Dålig förälder

Idag hade jag och lilla S en väldigt enkel och till synes alldeles skön och behaglig dag. Men bakom eftermiddagens lilla schema döljer sig en dimma av ganska uselt föräldraskap enligt mig, eller kanske det är en tolkningsfråga. Jag och primadonnan är av samma skrot, korn och diamanter i alla fall, den saken är då helt klar. Antagligen just därför jag blir så hjärtligt ilsken på henne ibland. Det här hände:

Efter vår sedvanliga middagslur och en trevlig lunch tillsammans packade jag vagnen full med paket som skulle läggas på posten och klädde på en liten tjej och även mig själv. Solen sken, vilken underbar höstdag det var idag! Vi traskade över åkrarna och ängarna, uträttade lite ärenden och stannade till vid en lekpark på vägen hem så Stina skulle få sträcka på benen. En liten 2½ årig grabb kom han med, vi kan kalla honom Kalle, och blev genast Stinas idol. Hon var allmänt lillasyster-dryg på honom, hängde efter, försökte ta hans spade, imiterade och drog till sist av honom hans mössa. När hon, som märkligt nog var lika stor som honom trots 1½ års skillnad mellan dem, försökte sätta sig i Kalles knä fick han nog och gav henne en knuff. Då lackade hon ur och började stortjuta och det var väl då helvetet bröt ut kan vi säga.
Ingenting vart riktigt bra igen, inte ens rutschkanan var kul längre.
Jag tittade på klockan och insåg att vi varit i lekparken i nästintill en timme och förstod att hon var rätt trött - klockan var nu runt 17:30 och det var dessutom snart middagsdags. Under högljudd galen-psycho-monsterskrikprotest bäddade jag ner henne i vagnen och började rulla hemåt.
Nä. I princip h e l a vägen hem fick jag lyssna till detta demoniska illvrål och hon liksom kastar sig bakåt som om hon var besatt av något, hade hon varit en vuxen människa hade jag rått henne att söka psykiatrisk hjälp. Minst. Och det händer något inom mig när hon blir sådär fantastiskt jobbigt envis, vilket ofta händer när hon blir överstimulerad, jag blir liksom så frustande irriterad att jag till slut bara vill sätta henne på vägen och ärtigt säga "Så. Men kliv ur vagnen här då. Gå tillbaka de två kilometrarna till lekparken då. Gör vad du vill. Hejdå." och gå hem. Det gör jag naturligtvis inte men ändå.

Och jag har något principfast inom mig att såna här enkla grejer liksom ska funka, jag vill inte kompromissa när det kommer till självklarheter som att sitta i en vagn i tjugofem minuter. På hemvägen, medan odjur... prinsessan dåsade till av allt gråt, tänkte jag att nästa gång ser jag till att gå både ut och hem tidigare helt enkelt, vi hade ändå varit ute på vift flera timmar och det vart nog lite för sent för henne. Uppenbarligen gjorde jag nåt knasigt som fått henne på detta otrevliga humör och jag måste ju försöka lära mig något av den här dryga incidenten.
Hon vaknade när jag dunkade upp vagnen för hustrappan och var på väg att börja tjuta igen. Men så fort vi kom innanför dörren - sådär bara - vart hon helt lugn igen och gav mig världens största kram med tjockkinden mot mitt nyckelben. Länge.
Hon tar verkligen fram det allra bästa, och sämsta ibland, hos mig min älskade lilla skrutta. Och jag gör nog samma med henne.