Säg NEJ

Jag kan verkligen vara en expert på att liksom krångla till det för mig ibland som slutar med att jag retar upp mig i all oändlighet och detta stjäl ju naturligtvis massor med onödig energi.
Som att säga nej. Varför tar man hellre den långa, komplicerade vägen som ändå alltid slutar med att det inte blir riktigt bra - istället för att faktiskt säga vad man tycker, som nej exempelvis, och sedan stå för det? Jag måste bli bättre på det här, helt och hållet för min egen skull, för den inre friden, för att jag ska bli en bättre och ärligare människa.
Jag kommer på en rad situationer den senaste tiden där jag skulle tjänat mycket mer på att säga rakt ut vad jag känner i det långa loppet. Till exempel:

- För en vecka sedan var vi och åt på en restaurang tillsammans med familjen på min sida. Jag beställer in ett glas mjölk till Stina och servitören kommer med ett stort glas som är fyllt ända upp till kanten. Servitören förklarar att han sötat mjölken med sirap så hon ska tycka bättre om den. Som de flesta föräldrar försöker jag undvika sådant onödigt socker, allra helst eftersom hon äter och dricker alldeles utmärkt utan det söta. Jag ler mot servitören och säger "Hon får inte äta något socker" och han tittar på mig utan reaktion och säger än en gång varför han sötat den. "Hon tycker om mjölken ändå" säger jag. "Men det var bara väldigt, väldigt lite" påpekar han och är i färd med att lämna vårt bord utan att göra så mycket åt saken. Jag smakar snabbt på mjölken och anser att det inte var särskilt märkvärt (vilket egentligen gör saken ännu mer obegriplig) och säger att det är okej ändå då. Han lämnar oss och så fort han gått håller hela min familj med mig om att det var lite märkligt att han gjort så på eget initiativ utan att kolla om vi vill ha sirap i vår ettåriga dotters mjölk.
Varför sade jag inte bara nej? Skit samma om det inte är så mycket, så gör man bara inte tycker jag. Även om vi hade uppfattats som krångliga, so? Det är jag och min man som bestämmer vad vår dotter stoppar i sig och beställer vi ett glas mjölk så ska det bara vara ett glas mjölk också.

- Jag och en närstående till mig pratade resor tillsammans med barn och familjer varpå hon föreslår att vi borde göra en resa ihop någon gång. Jag utbrister lite för entusiastiskt att ja, det vore ju jätteroligt även om jag i samma sekund tänker att jag hellre sätter mig längst fram på en buss in till stan helt naken. Varför inte bara le vänligt och avfärda idén på ett smakligt och respektfullt sätt, eller rent av hålla tyst istället för att överdriva mitt intresse? Suck.

- En av mina vänner gör hela tiden mycket konstiga och naiva val när det kommer till män. Alla hon möter är hennes livs kärlek, hon ger hela sin själ i god tro och hon blir brutalt sviken varje gång. Och det skulle jag kunna säga till henne i förväg, varje gång. Och tro mig, jag försöker, och visserligen är det inte alltid så lätt att prata med någon som både är blind och döv av inbillad kärlek men nog kunde jag vara mer tydlig.
Men nu är jag less, riktigt less, eftersom jag också är den som får agera stöd och terapeut när alla dom här idioterna visat sitt rätta jag så tydligt så att inte ens hon kan undgå att inse det. Jag börjar faktiskt förlora respekten för vår vänskap eftersom hon är helt uppenbart lättlurad och faktiskt ganska korkad. Någon dag hoppas jag kunna säga till henne precis vad jag känner, det kommer krävas en hel del mod och kanske någon flaska vin, men någon dag ska jag baske mig hosta upp det - att hon får sluta ringa till mig mitt i natten när sånt här händer, lyssna på varningsklockorna när han ljuger, förolämpar och kanske även hotar, istället för att hela tiden förlåta. Ha lite självrespekt för tusan! Gah!

- För ett par veckor sedan ringde ett tvättmedelsföretag till oss och frågade om vi ville testa deras sortiment helt gratis i 20 dagar. Gratis tvättmedel tänkte jag och tackade ja, trots att försäljaren var ganska loj och inte särskilt trevlig. Stina var skapligt trött medan vi samtalade och hon måste hört hennes gnäll på andra sidan luren - jag påpekade att jag var tvungen att sluta, min dotter ska läggas för middagslur och vi avslutade snabbt samtalet. Tio minuter senare ringer försäljaren igen, naturligtvis precis när jag just lagt flickan. Hon vaknar. Jag svarar irriterat varpå försäljaren undrar vad vi har för postnummer. Eh? Jag svarar och efter jag lagt på svettas jag av ilska - hon fick ju uppenbarligen tag på mitt nummer från början, googla, sök på hitta.se, eniro eller nåt för bövelen! Hon visste ju att jag var mitt i en läggning. Idiot.
(Efter ett par dagar fick jag i alla fall en stor hink tvättmedel, vi skopade ur en rejäl mängd och jag väntade sedan exakt nitton dagar innan jag meddelade att jag inte ville köpa det utan de fick komma och ta tillbaka hinken. Ha! In. Her. Face.)
Även om hon säkert inte bryr sig kändes det ändå bra. Så.