessutom hade hon fri tillgång till mat och började gå upp rejält i vikt. Sedan gick tiden och man får ju sina vanor, hon har inte bara en enorm röst (och skrik...), hon tar ju dessutom inte napp heller (läs ljuddämpare) så det kändes inte så lockande att ta den fighten ensam så jag och maken beslutade att köra denna metod på ett av hans lov så vi kunde avlasta varandra och där är vi alltså nu. Sedan ett par veckor väckte jag och Stina varandra flera gånger per natt och hon gillar att bresa ut sig så nu kändes tiden inne att ge det hela ett försök och alltså med framgång!

Jag har varit totalt emot den här metoden, jag har tyckt att det har verkat så hemskt att bara lägga ner ett barn och sedan låta det gråta sig till sömns. Men nu inser jag att det faktiskt passade oss bra, trots att det var tufft de första kvällarna. Stina är ju samma glada lilla solstråle när hon vaknar och uppenbarligen - eftersom hon nu sover - kan hon lugnt somna in och somna om utan att behöva ammas till sömns. Bara det är ju en trygghet i sig tycker jag.

Hade hon däremot haft det väldigt jobbigt och gråtit länge under mer än en vecka hade jag naturligtvis lagt ner. Man får helt enkelt testa sig fram. Så för er som gärna vill hjälpa ert barn att lära sig att somna själv, så ge det ett försök. Men kom också ihåg att ställa er frågan - ni som nu samsover eller så - att vill ni lära ert barn att somna själv för sin egen skull eller är det för att omgivningen anser att det bör vara på ett visst sätt?

Jag fick själv nämligen många kommentarer och råd jag aldrig bett om av människor i min närhet. Andra mammor och mor- och farmödrar försökte till och med köra in nappen i Stinas mun och vyssja henne till sömns, det var ju hur enkelt som helst tyckte de. Och jag lät dem, bara för att de skulle inse att Stina avskyr napp och spottar ut den hårt och långt och var inte ett dugg intresserad av att ens ligga ner. Och folk gav upp. Mig gjorde det inget, jag hade inga problem med att vi sov tillsammans - hon sov gott, jag sov gott - vad var problemet?

Men nu kan jag ändå säga att det är underbart att ha sin egen yta i sängen - jag gillar nämligen också att sträcka ut mig. Och jag kan gå och lägga mig när jag vill, bara det är en stor lättnad!

Dessutom kan jag och maken få egen tid tillsammans på ett helt annat sätt medan Stina tryggt sussar i sin säng, och glada föräldrar är bra föräldrar!