Dagistankar

Kyrkis har dragit igång igen där vi bor, två gånger i veckan av fikande, jämförande och skönt häng bland ungar och föräldrar. Stina älskar det och jag tycker det är trevligt, det finns många sköna mammor och så finns det några som man kanske inte skulle umgås med i vanliga, barnfria fall men som är behagliga att prata med om just detta centrala: barn. Det kan vara skönt att sänka sin sociala ribba och se bort från egna värderingar, tunga grejer och bara snacka om mer enkla saker som nattning och matrutiner. Varför inte.

Det diskuteras också om de växande barngrupperna på förskolan som finns i trakten och där Stina så småningom kommer gå. Tjugo barn mellan 1-3 år på tre vuxna känns snålt. Alltså jag är imponerad att de ens överlever, de små, att inte en liten kotte glöms bort någonstans och kanske äter ihjäl sig på sand eller så. Jag tycker det är sjåigt att ha koll på två småttingar trots att föräldern är närvarande. Det känns bra att Stina kommer vara två år när hon börjar, så hon har lite koll på sin rultande motorik och kanske kan säga några ord.

Det började pratas om att kanske starta ett föräldrakooperativ förra gången vi var där och entreprenören i mig började spekulera och brainstorma direkt. Vi kom även in på det här med barnuppfostran och hur olika föräldrar kan vara och vilka olika synsätt man har och att detta måste dras parallellt på ett helt annat sätt när föräldrarna helt plötsligt blir delaktig i pedagogiken.
Själv vet jag att jag kan uppfattas som väldigt kylig när det gäller Stina och om hon exempelvis ramlar. Jag anser att jag kan läsa av både situationen och henne väldigt snabbt, och är det ingenting märkvärdigt är jag inte sen med att titta åt ett helt annat håll och låta henne avgöra hur allvarligt det är. Oftast reser hon sig upp och fortsätter leka.
Min åsikt är att jag tror att många föräldrar skrämmer barnet i hur de själva agerar och kanske omedvetet uppmuntrar barnet till att bli ledset och få det att tycka att det behöver bli tröstat. Ibland kanske Stina får gråta lite för sig själv också om hon nu gör sig lite illa. Helt enkelt för att jag vill ge henne en chans att lugna sig själv först, för mig är det vad barnuppfostran just handlar om - att hjälpa sitt barn bli så självständigt som möjligt. (Jag vill tillägga att Stina är ett mycket harmoniskt och förnöjt barn, hon gråter sällan i onödan och är rejält tuff så ni behöver inte ringa soc.)
Sist vi var på bvc frågade till och med sköterskan hur vi hade agerat för att få henne så självsäker, modig och social. Jag berättade. Hon sade att mitt sätt var det optimala, vad nu det betyder, men att förstagångsföräldrar ofta är lite känsligare än när det kanske gäller det andra eller fjärde barnet.

I alla fall. Det här med dagislämningar kan jag bli galen på. Föräldrar som lämnar sitt barn och gör en jättestor grej av sitt avsked. "Ååååh jag kommer sakna dig så mycket, kommer du sakna mig?" och yadayada. Klart barnet blir ledset och får separationsångest.
Och lika de här föräldrarna som sysselsätter sitt barn och sedan smyger iväg. När ska då barnet lita på att föräldern verkligen är där eller har gått?
Nu är jag verkligen inte rätt person att döma detta eftersom jag själv aldrig har lämnat Stina på dagis någon gång. Det enda jag kan referera till är när vi haft barnvakt och varit väldigt tydliga med att glatt vinka hejdå och att Stina dessutom ser oss gå. Inget krimskrams och bomullsinlindning. Hon vet vad som gäller och har aldrig gråtit för att vi gått.

Jag inser också att i och med detta måste jag släppa hela den här dagisgrejen och kooperativ-lösningen, i alla fall om jag själv skulle medverka på något sätt. Stackars barn, jag skulle väl skrämma dem till skräck varje gång för att jag låter dem ramla och lära sig resa sig upp själva.